Utdrag ur #dammenbrister: "Sex kommer aldrig att betyda annat än makt och våld"

Bild: Pressbild / Förlaget M

Nästan tusen finlandssvenska kvinnor vittnade om sexuella övergrepp och trakasserier i uppropet #dammenbrister. Nu, ett år senare, har de också samlats i en bok. HBL publicerar här några utdrag ur vittnesmålen.

Svenskfinland fick sitt eget metoo-genombrott den 22 november i fjol. Då startades en hemlig grupp på Facebook för finlandssvenska kvinnor som i en trygg miljö ville berätta om sexuella övergrepp och trakasserier.

Ett år senare fortsätter diskussionen, och på årsdagen för offentliggörandet, den 29 november, utkommer boken Dammen brister. Den innehåller ett urval bestående av 200 vittnesmål som publicerats på hemsidan, om tafsande, verbala trakasserier och grova övergrepp hemma, i skolan, i bilskolan, i idrottssammanhang, i församlingen, på jobbet, på barer, på hemmafester, på kulturevenemang... Boken ges ut av Förlaget M och har redigerats av Facebookgruppens administratörer Nina Nyman, Jenna Emtö, Ida Kronholm, Ylva Perera och Vilhelmina Öhman. Med deras samtycke publicerar Bokextra några utdrag ur hemsidans vittnesmål som inalles är 950 stycken. (Vi har gjort förkortningar i en del av texterna.)

Vittnesmål 8

Denna höst. Sen efterfest. Jag är precis på väg att gå då jag plötsligt bli ensam med manlig medieprofil. Va, ska du gå redan, frågar han. Ska du int bli här och få lite stock av mig? Jag: Förlåt? Han: Vill du ha lite stock, av mig? Han fortsätter insistera och tala om sin stock. Jag går.

Vittnesmål 186

Seglingslägret på en skuta då jag fick en könssjukdom av styrmannen som tafsat på mej i några dygn och sedan kröp ner i min koj och knullade (mitt namn) 17 år.

Har angstat över att skriva i ett dygn nu, och inser med sorg och skam att det var ett fult liv dethär.

Varje gång jag tänker efter dyker det upp bortglömda (nejnejdethändeinte) minnen upp.

Barndom? Sex är A och O. Vuxna grälar, ligger på varandra, byter partners, tittar på porr och gillar bröst. Flickor ska gilla sex.

Tonår? Flickor duger om dom ger. Det tycker också nån lärare som vill hångla. Och knulla mej. Och den mycket äldre coola skärigrannen som ville pussas lite men körde in sin penis i mitt anus istället. Och hans kompisar som gillade mej för att jag inte sade emot. Och många till. Varav hälften tog med våld, resten var det ingen vits att strida emot. För jag var en produkt som bara dög till en sak och om man bråkar får man stryk.

Vuxen? Sex är bara makt. Kärlek finns inte.

Yrket? Mediebranschen och den grabbigaste genren nånsin. Jag var lika mycket i det som alla andra, sex och innuendo och skratta åt kollegan som runkade under bordet. Då var man med. Usch vad jag skäms. Den finaste komplimangen jag fått? "Du är den bästa jag haft i sängen". Från en känd medieprofil.

Tusen år och sexhundra motbjudande sexakter senare? Ett enda normalt förhållande som rann ut eftersom det inte var normalt enligt vad jag lärt mig. Det var kärlek, men jag kan inte sånt.

Idag – ett barn med en ex-sambo som misshandlat mig psykiskt och fysiskt, kontrollerat, våldtagit och förnedrat mej på alla sätt. Men det var mitt "normala" så jag ifrågasatt inget. Barnskydd, socialjour, plats på skyddshem.

Som inte tvekar för att berätta hur mycket han vill knulla nu, ska ge mig vad jag förtjänar, saknar min "muff", "bästa fukket ever" och senast igår "gillar dej som sexobjekt, om du inte ännu har straffat din fitta".

Min fitta. Straffa. Duger till en sak.

Sex kommer aldrig att betyda annat än makt och våld för mej efter den livslånga inskolningen. Förnedring. Real love finns inte här och det kan ingen terapi i världen fixa. Fy fan.

Vittnesmål 616

Var 15 år och på hemmafest. En 10+ år äldre man följde efter mig i hissen när jag skulle gå ut för att röka. Där tryckte han mig mot väggen och började att våldhångla med mig.

När kvällen var slut hoppade han in i samma taxi som jag precis innan den skulle åka och steg av utanför min lägenhet. Han tjatade sig in i lägenheten och la sig på min säng, drog mig intill sig. Efter det minns jag inte så mycket. Flera timmar senare lyckades jag få honom ut lägenheten.

Efter den kvällen har jag inte kunnat vara intim med någon med skägg. Mannen är även en medie-profil och syns ofta i medier. Han finns och syns överallt.

Vittnesmål 682

I slutet av 80-talet. Jag har nyss fyllt 20 och har haft turen att få en hyresbostad av en känd finlandssvensk sammanslutning. En dag vill en högt uppsatt person i sammanslutningen komma och inspektera bostaden. Han blir bjuden på kaffe, han berättar vilket jättejobb det var att renovera bostaden och hur dyrt det var, vi småpratar om ditt och datt. När han har gått märker jag att han har glömt sin attachéväska.

Mycket tidigt följande morgon ringer det på dörren, jag öppnar, så yrvaken att jag knappt vet vad som sker. Det är den högt uppsatta personen som kommer för att hämta sin väska. Den står i hallen – men utan att jag riktigt vet hur det går till ligger vi plötsligt i min säng. Jag protesterar inte, det är inget våld inblandat, men det är verkligen inte frivilligt från min sida. Jag blir på något sätt paralyserad och bara låter det ske. Kanske för att det är bäst att inte bråka med en person som är så inflytelserik och har så mycket att säga till om inom många sektorer – bostäder, stipendier, jobbmöjligheter...

Det hela är över på några minuter, han stiger upp och går utan ett ord.

Under årens lopp har han ibland figurerat i medierna, ofta har han då nämnt sin familj. Undrar om hans hustru vet att han gick omkring med kondomer i kavajfickan ifall det skulle dyka upp någon lämplig ung kvinna att ge sig på?

Vittnesmål 119

Jag är 18-19 nånting. Jag och några kompisar har blivit inbjudna att fira midsommar på en villa med ett annat gäng där vi alla känner åtminstone några.

Vi har en underbart idyllisk kväll med god mat och bastu och skratt inpå morgonnatten. När vi sedan ska sova är det trångt så jag hamnar i samma bäddsoffa som två andra, en tjej som jag känner sen tidigare och en kille som jag knappt vet förnamnet på.

Jag somnar men vaknar efter en stund av att killens fingrar är i mig. Jag stelnar totalt. Efter en stund är det enda jag kan göra att försiktigt dra mig bort och nudda hans hand för att dra bort den. Han stiger då upp, packar sina saker och försvinner från sommarstugan. Jag skickar direkt ett sms åt min dåvarande pojkvän för att förklara vad som hänt och ett till min vän som sover ute i bilen.

Nästa dag frågar alla vart han försvann och jag vill bara sjunka under jorden. Han är nu rätt så framgångsrik inom idrotten och jag blir fortfarande skräckslagen varenda gång jag ser hans bild i tidningen eller möter någon som liknar honom.

Vittnesmål 188

Jag är 7 år och en av 6:ans pojkar jagar mig varje rast. Han kallar mig "lillpimun" och vill att vi ska vara ensamma. Jag är rädd och gömmer mig på skolgården.

Jag är 9 år och en äldre pojke drar in mig i ett förråd och vill att jag ska visa min stjärt. Jag är rädd och har ingen aning om hur jag ska hantera obehaget.

