Vacker, tragisk dockteater om 1918

Dockteaterföreställningen för ungdomar och vuxna, Likka, handlar om Sigrid under inbördeskriget. Bild: Mila Nirhamo

Dockteater Sampos ungdoms- och vuxenföreställning Likka, med rödgardisten Sigrid i centrum, är förförande och berörande i sin återhållsamma enkelhet.

Likka. Baserad på Anneli Kantos roman Veriruusut. Regi, dramaturgi: Mila Nirhamo. Dockor, scenografi: arbetsgruppen. Ljud, musik: Perrine Ferrafiat. Ljus: Anna Karmala. På scenen: Maria-Elina Koivula, Johanna Kultala, Maija Linturi.

Dockteatern Sampo 22.11.

Föreställningen Likka baserar sig på romanen Veriruusut av Anneli Kanto. Den första scenversionen av boken hade premiär på Kom-teatern i februari och var en succé, och nu har Mila Nirhamo gjort en egen tolkning av den gripande och tragiska berättelsen.

De tre skådespelarna Maria-Elina Koivula, Johanna Kultala och Maija Linturi samt musikern Perrine Ferrafiat träder fram med en inledande klart klingande sång innan de smälter in i skuggorna i sina svarta kläder och blir dockornas och föremålens livskraft.

Föreställningen är lågmäld och dröjande. Varje skeende får ta sin tid, och det ger åskådaren möjlighet att sjunka in och få kontakt med de känslor som väcks. De smäckra dockornas varje gest blir betydelsebärande och deras rörelser är utstuderat realistiska och uttrycker både känslor och temperament.

Berättelsen är avskalad så att endast en rad nyckelscener kvarstår, men dramaturgi och text fungerar utmärkt och historien blir mer än tydlig. Vägen från fabriksjobb till rödgardist till fånge är rak och given för Sigrid. En vän har hon, Marta, och en ung man förekommer före och efter kriget.

Det är just det minimalistiska som gör föreställningen så vacker och berörande. De sceniska lösningarna är lyckade – hur mycket säger inte den stumma scenen där en stolt Sigrid först går med högburet huvud på ett stort rött lakan för att snart handlöst kastas omkring på det, då det fladdrar allt vildare. Vilken stark framställning av det kaos och blodbad som följer så snart efter revolutionens hoppfulla inledning.

Gestaltningen av hungriga hallucinationer, scenen då Sigrid tar av sig sin kjol och klär sig i långbyxor, och den där hon och Marta glada låter sig fotograferas med gevär i händerna, är träffande, fina och sorgliga på samma gång. En bit innan slutet rinner redan tårarna. Både för att konstverket vi ser är så vackert och för att det baserar sig på vårt lands historia.

Men det är inte beklämmande, inte alls. Föreställningen är symbolisk, inte brutal eller ångestfylld. Den rekommenderas för skolungdomar över 14 år, och kan vara ett fint sätt att diskutera inbördeskriget.

Musikern och ljudplaneraren Ferrafiat, som sitter på vänster sida av scenen under hela föreställningen, skapar en stämningsfull ljudvärld med ett litet dragspel, med raspande och knäppande ljud, med en stampande sko och med sång. Ljussättningen av Anna Karmala är likaså stämningsskapande, med starka ljuskäglor och djupa skuggor.

Jag imponeras av dockteaterkonstnärernas skicklighet i att ge liv åt dockorna och av den, på ett underligt sätt, så verkliga värld som träder fram. Genom dockorna, som så uppenbart inte är levande, blir historien på något vis för sin del mer levande och synlig.

Spelas ännu 23-28.11.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39