Vackert, våldsamt collage

Överlevnad. I tolv episoder följer Michael Glawogger människor i fyra metropoler.Bild: Michael Glawogger

Michael Glawoggers dokumentär Megacities är en betraktelse över människans överlevnadskamp i fyra olika miljonmetropoler. Trots nästan 20 år på nacken ser filmen både vacker och modern ut, och får en att fundera över Glawoggers egen roll.

Megacitites, Yle Arenan

Den österrikiske regissören Michael Glawoggers dokumentärer har blivit hyllade världen över men hans metoder för att samla in material har också ifrågasatts. Megacities, hans betraktelse över människans överlevnadskamp i fyra olika miljonmetropoler – New York, Mumbai, Moskva och Mexico City – är ett hisnande vackert, våldsamt och kaotiskt collage som provocerar åskådaren.

Dokumentären är uppdelad i tolv episoder som följer med olika människor som alla på sina sätt stretar för att överleva i det nyliberala klassamhällets häxkittel. Någon säljer buljong på hönsfötter från en knarrig kärra i Mexico Citys slumkvarter tillsammans med sin fru, en annan dansar striptease för att hennes barn en dag ska kunna äga marken de bor på själv i stället för att betala hyra. En tredje låtsas vara homosexuell prostituerad på New Yorks gator, bara för att vid första tillfälle dra kniv på sin tilltänkta kund och råna honom under ett regn av homofobiska skällsord. Alla dessa personers ord, känslor och handlingar skildras utan att vare sig fördöma eller försköna: den stumma kameran lämnar all moralisk värdering på åskådarens ansvar.

Eller det är i alla fall det första intrycket man får: då filmen fortskrider börjar man oundvikligen fundera på Glawoggers egen roll i dramat. Regissören har under sin karriär anklagats för att i sina filmer arrangera scener som framställs som spontant fångade, han har även erkänt att han under sina projekt till exempel betalat borgen eller till och med köpt droger åt dem han vill filma för att muta dem att medverka. Vissa avsnitt, till exempel den fartfyllda scenen där ett gäng gatubarn snattar av en herre i Moskvas metro och flyr under glada skratt, är helt enkelt för snyggt filmade för att verka annat än oäkta. Samtidigt är det tänkvärt att Glawoggers eget svar på anklagelserna är att utmana den som frågar att "definiera verkligheten". Vad spelar det egentligen för roll om en scen är arrangerad, om dess huvudperson arrangerat den för att illustrera sin egen autentiska verklighet?

Förstör det vår upplevelse hemma i den sköna tv-soffan att veta att en moskovitisk gatpojke, som springer undan milisens batonger varje vanlig dag, inte har behövt göra det på riktigt under själva inspelningen? Att Glawogger själv tog sina egna filmprojekt på dödligt allvar bevisas om inte annat av hans egen tragiska bortgång: han dog nämligen i 50-årsåldern av malaria i Liberia, mitt under ett pågående filmningsprojekt.

Trots att den har nästan 20 år på nacken ser filmen både vacker och modern ut: fotografen beger sig in i de myllrande folkmassorna med sin klumpiga Steadicam-rigg lika smidigt och oförväget som dagens mobiltelefonfilmare. Särskilt avsnitten från Mumbai är färgmättade och vackra som renässansmålningar då de fångar upp stadens surrealistiska vardagsrytm.

Otto Ekman Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33