Utrotningshotade arter kan räddas genom skogsbränder

Sari Rantalaiho bär på gasbehållaren medan Lassi Tyni letar efter torr mossa att tända eld på. Bild: Timo Kari

Knastrandet från walkie-talkierna överröstas av eldens sprakande när Forststyrelsen tänder eld på över en hektar skog i Noux nationalpark. Experterna hoppas att branden ska främja den biologiska mångfalden i området.

Många arter i den finländska skogen är beroende av brända träd och den förändring som uppstår i skogens struktur efter en skogsbrand. Men skogen brinner alltmer sällan och därför riskerar flera insekts- och svamparter att försvinna.

– För hundra år sedan brann 100 000 hektar skog årligen i Finland, nu för tiden slukar skogsbränderna bara runt 1 000 hektar. Därför måste vi nu tända kontrollerade bränder, berättar Petri Loikkanen, specialplanerare på Forststyrelsen.

Loikkanen är en av 16 personer från Forststyrelsen som jobbar med naturvårdsbränningen i Noux nationalpark i Esbo. Vissa är här i rollen av vakter för att förhindra att parkens besökare trampar rakt in i eldinfernot. Andra fungerar som övervakare, eldkastare eller i arbetet med att förhindra att branden sprider sig. Men här finns också experter som tagit sig till Noux bara för att delta som åskådare.

– I Finland finns det ungefär 40 områden där naturvårdsbränningar äger rum. Vi försöker bränna varje område med tre till fem års mellanrum, så det blir ett antal bränder per år, säger Pekka Heikkilä, naturskyddschef på Forststyrelsen.

Pekka Heikkilä, naturskyddschef på Forststyrelsen, är med på bränningen mest för att uppleva något hans kollega beskriver "som ur en film". Bild: Timo Kari

Platsen måste vara precis rätt

Också privata skogsägare har under de senaste åren börjat genomföra naturvårdsbränningar. Varje område väljs noggrant ut för att få ut mesta möjliga nytta av branden. Först inventeras skogen och sedan identifieras den exakta platsen där bränning lämpar sig bäst. Heikkilä säger att det inte får vara för torrt men inte heller för fuktigt.

På det 1,6 hektar stora området i Noux finns både mossa, tall och gran. Speciellt tallen, med sin höga krona och tjocka bark, tål bränderna väl och kan fortsätta sprida sig när den konkurrerande granen blivit till aska. I motsats till tallen antänds de unga granarna på området på bara några sekunder och förvandlas snabbt till en enda kortvarig låga.

– Insekter gynnas också av att skogen brinner. Den sotsvarta praktbaggen är ett riktigt praktexempel på en insekt som lever på bränder. Tack vare de brandkänsliga antennerna känner den av skogsbränder på helt absurda avstånd. Sällan tar det mer än en timme efter att vi anlagt branden innan det vimlar av baggar. I den brända skogen kan de ostört äta och lägga ägg, säger Heikkilä.

Sari Rantalaiho, Lassi Tyni och Matti Hyhkö är de som står för antändningen. Med varsin blåslampa traskar de runt på området och sprutar med jämna mellanrum ut en liten låga i den torra mossan. Centimeter för centimeter sprider sig elden, men bara inom det förutbestämda området.

– Att elden ska sprida sig är den största risken med naturvårdsbränningar, det krävs rätt mycket planerande och arbete för att förhindra. Vi gräver ett branddike runt hela området som ska brännas och vattnar den intilliggande skogen kontinuerligt. Det sker både före, under och efter branden, säger Ninni Mikkonen, koordinator på Finlands miljöcentral.

Enligt Mikkonen är den utvalda platsen för den här bränningen perfekt eftersom den ligger på en liten kulle. Dessutom finns det en liten sjö i närheten som man pumpar upp vatten från och som i värsta fall kan fungera som brandvägg om elden skulle ta sig över diket.

Ninni Mikkonen, koordinator på Forststyrelsen, ser till att lågorna håller sig inom det utvalda området. Bild: Timo Kari

Gammal metod, nya ändamål

Metoden är inte ny. I hundratals år idkade finländare svedjebruk, vilket Eero Järnefelt avbildade i målningen Trälar under penningen. användes den brända marken till sädesodling och askan som gödsel. Enligt Pekka Heikkilä på Forststyrelsen började man först på 1980-talet bränna skog i syftet att gynna den biologiska mångfalden.

– Det finns många frön i jorden som kräver höga temperaturer för att gro, då kan naturvårdsbränning vara en bra lösning. Vi sår ingenting själva när branden slocknat, utan låter i stället processen ske så naturligt som möjligt. Branden släcks inte heller av oss utan den får brinna tills den känner att den är klar. Det ska vara så nära en naturlig skogsbrand som möjligt, säger Mikkonen.

Efter ungefär tre timmar börjar branden så småningom dö ut. Kvar är den brända marken som är täckt av gråbrun aska och svartsotade tallstammar. Fläckvis glöder det fortfarande och tunn rök fyller ännu området.

Matti Hyhkö betraktar efterdyningarna av dagens arbete. Han är en av dem som tänt på elden. Bild: Timo Kari

– Det ser nästan apokalyptiskt ut, konstaterar Mikkonen som varit med på ett par bränningar tidigare.

– Jag har varit nattvakt en gång. Vi måste alltid vara två personer på plats natten efter branden för att försäkra oss om att inte glöden blossar upp i eld igen. När allt är mörkt och man hör den levande skogen på ena sidan och tystnaden från den döda på den andra, ja, det är en kuslig känsla.

Gänget från Forststyrelsen tänder grillen och korkar vattendunkarna, röken gör att halsen snabbt torkar. Trots att inga sotsvarta praktbaggar invaderat området ännu tycker naturchefen Heikkilä att bränningen har varit lyckad. Allt har gått som planerat, nu återstår bara att se hur djur och natur anpassar sig till den nya skogsmiljön.

Bild: Timo Kari

Bild: Timo Kari

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Akademen - en modern klassiker

Mer läsning