Vad är det som mäts?

Opinionsmätningar om än det ena och än det andra förekommer allt oftare. Tyvärr berättar de inte så mycket.

Det är väldigt vanligt i dag med mätningar om vad folk tycker om det ena och det andra. Vilket parti eller vilken presidentkandidat de skulle rösta på, men också hur det känns att betala skatt och hurudan inomhusluften är i skolan.

Men tyvärr är det inte sagt att mätningarna berättar det vi tror att de berättar.

Den professor med insikter i sannolikheter och statistisk teori jag talade med sade rätt lakoniskt att just inga opinionsmätningar i Finland längre baserar sig helt på sannolikhetsurval, vilket de borde göra för att vi ska kunna lita på dem. Det är helt enkelt för dyrt. Dessutom har det blivit allt svårare att få folk att svara, vilket gör det ännu dyrare. Därför använder opinionsinstitutet andra metoder för att försöka skapa en miniatyr av befolkningen. Tyvärr är de nya metoderna sådana att det är svårt att veta hur representativa resultaten egentligen är.

Den rätt färska mätningen om vad vi tycker om våra skatter får illustrera en metod. Den görs per telefon och utgår från ett sampel på 10 000 personer som är representativt för hela befolkningen. Sedan delar man upp de här personerna i grupper eller kvoter enligt kön, ålder och boningsort. Till exempel unga män i norra Finland och äldre kvinnor i södra Finland. När en ung man i norra Finland inte vill besvara frågorna ringer man till nästa unga man i norra Finland. Så håller man på tills man har fått totalt 1 000 personers svar men så att det är tillräckligt många från alla kvoter.

Enligt den professor jag talat med är starten med ett slumpmässigt urval på 10 000 personer bra – men sedan hopar sig frågetecknen. Kvoteringen gör att grunderna för att beräkna felmarginaler och svarsfrekvenser inte längre håller.

Urvalsundersökningar kan vara effektiva verktyg för att fånga in samhällsopinionen. Tanken att man genom att fråga ett urval om några tusen personer kan uttala sig om vad Finlands befolkning tycker är nästan hisnande. Men när opinionsinstituten genar i kurvorna och struntar i statistisk teori smyger sig osäkerheten in. Kan vi verkligen lita på dagens mätningar? Är resultaten representativa för befolkningen?

De som beställer mätningarna har anmärkningsvärt ofta intressen att bevaka. Man vill gärna kunna visa upp att man har stöd av en stor del av befolkningen. Hur frågorna är formulerade och hur de framförs påverkar också de svar som ges. Till exempel kan både bryggeribranschen och nykterhetsorganisationer fråga folk hur de ställer sig till en friare alkoholförsäljning – men uppvisa helt olika attityder hos finländarna. Vi kan alltså inte slentrianmässigt tro på attitydmätningarna – varken vi journalister eller folk i allmänhet.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00