Det är min studentexamensdag. Vi är ute med alla andra studenter och firar på ett stort dansställe. Plötsligt känner jag främmande händer under klänningen och på brösten, bakifrån. Reflexmässigt svänger jag mig om med handväskan i högsta hugg och får in en fullträff på en man i 50-årsåldern.

Jag är 19 år och har lagt ut en annons i lokaltidningen att jag söker bostad. Främmande män ringer upp och stönar osakligheter.

Vittnesmål 205

Mannen som vissa dagar ansvarade för en del av min skolväg. Jag var kanske 9–10 när det började. "om vi får motorstopp här så måste du ta av dig alla kläderna så kanske den startar igen". Ångestklumpen i magen bara växte.

Vittnesmål 477

Augusti 1993, sommarevenemang. Stadsbiblioteket är fullsatt får jag höra efteråt, för lyckligtvis är jag inte på plats. Ett par år tidigare har jag debuterat som skönlitterär författare med en novellsamling som fått ett gott mottagande. Jag undervisar arbetslösa i svenska, engelska och kommunikation och arbetar på en roman. På scenen en populär finlandssvensk stå upp-trio, där varje medlem också har en individuell karriär i offentligheten. En är TV-redaktör, en annan skådespelare, en tredje rent och slätt komiker, om jag minns rätt. En av de tre, TV-redaktören som idag också är författare och som jag aldrig har träffat, ska om ett tag häva ur sig något som tystar alla skratt i salongen. Han säger så här: "Ni har en författare här i stan som heter (mitt dåvarande namn). Och ni ska sprida ut överallt att hennes blygdläppar hänger ut."

På kvällen dagen efter fick jag besök av en god vän som var uppenbart nervös, vi hade kommit överens om att träffas långt tidigare. Hon hade varit på plats i biblioteket och vårt samtal kom naturligt nog att handla om evenemanget. Jag anade inget ont men märkte att något var på tok. Så småningom lyckades jag lirka ur henne vad det var frågan om, även om hon inte förmådde avslöja alla detaljer. Jag blev skakad förstås, men först följande morgon då tidningen kom uppdagades allt. Tidningen hade haft den goda smaken att publicera ett helsidesreportage där just den här speciella "kulturprofilen" citerades till fullo och mitt namn därmed nämndes på nytt. På ledarsidan omtalades jag som "den drabbade kvinnan" som, om hon inte själv förmådde göra rättssak av det hela, genast borde få en grupp kvinnor som skulle göra det för hennes räkning. Av två vidriga ting vet jag inte vad som var vidrigast. Ståupparna eller uthängningen i pressen, och den förbannade skenhelighet den motiverades med av den, sorgligt nog, kvinnliga redaktören: "Hela landskapet visste ju ändå redan." Nej, hela landskapet nås faktiskt inte av ett kulturevenemang i biblioteket.

Under hela augusti månad var tidningarna fyllda av fallet. Den andra tidningen publicerade aldrig mitt namn. En profilerad journalist skrev om det i en annan finlandssvensk tidning, helt korrekt. Han kontaktade en jurist, som bedömde saken som så att ståupparen förmodligen skulle ha blivit dömd för ärekränkning om jag valt att gå vidare. Vad gjorde då jag? Beslöt att i helvete heller någon ska få tala om för mig hur jag hanterar det här. Jag skrev en insändare där jag gjorde klart att jag aldrig hade träffat ståupparen och att han bara hade lyckats skita ner sig själv. Jag har aldrig hållit huvudet högre. Det var en effektiv strategi för överlevnad i småstaden. Men med tiden märkte jag hur illa alltsammans hade berört mig. Jag kunde inte se typen på TV, blev akut illamående och gråten steg upp i halsen varje gång. I och med #metoo insåg jag att jag måste ta tag i saken. Det intressanta är att ståupparens/TV-redaktörens/författarens namn, som jag inte publicerar här, alltså redan en gång har offentliggjorts i den här komprometterande kontexten.

Det som till slut tog mig hårdast var att jag fick höra att mitt namn använts av samma typ i olika uppträdanden i andra sammanhang. Att jag aldrig blev skönlitterär författare utan sadlade om och satsade på en akademisk bana istället, har åtminstone delvis med de här händelserna att göra. De är på inget vis den enda orsaken, men jag vet att de fick mig att hata offentligheten.

Vittnesmål 544

I somras blev jag återigen våldtagen. De har ännu inte tagit fast killen. Men vet ni känslan när man läser i kommunens tidning att de var KAOS då det var FÖRSÖK till våldtäkt. Här fick jag flytta från min bostad för det var en brottsplats. Jag var genast till sjukhuset för de skulle få hans dna etc. Ändå står ärendet stilla?

Kan även påpeka att han även är anmäld för olaga förföljelse. För han lät mig inte vara efter händelsen. Jag grät, tog överdos, skar mig och var tvungen att hitta en ny bostad pga honom. Jag har betalningsanmärkningar, noll pengar, och katten vet ni hur svårt det var att få en bostad? Allt för en killes skull som hade sina jävla behov.

Känns så hemskt sedan att se i tidningen detta. Inte för att det är FEL de tar upp det. Men jag kände mig som mitt ärende inte var tillräckligt.

Nåja, även i höstas blev jag drogad av en kille på baren med fentanyl. Jag minns ingenting. Förutom att jag har hört från dörrvakten på baren att han försökte allt på mig när jag var helt drogad. Sen sa de att någon hade ringt polisen så de kom och tog mig i handbojor framför alla på baren och körde hem mig. Varför tog inte polisen ett drogtest?

Nej, de skickade hem mig med en dödsfarlig drog i mig. Allt måste man vara med om. Fy fan ändå.

Tack för den!

Vittnesmål 579

(…)

– Jag var ca 10 år då jag och min storasyster (14 år) skulle intervjuas för tidningen för vi hade varit duktiga i orienteringstävlingar. Den finlandssvenska reportern (...) mötte oss vid motionsslingan för att få bra foton i skogsmiljö. Han tog lite foton och sen tyckte han att vi kan sköta intervjun i hans bil. Min storasyster satt fram och jag på baksätet. Han frågade lite frågor och sedan tyckte han att jag kan gå ut och vänta så kan han fortsätta intervjua min storasyster. Jag kände mig lite dum, visste att jag inte varit lika bra i tävlingarna som hon. Jag väntade utanför och efter en tid kom min storasyster ut. Vi pratade inte desto mer om det. Senare fanns det några familjer som ställde reportern till svars för trakasserier av unga sportande tjejer. Jag har aldrig berättat om vår upplevelse med honom och kände länge dåligt samvete för att ha gått ur bilen då han bett om att få vara på tumis med min storasyster. Våra föräldrar nämnde aldrig saken. Reportern var senare en tid riksdagsledamot men fick avgå pga trakasseriryktena och omkom på lite mystiskt vis ganska kort därefter.

– Under min barndomstid fanns en man i vår stad som även var högstadielärare. Han krafsade sig kroniskt mellan benen och var ökänd. Han skjutsade oss ibland till orienteringstävlingar och var med på tex bussresor till större evenemang. Han kunde sitta och onanera bakom en gardin i bussen och titta på någon kvinna. Han satt ofta med kikare på badstranden. Alla skrattade lite åt honom och skämtade om hans sätt. Men ingen vuxen tog tag i saken och sa ifrån. Det bara pågick, i flera år och pågår säkert än idag.

– Bilskoleläraren hade tagit min storasyster på låret då hon kört. Då jag tog körkort berättade samma lärare hur fin och liten min storasyster var. Jag kände mig äcklad varje gång jag skulle övningsköra. Han bjöd varje gång på pastiller och till sist sa jag alltid nej och då konstaterade han: Ja det är svårt att suuuuga och köööra samtidigt.

