Vad har hänt med Grønnegaards?

Tre år har gått. Frederik (Carsten Bjørnlund), Emil (Mikkel Boe Følsgaard), Gro (Trine Dyrholm) & Signe (Marie Bach Hansen) är tillbaka i den tredje säsongen av den danska dramaserien.Bild: Yle

Arvingarnas tredje säsong är här, och Pia Ingström som hör till den danska seriens fans är besviken.

Arvingarna sänds i Yle Fem söndagar kl. 21.00.

Redan första avsnittet av tredje säsongen av den danska tv-serien Arvingarna (Arvingerne, DR 2016) får mig att ana oråd. Visst, det är fint att återse den dysfunktionella familjen Grønnegaard, fyra syskon som förvaltar arvet efter den berömda konstnären Veronika G, var och en efter sin egen oförmåga. Men varifrån kommer denna odör av den dramaturgiska förbannelsen Förutsebarhet? Vi inser ju genast att den här vernissagen med unga danska och grönländska konstnärer kommer att sluta illa, och varför.

Jag har sett fyra avsnitt av säsongens nio, under stegrad bestörtning: som om manusförfattarna deltagit i en workshop för n:te säsongen av Bron och gömt vad de höll på med innan. Och måste man verkligen i varenda tv-serie behöva se hur en genial hacker med särt utseende hackar in sig i förbjudna filer och program (ljudeffekt: tangentknatter) medan sifferkoderna flimrar på skärmen?

Detta i en serie vars två första säsongen var så välskrivna manusmässigt att man faktiskt intresserade sig för personerna, deras inre liv och djupa föränderliga men sega relationer – inte deras funktioner i en intrigdriven story.

Tre år har gått sen vi senast såg dem. Emil har blivit ansvarstagande fosterpappa åt sin lilla bonussyster Melody, vars pappa, den gamla hippien Thomas, har dött. Systern Gro fortsätter med sin framgångsrika karriär som konstkurator, och har tagit den disharmoniska brodern Fredriks begåvade dotter Hannah under sina vingars skydd. Signe, vars oväntade entré i syskonskarans liv var upptakten till serien, har blivit jordbrukare. Arvstvisten har avklingat, allt är ganska okej trots att Fredriks uppdykande på dotterns vernissage inte verkar göra någon särskilt glad.

Trine Dyrholm är en lite äldre och tröttare Gro och skön att se på, och Emil är fortfarande dubbel på ett fint sätt: en människa som av följsamhet i stunden böjer sig lite längre än han efteråt vill kännas vid. Han har indirekt andel i den tragiska händelse som än en gång störtar Grønnegaard-klanens ömtåliga balans över ända, och man bara måste sympatisera med honom samtidigt som man önskar att han valt annorlunda. Och här får man se något så sällsynt för tv-serier som naturligt kärleksfullt samspel med småbarn. Lilla Melody är inte bara rekvisita, utan en person som de vuxna tvingas förhålla sig till – inte minst hennes födelsedagskalas, under stegrad men återhållen panik band de vuxna, är riktigt bra gjort. Men om jag var seriens skapare Maya Ilsøe skulle jag göra nästan vad som helst för att få ut den nya rollfiguren, den kloka grisfarmaren Karin (spelad av Pernilla August) ur serien. Man bara inte kan låta henne stega omkring i sina gummistövlar i leran och uttala repliker som "Vad som än sker så kan jag alltid finna ro i naturen."

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00