Vad är ett förhållande?

"Men för dem som upplever ohanterliga sexuella krav i sina parförhållanden kan vi inte på samma sätt ge löfte om bättre myndighetsskydd eller fredade zoner. Ett parförhållande är ju enligt ett vanligt tänkesätt först och främst en sexuell relation, där båda parterna ska svara mot den andres sexuella behov."

Bland de vittnesmål som jag har läst i samband med #metoo finns en kategori som har berört mig djupare och besvärat mig mer än de otillbörliga närmandena eller ens de grava övergreppen. Inte för att den skulle vara allvarligare, utan för att den framstår som mindre allvarlig och ändå, i kvinnornas berättelser, innebär så mycket lidande. Det jag tänker på är de berättelser, särskilt från unga kvinnor, som beskriver sexuella påtryckningar i parförhållanden.

Nu talar jag inte om de fall där kvinnor berättar om våld eller extrema härskarfasoner. I sådana fall tror jag att vårt samhälle förmår att dra gränser. Vad jag avser är de berättelser där kvinnor inte förmår att skydda sin sexuella integritet i förhållanden som av de flesta skulle beskrivas som normala. Det handlar om kvinnor som inte kan säga nej när de inte har lust, som döljer att de har smärtor vid samlag, döljer gynekologiska problem, förväntas ställa upp på sex oftare än de vill, avkrävs sex precis före mensen, förväntas raka sig enligt modet, utsätts för tjat, påtryckningar, dåligt humör och hot om att bli lämnade, och beskriver såväl förlorad sexlust som förlorad livslust som konsekvens.

Jag tror att vi här, till skillnad från många av de andra fallen, saknar goda förutsättningar att hantera problemen: att de framstår som en olycklig men oundviklig del av många förhållanden. Det handlar ju också ofta om vanliga, hyggliga pojkvänner, sambor, makar – inga större svin.

I fråga om fysiskt våld i parförhållanden, våldtäkter, och utnyttjande av barn och unga har vi inga problem att känna igen dem som övergrepp. Det finns brister i polisers och andra myndigheters förmåga att känna igen och hjälpa offren, men på ett principiellt plan vet de vad det handlar om.

I fråga om sexuella trakasserier på arbetsplatser, i organisationer, på bussen, i skolan, tror jag att #metoo har stärkt förståelsen för hur vanliga de fortfarande är och hur stor skada de kan göra åt kvinnors förutsättningar att verka i sina vardagliga miljöer. Även här har vi goda förutsättningar för att skapa ett bättre samhälle för både kvinnor och män.

Men för dem som upplever ohanterliga sexuella krav i sina parförhållanden kan vi inte på samma sätt ge löfte om bättre myndighetsskydd eller fredade zoner. Ett parförhållande är ju enligt ett vanligt tänkesätt först och främst en sexuell relation, där båda parterna ska svara mot den andres sexuella behov. Och sexuella behov och begär har i vårt samhälle en privilegierad position, på gott och ont. De politiska rörelser som arbetar för kvinnors och homosexuellas likaberättigande har också sett sex som något roligt, naturligt, positivt, som alla ska ha rätt till. Sexpositivitet har varit en del av den progressiva agendan.

Men från rättighet är steget, i det här fallet, inte långt till obligatorium.

Jag kommer att tänka på ett stycke i Kerstin Ekmans roman Grand final i skojarbranschen, där akademiledamoten och fejkförfattaren Lillemor Troj reflekterar över sitt äktenskap med en man som sent inser att han är homosexuell:

"... till slut blev det inget kvar av deras sexualliv. Ordet är kliniskt och passar bra i en tid som ser på sexualitet både som en rättighet och en skyldighet. Gud vet om inte det är samma sak med lycka, tänkte Lillemor sen hon åter släckt sänglampan. Den är man skyldig att skaffa sig."

Förlusten av "sexualliv" besvärar inte Lillemor Troj nämnvärt, det är vår samtida syn på sexualitet (och lycka) som får en känga.

Om sex förr var mannens rättighet och kvinnans skyldighet, ser den moderna ideologin en ömsesidig skyldighet och rättighet. Skyldigheten hänger alltså ihop med tanken om ett förhållande, med en motpart som har sexuella behov och önskemål. Men den hänger också ihop med vår kollektiva föreställning om en lyckad människa och ett fullödigt liv. Vi lever väldigt parcentrerat, och tänker oss gärna att även den parlösas liv förr eller senare ska krönas med ett djupt, fullödigt sexuellt parförhållande. Eller så kanske "hittar man varandra" på nytt efter tio lite svalare år. Eller så hittar man ett sätt att "hålla lågan vid liv". Berättelser av den här typen fyller damtidningar och dagstidningars må bra-sidor, och konsoliderar normen om den sexuellt aktiva, lyckliga, normala människan.

Ofta har den här typen av relationsdiskurs feministiska förtecken. Man tänker sig ett jämlikt, terapeutiskt förhållande där man delar intressen och talar med varandra om sina känslor och önskemål. Men för den unga kvinnan som skriver om sexuella krav under #metoo är den ett tveeggat svärd.

Å ena sidan dikterar den här moderna relationsideologin en lyssnande partner, som man kan tala med. I ett modernt förhållande behöver man inte ha sex om man just för tillfället inte vill, för man kan säga som det är till sin partner. Å andra sidan föreskriver den ett passionerat och okomplicerat sexliv som helst ska vara livet ut, utan större uppehåll eller avvikelser. Den unga kvinnan som utsätts för påtryckningar av sin pojkvän ska alltså förtroendefullt säga att hon inte har lust just nu, och de kan kramas lite i ömsesidig vetskap om att hon nog är kåt och glad igen i morgon eller nästa vecka.

Men om hon inte är det då, och heller inte följande vecka, har hon skäl att tro att hon är onormal, kanske sjuk (hormonerna?, hemoglobinet?, depression?). Hon har också skäl att bli rädd: för att bli lämnad, för att bli ensam. Då kanske hon tiger och tvingar sig till motvilligt sex. Det säger sig självt att hon också kan vara en han, att även män kan drabbas av det här.

Jag läste någonstans en sexualupplysare som skrev att det är viktigt att lära ungdomar att ett förhållande inte är en sexautomat, att man inte behöver gå med på sex om man inte vill, trots att man sällskapar. Inte helt lätt att åstadkomma, om Ekmans Lillemor Troj har rätt. Att det där är något som man explicit behöver lära ut åt unga, tyder på att vi inte har kommit fullt så långt från "äktenskapliga plikter" som vi tror.

Nora Hämäläinen forskare i filosofi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning