Väckelserörelser lyder under en treenig rädsla

Bild: Roni Rekomaa/Lehtikuva

För att inte bli utestängd ur sin gemenskap, straffad av sin gud och ställd inför det ansvar och den osäkerhet som ett liv på egna ben innebär, fogar man sig och retirerar till tryggheten i sin flock.

I Yles programserie Himlaliv (22.10) berättar en ung man från den laestadianska väckelserörelsen om sitt dåliga självförtroende, sin kärlek till gangsterrap och sin ångest över att som präst behöva samarbeta med kvinnliga kolleger. Den unge mannens blick, hans ord och hela programmet genomstrålas av ett av de främsta kännetecknen för väckelserörelser: rädsla.

23.10 skriver Österbottens Tidning att samme unge präst sagt upp sig från sin tjänst som pastor i Pedersöre, uttryckligen eftersom församlingen från och med november får en kvinnlig kyrkoherde. Mannen bryter därmed sina nyss avgivna prästlöften och menar att det har att göra med nya insikter kring bibeltolkning. Som gammal väckelseveteran känner jag ändå alldeles tydligt igen den mellan raderna. Rädslan, alltså.

Så länge man passar in i sammanhangen och är foglig till sinnet kan man leva bekvämt i en väckelserörelse utan att behöva befatta sig med så mycket rädsla. Rädslan är stängslet som omger rörelsen, ett autonomt system för sammanhållning och kontroll. Det är framför allt de rastlösa, de som rör sig i utkanten eller sticker ut som märker av den. Ironiskt nog är den treenig.

Den första komponenten är lätt för var och en att känna igen: ensamhetens fasa. Att hamna utanför gemenskapen är det värsta som kan hända ett flockdjur. Insatserna växer ju mer sammanhållen kretsen är och ju färre alternativa platser det finns att ta vägen till. När allt och alla som betyder något för en är tätt sammanflätade i samma nät krävs ett enormt mod för att ta fram saxen och börja med egna konster.

Den andra komponenten är helvetesskräcken. I teveintervjun nämner den unge prästen själv den laestadianska väckelserörelsens kraftiga betonande av Guds vrede, dom och straff, allt det som ska drabba den som avviker från det vedertagna. Det säger sig självt att en uppväxt med detta överhängande hot sätter spår, en rädsla vars allvar är svårt att begripa utifrån.

Den sista komponenten i väckelserörelsernas treeniga rädslopsykologi är fasan inför det otydliga, på något sätt en rädsla för livets komplexitet och undflyende mening. Att leva sitt liv i ordning och likformighet är underbart i sin enkelhet. Men tydligheten i en oföränderlig lära är naturligtvis bedräglig, eftersom den i längden gör att man aldrig mognar till att bli duglig för verkligheten. Att möta det vidöppna livet är en lycka man långsamt måste vänja sig vid, eller en lamslående skräck att plötsligt drabbas av.

Gösta Ågren, en av Österbottens främsta uttolkare av både existensen och sin näromgivning, beskrev denna oro så bra: Instängda i friheten söker vi förtvivlat en dörr, men alla går att öppna.

Där badar man då i rädsla, denna saltlag som bevarar traditioner hur länge som helst. För att inte bli utestängd ur sin gemenskap, straffad av sin gud och ställd inför det ansvar och den osäkerhet som ett liv på egna ben innebär, fogar man sig och retirerar till tryggheten i sin flock.

Min egen väg ut ur väckelserörelsens rädsla gick via böcker och nya vänner och ett långsamt byggande av andra sammanhang och arbete med självförtroendet, innan jag vågade protestera mot allt som skavde. I någon mån pågår processen fortfarande, jag tror det finns varken genvägar eller en total brytpunkt i sådan förvandling.

När jag försöker minnas vändpunkter kommer jag överraskande nog att tänka på den sydafrikanske kyrkoledaren och Nobelpristagaren Desmond Tutus ord om att han hellre skulle hamna i helvetet än tillbe en homofobisk gud. Något hände i mig när jag läste det: kombinationen av rationalitet och egenmäktigt, slagkraftigt mod var uppviglande på just rätt sätt.

Det må framstå som en absurd avslutning på en märklig krönika för många läsare, men det finns uppenbarligen de som ännu behöver höra detta: en diskriminerande gud är inte värd någon tillbedjan. Måste man välja mellan helvete eller att tillbe en gud som kräver kvinnors tystnad är det bara den moraliskt förkrympte som ställer sig på knä.

Kaj Korkea-aho är författare med rötter i Österbotten men nu förankrad i Helsingfors.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning