Utvecklingen från programradio till kanalradio har inneburit stora domänförluster för finlandssvenskheten

Gemensamt för både flödesradion och de uttalade musikkanalerna är programvärden som håller lyssnarna sällskap, är personlig och trevlig. Men radiomediet kräver också medarbetare med andra kvaliteter än ett vigt munläder, skriver Caterina Stenius. Bild: pikepicture/Mostphotos

Musiken begränsar flödesradion och flödesradion begränsar musiken. Mycket som tidigare var gångbart radioinnehåll låter i dag så skevt att det inte kan få en plats på Svenska Yles radiokanaler, skriver kulturredaktören, författaren och tidigare Yle-journalisten Caterina Stenius.

Då Yles svenska radioutbud efter slarvig analys delades in i två kanaler, Radio Vega och Radio Extrem fattades två beslut med stora konsekvenser. Man gick in för kanalradio på bägge kanalerna och man resonerade på ett begränsande sätt kring tilltänkta lyssnares ålder.

Året var 1997 och vid det laget hade utbudet av kommersiella, reklamfinansierade radiokanaler vuxit fram på finskt håll, de allra flesta profilerade av sitt musikutbud: Radio Classic, Radio Nova med flera.

Finlandssvenskarna blev påminda om sin litenhet genom att ett motsvarande utbud på svenska inte hade ekonomiska förutsättningar i Finland. Särskilt synd tyckte man det var om ungdomen och populärkulturen. De kommersiella kanalerna kännetecknades av ett ledigt tilltal anpassat till respektive kanals musik. Man talade om och eftersträvade ett kanalsound.


I den andan skapades Radio Extrem med adress till ungdomen i såväl musikval som tilltal. I jämförelse med tidigare finlandssvenskt utbud i radio kunde Extrem gott och väl karakteriseras som en musikkanal.

På Vega skulle innehållet vara lite mer mångskiktat, men i linje med tanken om att en kanal skulle låta på ett visst sätt, prioriterades här ett annat relativt nytt formkoncept kallat flödesradio.

Gemensamt för både flödesradion och de uttalade musikkanalerna var programvärden: hen skulle hålla lyssnarna sällskap i flera timmar, vara personlig och trevlig på ett, för målgruppen kongenialt sätt. I motsats till de tidigare så kallade anmälarna eller hallåorna, skulle programvärden ta plats med hela sin soliga framtoning.

I båda kanalerna lotsade programvärden lyssnarna igenom högt och lågt, nyheter och sport, allt varvat med musik i en enda stor "kulturprodukt" som fungerade som ett distraktionsflöde: "... men först ska vi höra på en låt …"

I båda fallen kom produkten att samspela med musiken på ett sätt som villkorade musikvalet och vice versa: musiken bildade i flödeskonceptet en starkare underström för helheten än mången är villig att medge. Och när flödeskonceptet dominerade radioutbudet kom musiken i sig själv att bli en tjänare, underställd ett kanalsound.

Skillnaden mellan Vegas och Extrems koncept var alltså inte stor (fastän en del faktiskt levde i den begreppsliga förvillelsen att den ena kanalen spelade ungdomsmusik, den andra "vuxenmusik"). Båda representerade, trots vissa undantag på mera udda sändningstider, kanalradio i motsats till programradio, sådan som exempelvis Yle Yksi odlar.


Inom de ramar som musiken de facto skapade kom mycket som tidigare varit gångbart radioinnehåll att låta så skevt att det måste lämnas utanför boxen.

Allra mest uppenbart föll en stor mängd musik bort, såsom jazz och världsmusik, klassisk och experimentell musik i alla genrer. De här olika genrerna skapar, precis som all musik, kring sig alldeles egna rum – sound – som påverkar det talade språket mellan låtarna vare sig man vill det eller inte.

Men det var inte bara musik som föll utanför ramarna. Detsamma gällde stora områden inom samhällsanalysen, kulturen, konstnärligt redigerade programhelheter, barnprogram, (upp)sökande samtal, filosofiska möten, lyrik. Man kan tala om stora domänförluster för finlandssvenskheten. Med de domänförlusterna har det finlandssvenska talade offentliga språket, såsom det framför allt talas just i vår radio, blivit utarmat.

