Vad hände med svenskan i den "finlandssvenska nationalsporten"?

Då Ola Lindgren intervjuas på engelska av Handbollförbundet har något gått riktigt snett. Bild: Leif Weckström

Handbollförbundets försök att förfinska sin sport har sina grunder i att man tror att det hjälper grenens chanser att synas och spridas. Men att intervjua en rikssvensk tränare på engelska blir fel hur man än motiverar det.

"Det är synd att handbollen bara är en finlandssvensk grej. Det är en så fantastisk sport som borde passa den finländska mentaliteten väldigt bra."

"Ni har ju den där handbollen."

"Kommer du på nästa hemmamatch eller är det någon viktig handbollsmatch just då?"

Jag brukar ofta få kommentarer och frågor av den här typen av kolleger på andra sportredaktioner.

Det är helt naturligt.

Handbollen har en stark finlandssvensk stämpel. För de finskspråkiga kollegerna är finländsk handboll ofta något exotiskt där finlandssvenskarna umgås på sitt eget modersmål.

För de svenskspråkiga spelarna har handbollen varit en frizon där man kan utföra en hobby på det egna modersmålet och där svenskan är likställd med finskan – i många fall det dominerande språket.

Handbollen har också fungerat som ett språkbad för de finskspråkiga spelarna. Tack vare handbollen talar många av dem i dag en bra svenska och alla har åtminstone lärt sig de vanligaste fraserna och att förstå taktik- och omklädningsrumssnacket också om det går på det andra inhemska språket.

Handbollen har som sagt en stark finlandssvensk och svenskspråkig stämpel.

På Handbollförbundet har man länge velat bli av med "hurri"-stämpeln. Man vill att sporten ska ses som annat än en finlandssvensk angelägenhet vilket på sitt sätt är förståeligt.

Då grenen förknippas så starkt med det svenska språket är det svårt för handbollen att få fotfäste i finskspråkiga Finland. I synnerhet i tider då inställningen mot det svenska språket är i bästa fall negativ i vissa kretsar och då det svenskspråkiga Finland naggas i kanterna och domänförlusterna blir allt fler.

Det är säkert en av orsakerna till att förbundet väljer att sköta sin kommunikation helt på finska på sociala medier. Man vill inte skrämma bort potentiella nya handbollsvänner genom att använda svenskan som kan förknippas med den förhatliga "tvångssvenskan" i skolan.

Den totala avsaknaden av svenskspråkigt innehåll på hemsidan kan säkert till viss del förklaras med resursbrist. Också om det finns personal med mycket goda kunskaper i svenska på förbundet.

Samtidigt är utvecklingen inte speciellt överraskande. Det är inte många år sedan en landslagsspelare berättade att förbundsledningen ville att laget skulle sjunga nationalsången på finska inför landskamperna.

Något direkt förbud mot att sjunga på svenska utfärdades aldrig men det hade uttryckts klart och tydligt att det inte var önskvärt att nationalsången sjungs på båda språken utan att det var finska som gällde.

Att medvetet välja att tysta ner svenskan är inte bara fel. Det sänder en märklig signal till de svenskspråkiga i Handbollsfinland. Och vi finlandssvenskar är fortfarande en majoritet trots att förbundet gärna vill se Riihimäki och inte Karis som handbollens huvudstad i dag.

Man kan inte locka nya människor till handbollen genom att tiga ihjäl historien, det svenska och tvåspråkigheten inom grenen. Handbollen sprids inte till nya regioner om man inte visar den ärligt och öppet för vad den är – en fantastisk fysisk sport där fair play och tolerans är ledord och där tvåspråkighet är ett av kännetecknen i Finland.

I ivern av att använda enbart finska i sin verksamhet finns det uppenbara risker att man tappar kontakten med sina svenskspråkiga medlemmar.

Då herrlandslaget samlades för läger i Lojo publicerade förbundet två intervjuer på Facebook. Den ena intervjun gick på finska och den andra på engelska.

Att Topias Laine talar finska i sin intervju är förståeligt. Det är hans modersmål.

Men då förbundet väjer att göra en intervju med rikssvenska landslagstränaren Ola Lindgren på engelska blir det både bisarrt och ologiskt.

Då Lindgren inte får tala sitt modersmål, som dessutom är ett av nationalspråken, känns det som om förbundets försök att förfinska handbollen och rikta in sig på den finskspråkiga befolkningen har slagit totalt fel.

I en värld där det finlandssvenska allt mer sätts på undantag skulle det gälla att lyfta fram det svenska som en styrka i stället för att se det som en historisk börda.

Kära Handbollförbundet, tala inte bara finska med oss, vi vet att ni kan tala bra svenska om ni bara vill.

Filip Saxén Sportchef

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning