Vad är feministisk konst?

Att konstnärerna är kvinnor räcker knappast för att göra en utställning feministisk. HBL:s recensent blir ärligt nyfiken på vad den röda tråden är tänkt att vara i Ekenäsutställningen Feministisk sommar, men också frustrerad över luddigheten.

Feministisk sommar

Elverket, Gustav Wasas gata 11, Ekenäs. Till den 27.8.

Grupputställningen Feministisk sommar på stiftelsen Pro Artibus Ekenäsgalleri Elverket kännetecknas av färgen rosa. Rosa flaggor och banderoller, rosa programblad som informerar om workshoppar anknutna till utställningen. Utanför galleriet en pysselstation med rosa tema. Och vad med det då? Rosa är fint och dessutom onekligen starkt symboliskt laddat, samt såväl Sveriges som Finlands feministiska partis officiella färg. Men ... det är så mycket rosa just nu. Det att rosa bland många feminister ses som ett statement och som en krigsförklaring har vuxit ur proportion till den grad att vad som helst som är rosa tolkas som feministiskt. Det anses vara "modigt" att ta tillbaka färgen, och det får mig att bäva inför själva utställningen Feministisk sommar innan jag ens stigit in på galleriet: kommer den vara så här bokstavlig?

Svaret är nej. Till sitt innehåll är Feministisk sommar allt annat än rosa och bokstavlig – i själva verket är den nästan förbryllande fladdrig. Trots att utställningen inte direkt tycks ställa frågan "vad är feministisk konst?" är det den dominerande tematiken eftersom en del av de utställda verken känns totalt orelaterade till feminism. Är det så att kurator Juha-Heikki Tiihinen menar att det räcker med att vara kvinna för att platsa i en utställning med temat feminism? Det verkar faktiskt lite så.

Luddigt

Fem konstnärer – Birgitta Ara, Cris af Enehielm, Jari A. Juvani, Reija Meriläinen och Lena Séraphin – ställer fram på Elverket. Det bjuds på skulptur, foto, målningar, installationer, videokonst.

Visst finns här konst som på ett extremt konkret sätt behandlar feminism, som af Enehielms fotoperformanser med tematiken hora/madonna, eller Juvanis mixed media-verk som ifrågasätter könsnormer, men också sådant som känns som delar av någon annan utställning som av misstag råkat med, som Lena Séraphins videoverk eller af Enehielms målning på en afrikansk barnsoldat.

Resultatet är oerhört förbryllande. Hur platsar barnsoldaten i finländska konstnärers feministutställning? Och på vilket sätt är Séraphins 11 minuters gangsterinspirerade spelfilm om en tidsloop i en klockbutik feministisk, bortsett från konstnärens kön? Är det för att filmens kvinnliga karaktär har rosa boots? Man blir ärligt nyfiken på vad den röda tråden är tänkt att vara, men också frustrerad över luddigheten.

Dialog under klichéerna

Bland det bästa i Feministisk sommar är dialogen som uppstår mellan Birgitta Aras och Reija Meriläinens verk. Aras vackra och svala skulpturer från 1980-talet för tidvis tankarna till Louise Bourgeois, och passar utmärkt ihop med Meriläinens moderna installationer som kombinerar digital verklighet med kroppslighet. Kontrasten är elegant och fräsch, och feminismen är närvarande men inte övertydlig. Aras skulpturer är visserligen ofta väldigt sensuella, och Meriläinen snuddar vid klassisk feministisk tematik som våld och kroppslighet, men här finns också annat, det är mer själ än statement. Det är också receptet för den mest hållbara politiska konsten: att dyka djupt in under klichéerna.

Helen Korpak Konstkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08