Utsikt från kafébordet

Henrik Jansson besöker ett kafé sju dagar i veckan.

Jag har skrivit om kaféer tidigare, liksom många andra också gärna gör det, fast min ambition är inte att kolla in nya lattesorter, eller styrkan på espresson, eller salladernas kvalitet. Jag bryr mig heller inte om ifall platsen har en smakfull eller trendig inredning, om den ligger rätt i tiden. Möjligen söker jag snarare något lämpligt otrendigt, något som tycks stå utanför tiden.

Ett bra kafé är för mig ett rum där den trista vanligheten har sin plats. Där vem som helst kan sticka sig in på en kopp och känna sig hyfsat hemma. Det är att begära ganska lite, och ändå väldigt mycket.

I allmänhet besöker jag kaféer sju dagar i veckan, några timmar varje dag, och det jag då behöver är helt enkla saker. Starkt och tillräckligt nykokt bryggkaffe, serverat i stora koppar. Bra belysning åtminstone vid en del av borden, så jag kan arbeta och läsa utan problem – kaféer där det kravet inte uppfylls är från början uteslutna. Kanske en ostmacka eller laxsmörgås också, eftersom jag äter min lunch så här.

Och i kaféklientelet gärna både fräscha original och vanliga, återkommande gäster man känner igen, kanske börjar hälsa på och växla något ord med, men som man också vet att inte slår sig ner vid ens bord och börjar prata om ditt och datt. Folk som inser att man vill vara i fred och arbeta, helt enkelt.

För det är utgångspunkten för mitt kafésittande. Jag har insett att jag har så mycket lättare att skriva på sådana platser än i mitt hemarbetsrum, eller på resor, eller var annars som helst. Ungefär två tredjedelar av förstaversionstexterna till de femton böcker jag tills vidare gett ut är skrivna på kaféer, för hand.

På den plats, ett hotellkafé vid Åbo torg, där jag oftast håller till har mycket under årens lopp hänt. Och då talar jag inte om de renoveringar som för mig inte förändrat någonting, utan om relationsutvecklingen mellan en del stamkunder.

Jag har sett extremt blyga personer, som efter att ha besökt stället i många år till slut börjat hälsa på varandra, och när det gått en tid till kanske också sitta tillsammans. Jag har sett hur sådana försiktiga bekantskaper efter ytterligare ett år eller så rentav kunnat utvecklas till en parrelation. Att utifrån ta del av sådant är tankeväckande och lärorikt, då man så lätt bara tycker att allt borde gå fort. Men så sitter man där på kaféet då med sina papper och sin penna, och kan från närhåll betrakta hur lång tid det för olika människor kan ta att genomleva processen från att inte se varandra, till att försiktigt notera, till att hälsa, till att ibland sitta tillsammans, till att vara ett par.

Och ja, det har visst hänt att jag i någon novell skildrat ett par av mina medstamkunder på kaféet.

Senare på kvällen går jag ofta vidare till en pub och sitter i stället där med mina papper och min penna. Ensam eller tillsammans med min sambo, också då brukar vi i allmänhet koncentrera oss på att skriva och läsa, vi är kanske inte sådana som pratar så mycket.

Men vi läser alltid varandras texter.

Henrik Jansson Författare

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00