Väckarklockan

En stund av bottenlös empati och förtvivlan fungerar helt tydligt inte som väckarklocka.

Häromkvällen rapporterade Al Jazeeras nyheter om två franska klättrare som hade råkat illa ut någonstans i Himalaya. Deras vänner hade i rask takt samlat in dryga 70 000 dollar och en räddningsoperation hade inletts med både ett elitförband och en helikopter.

Nästa inslag handlade om flyktingar och deras kamp för att ta sig till Europa. Inslaget fokuserade på den rutt som de menade är den farligaste färdvägen mellan Turkiet och Grekland. Det är ingen som samlar in pengar när någon råkat illa ut på den färden; varken helikoptrar eller elitförband mobiliseras.

Det är en av de där stunderna då det känns som om världen stannade i en sekund eller två, liksom mållös inför sin egen groteskhet. Sällan blir det lika tydligt hur olika värda människoliv i praktiken ändå är.

De senaste årens rapportering om migration och flyktingar har varit fyllda av ögonblick som dessa, stunder då vidden av katastrofen går upp för en, än en gång. Och jag vägrar tro att jag är den enda som har de här stunderna, att andra skulle förbli oberörda. Men sedan glömmer vi och går vidare, vardagen tar vid.

På något plan är jag tacksam för dessa ögonblick. Jag tror det är för att de får mig att känna att jag nog har kvar mina värderingar och mina principer, mitt hjärta. Och för att jag tycker att vi behöver en väckarklocka, en påminnelse om den pågående katastrofen.

Och samtidigt är det just det som är så förrädiskt; jag intalar mig själv att min reaktion är ett tecken på empati och godhet, men egentligen tror jag att det är precis tvärtom. Vi avtrubbas och i längden leder min reaktion till en kallare och hårdare inställning.

Den pakistanske författaren Mohsin Hamid skrev apropå den så kallade flyktingkrisen 2015 att den stora frågan inte alls var huruvida Europa ville eller skulle komma att vilja välkomna fler flyktingar (The Guardian, 12.9.2015). Den stora frågan var huruvida vi var villiga att vidta de åtgärder som skulle krävas för att stoppa invandringen. Om vi kunde acceptera att vårt samhälle förändrades så till den grad att ingen längre ville komma hit. Ett alternativ som är värre än de platser som människor flyr, ett extremsegregerat Europa där alla som ser ut som nyanlända måste frukta för sina liv.

Förenklat är det han säger att vi inte kan öka vår egen levnadsstandard och livskvalitet samtidigt som vi bygger högre stängsel och tror att det ska stävja människors överlevnadsinstinkt, desperation och dröm om en bättre tillvaro.

Det är en extremsegregerad värld och en stund av bottenlös empati och förtvivlan fungerar helt tydligt inte som väckarklocka. Den riktiga varningssignalen i sammanhanget borde vara vår förmåga att efter denna lilla stund återgå till vardagen som om inget egentligen hade hänt.

Antonia Wulff arbetar med internationell utbildningspolitik i Bryssel

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18