Språkvetarna kunde göra en undersökning: hur mycket har exempelvis ordförrådet minskat? Kanske med 20 procent eller rentav 50?


Här kommer jag in på det andra stora beslutet vid 1990-talets slut: Radio Extrem behövde nya unga röster, och många av dem fastanställdes.

Med åren var de inte längre så unga, men däremot fortfarande fast anställda, så de plockades in till Vega då äldre redaktörer gick i pension. Så kom det sig att Radio Vegas nyrekrytering i hög grad gjordes via Radio Extrem.

Här uppkom många gjutfel. På den ena kanalen anställs man för att man är ung och har ett vigt munläder, på den andra kanalen borde man också kunna nyrekrytera unga människor, men primärt med andra kvaliteter.

Det hade funnits alternativ: rösterna på Radio Extrem hade kunnat tillhöra unga frilansar, folk som extraknäckte några år vid sidan av sina studier i allt från medicin eller mode till teknik eller teologi. De fastanställdas roll hade då varit producentens: den som inte hörs och därför kan vara hur gammal som helst, men som är bra på att rekrytera unga estradörer. Klart att några av de unga hade kunnat styra in sig på en bana inom exempelvis journalistik, men då skulle anställningen ske i enlighet med de kriterier som användes vid anställning av just journalister.

Under åren som gått har Radio Vega i stället inte bara tackat nej till unga potentiella förmågor inom många olika gebit, utan också petat ut skickliga redaktörer av vilka några numera lyckligtvis ännu hörs på de finska kanalerna och/eller skriver i HBL såsom Jan-Erik Holmberg (jazz), Eva Tigerstedt (klassiskt), Lisa Enckell (kultur, numera församlingspräst) Pia-Maria Montonen (kultur) med flera.


Gunilla Malm, Trygve Söderling och Torbjörn Kevin har alla rätt nyligen i HBL försökt uppmärksamgöra programledningen vid Yle Vega på att det finns problem: hej hallå! Deras kritik har hörts i olika tonlägen genom de snart 25 år som kanalerna fått verka. I alla skeden har de många som hunnit sitta på ansvarsposten på Yle besvarat kritiken enligt samma mönster, utan personlig analys, som styrda av en och samma formel: lyssnarna är nöjda, vi har gjort musikundersökningar, vi har visst ett varierat utbud, allt finns med.

Till det första påståendet kan man säga att lyssnarna i alla tider varit nöjda med vad som än serverats, vilket beror på att de har skäl att vara nöjda över att det över huvud taget finns en finlandssvensk radio.

Till det andra påståendet kan man säga att undersökningar kan göras på många sätt och vissa har varit direkt oprofessionella. Man kan också hänvisa till det faktum som Otto Donner i sin egenskap av musikchef på finska sidan kunde föra i bevis, nämligen att ett djärvt (musik)utbud vidgar folksmaken alla till fromma.

Till det tredje kan man säga att det alltid har funnits sändningstider med låga lyssnarsiffror där man kunnat stuva in udda innehåll.

Men det man framför allt måste konstatera är att "programcheferna" (befattningens namn varierar efter mode) kommit och gått och att det har funnits många vettiga personer på den posten, men alla har de blivit som förbytta så fort de tillträtt. De verkar aldrig ha hört talas om programradio, de verkar aldrig ha hört på Yles finska kanaler. Det är som om en vadderad skyddsrustning och en ansiktsmask av vax skulle ingå i arbetsavtalet så att kritiken aldrig kan nå fram, i bemärkelsen tas på allvar. Den går aldrig under huden och det är kusligt.

Läs också: Vill Yle Vega skydda finlandssvenskarna från kunskapens frukt? av Trygve Söderling

Läs också: Yle Vega och kunskapens frukt av Torbjörn Kevin

Skribenten är kulturredaktör och författare. Artikeln har uppdaterats 14.28 4.11 och 8.57 5.11 (Lisa Enckell är församlingspräst, inte kyrkoherde)

Caterina Stenius

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Black Friday 2020 – erbjudanden hos Preeco.fi

Mer läsning