Utdragen stilövning med utropstecken

Jeff Bridges får en sista chans att ta sig från ett förfallet hotell.Bild: Kimberley French

Bad Times at the El Royale är en svart komedi med glimten i ögat, som inte drar sig för grafiskt våld och överexponering av gamla soulklassiker. Det håller tills filmen börjar upprepa sig och luften går ur den.

THRILLER

Bad Times at the El Royale

Regi: Drew Goddard. Manus: Drew Goddard. Foto: Seamus McGarvey. I rollerna: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Lewis Pullman, Jon Hamm, Cailee Spaeny, Chris Hemsworth.

Välkommen till El Royale, ett nedgånget, kitschigt motell bokstavligen mitt på stadsdelsgränsen mellan Kalifornien och Nevada. Ja, gränsen går rakt genom huvudbyggnaden och gimmicken är att gästerna själva får välja vilken delstat de vill bo i. Motellet var en gång en plats av glitter och glamour, men så här i slutet av sextiotalet består klientelet främst av dem som antingen inte har råd med bättre eller har något att dölja.

Detta är skådeplatsen för Drew Goddards våldsamma stilövning Bad Times at the El Royale. Här möts ett udda gäng främlingar – en sliten präst (Jeff Bridges), en soulsångerska (Cynthia Erivo), en slipad försäljare (Jon Hamm) och en irriterad hippie (Dakota Johnson) – som bär på hemligheter och i de flesta fall är någon helt annan än de utger sig för att vara. Till och med den unga receptionisten (Lewis Pullman) har saker att dölja. För att inte tala om El Royale som visar sig vara ett plats full av alldeles egna hemligheter.

Neo-noir-thriller

Drew Goddard regidebuterade med horrorsatiren The Cabin in the Woods (2012), ett försök att dekonstruera skräckfilmen från insidan. Här tar han sig an neo-noir-thrillern, och visserligen leker han även här med genren men någon regelrätt satir är detta inte. Snarare är det en Tarantino-åsyftande svart komedi med glimten i ögat, som inte drar sig för grafiskt våld och överexponering av gamla soulklassiker. Och rätt långt håller det, trots den rent ut sagt horribla filmtiteln.

Goddard har samlat en imponerande skara skådespelare, och han låter dem sannerligen ta ut svängarna. Han har dessutom några ess i rockärmen och ännu halvväggs in i filmen lyckas Bad Times at the El Royale både överraska och underhålla i såväl ton som handling.

Charles Manson-kultledare

Men så går luften ur. Med en speltid på över två timmar hinner filmen börja upprepa sig och det stora antalet karaktärer gör att vissa förblir schabloner. Det är visserligen inte tråkigt att se Chris Hemsworth spela någon slags Charles Manson-inspirerad kultledare, men hans utdragna inhopp känns mest som ett sent påkommet försök att knyta ihop berättelsen.

Den brittiska teaterskådespelaren Cynthia Erivo, en ny bekantskap för mig, är filmens utropstecken. Trots att hon spelar mot mer erfarna skådespelare står hon för filmens i särklass bästa prestation. Sångerskan Darlene blir också filmens emotionella centrum, en kvinna trött på den sexism och rasism som omringar henne. Hon förlänas några av filmens mest intressanta scener, en av dem med en både vacker och kuslig tolkning av The Isley Brothers This Old Heart Of Mine.

Bad Times at the El Royale blir slutligen mer oansenlig än ensemblen antyder, en film där delarna överskuggar helheten, både på gott och ont.

Martina Moliis-Mellberg Reporter

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18