– Under min uppväxt med finskspråkig pappa och finlandssvensk mamma har sexuella trakasserier varit tabu. Pappa kunde småskrattande ibland nämna om någon lärare han haft i folkskolan som "gillade småpojkar". Mamma fördömde en grupp tjejer som hade gått ut med avslöjanden om en skriftskolepräst som trakasserat dem. Hon menade att tjejerna bara ville vara elaka och ljög för att föra prästen i dåligt ljus. Jag har tyvärr anammat detta och varit väldigt tyst och blind för sexuella trakasserier själv. Ända tills jag fick egna barn. Nu är jag rasande!

Vittnesmål 868

(…)

I mediebranchen kan jargongen vara ganska grabbig ibland. På min arbetsplats var det värre förr men i takt med att medarbetarna föryngrats har det blivit bättre. Det finns ändå kvar en man som fortfarande håller på. Han har t.ex. skickat giffar på kukar åt mig bara för att kunna se min reaktion (öppet landskap och vi ser varandra från våra arbetsstationer). Han brukar kramas, vilket är okej, men han håller om för länge och släpper inte taget fast man själv släpper. Det känns obehagligt. Han brukar också fråga om jag dumpat min man redan så vi kan bli tillsammans. Detta bara några exempel på vad han sagt/gjort. Allt detta är humor från hans sida men jag skrattar inte. Har lyssnat på detta i flera år.

Vittnesmål 868

(…)

Hur får man ut sin vrede över sånt här? Jag får lust att hugga ved och skrika så en hel skog faller.

Istället har jag faktiskt börjat räkna hur många gånger Gamla testamentets olika böcker berättar att Herren Gud kallar sin hustru, sin älskade för sköka och hora (det finns ett sådant språk där, Gud framställs som make och älskare och staden Jerusalem som älskad älskarinna och hustru).

Herren säger ofta åt hustrun att hon är en sköka.

"Vitun huora".

Och Herren hotar henne med våld, för att hon (staden) blivit mångkulturell och multireligiös (olika religioners och raser smältdegel). Han kallar henne för hora och hotar med att riva fram henne ut på ett torg, slita av henne kläderna och söndra hennes kropp - tillsammans med hennes "älskare" (alltså andra religioner och andra traditioner). Han t.o.m. säger åt henne att hon inte beter sig ens lika anständigt som "dom andra prostituerade skökorna" som faktiskt "tar betalt" för sina tjänster - utan hon "ger gratis" och hon "ger älskarna gåvor och betalar dem, istället för tvärtom".

De här detaljerna finns mest i Hesekiels bok.

Men det känns som om upplägget är lika verkligt ännu. Att bli förklarad som duglig att figurera i material som män använder för att onanera.

(...)

Vittnesmål 733

Det här pågick för många år tillbaka och jag vet att det är många andra som har upplevt detsamma. Jag friidrottade en del i barndomen och nedre tonåren och i vår lilla stad fanns en tränare, jag tror han var kommunalt anställd. Tränaren kom mycket nära den han talade med och masserade oss flickor under kläderna före och efter träningen. Jag minns att jag tyckte att det var mycket obehagligt även om jag inte minns att han direkt skulle ha vidrört de erogena zonerna. Men hela tiden på gränsen till dem. På den tiden hade man inte hört talas om sexuella trakasserier och fastän jag annars hade bra kontakt med mina föräldrar så var det här inte en sak jag tog upp med dem. Jag tror att jag kände skam och inte förstod att det var den manliga tränaren som gjorde fel. Mannen ifråga har blivit mycket hyllad för sin insats för barn och ungdomar, vilket säkert är befogat då det gäller engagemanget och arbetsinsatsen. Själv har jag känt obehag varje gång jag sett honom rent fysiskt eller i media. Han är nu en gammal man och jag har inget behov av att hänga ut honom i media. Jag vill poängtera att det är viktigt att berätta för sina barn att de har rätt att säga ifrån om någon berör dem på ett sätt de tycker är obehagligt. Samhället är nog mera upplyst när det gäller såna här saker än när jag var barn. Samtidigt är ju beröring läkande och i sig något positivt, om det sker på ett tillbörligt sätt.

Vittnesmål 746

I lågstadiet utvecklades mina bröst tidigt, och jag fick ofta kommentarer om dem. Pojkarna jämförde flickornas bröststorlekar. Under en gymnastiktimme "juckade" en pojke bakom mig när jag tänjde och sade att jag var "sexigare utan glasögon" som jag inte använde på gymnastiktimmarna.

I högstadiet fick jag höra sarkastiska kommentarer att jag hade en "snygg reve" osv. På sjunde klassen klämde en av nians pojkar på min rumpa när vi skulle gå in från en rast. Det spreds rykten om mig, att jag hånglat med folk i korridorerna, trappuppgångarna, att jag "gjort saker" med manliga lärare bara för att jag klarade mig bra i skolan...

Under hela min skoltid hade jag aldrig en pojkvän. Jag gick aldrig på fester heller, för jag var alltid utanför- något som kanske vid närmare eftertanke räddat mig från värre saker.

Som 17-åring började jag sommarjobba inom kundservice, så jag träffade främmande män varje dag. Det tog inte länge innan jag började få kommentarer som "skulle du inte vilja följa med mig hem?" "Jag är öppen för sex med vemsomhelst" och "vilken sorts service kan du erbjuda ;)"... så gott som varje dag. Några tafsade och "masserade" mig också. Värst var en man på närmare 50 år som tafsade på mig, kysste mig mot min vilja och satte handen i trosorna på mig och ett finger inuti mig. Medan jag var på jobb. Jag skakade och mådde illa när jag kom hem den kvällen. Funderade på att anmäla honom men han är en som bor i samma kommun där "alla känner alla", så jag vågade inte. Undviker honom som pesten nuförtiden.

Vittnesmål 850

(…)

Jag var 14 år, aldrig blivit kysst för att inte tala om att ha sex med någon. Jag hade nog säkert en längre tid upplevt att jag inte var så populär bland pojkar som mina jämnåriga vänner. Så när en kompis storebrors vän, som var 18-19 år gav mig extra mycket uppmärksamhet på en förfest sög jag åt mig av den som en svamp. Jag hade nog inget intresse eller kände någon större attraktion för typen. Var bara smickrad och ville bli sedd. Så jag sög också åt mig av det tillfälliga självförtroende som alkoholen hade att erbjuda. Och jag blev full… riktigt full.

På väg in till stan gick vi alla först tillsammans men sedan hamnade jag och killen på efterkälke. Jag minns att vi började hångla. Jag var så full att jag ramlade omkull. Han lyckades övertala mig att vi skulle ta en omväg till stan, via en park. Där fanns ett lämpligt buskage… detaljerna får utebli denna gång. Kanske gör det fortfarande för ont och mycket förblev där också där på det fuktiga gräset och drunknade i fylledimman. En sak minns jag och det var att jag spydde mellan akten men det var tydligen ändå ok att fortsätta. Minns är de gröna fläckarna från gräset dagen efter i mina trosor och då jag inte visste vad jag skulle göra med dem.

Jag har också tagit på mig skulden för händelserna eftersom jag inte minns att jag skulle ha protesterat. Men jag vet också att jag saknade totalt omdömesförmåga den kvällen.

Händelserna har nog kastat en skugga på mitt förhållande till de manliga könet och också på förväntningar gällande sex. Har nog aldrig egentligen ifrågasatt om jag vill eller inte.

Vittnesmål 562

När jag var ca 5 år utsattes jag för övergrepp av min egen pappa.

Under så många år har jag försökt förtränga och förminska min egen erfarenhet av sexuellt övergrepp. Har i litteratur och dokumentärer hittat berättelser som är så mycket värre än min egen. En psykolog jag gick hos en gång avrådde mig t.o.m att gräva för mycket i det, så att jag "inte skulle spendera för mycket tid på att se mig själv som ett offer".

Lite svårt när jag ännu idag som 31-åring ibland har återkommande mardrömmar, när dylik beröring av min man ännu kan trigga igång obehagliga minnen. Trots terapi, bearbetning osv.

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning