Utan krafs

Bild: Hbl-arkiv

Marcus och Pekka, Chrissie och Riko, Nina och Jenni.

Ted och Abu, Anne och Ulla-Maj, Lars Gustaf och Carl-Olaf.

Vänner med längre eller kortare historia, mer eller mindre "otippade", alla med erfarenheter som öppnade mina ögon i serien som i dag avslutas.

Tack för att ni bjöd så mycket på er själva och varandra.

Vart och ett av våra samtal gav mig anledning att fortsätta fundera över vänskapens väsen.


En betydande del av våren och försommaren kom ju att cirkla runt och handla om vänskap. Jag fick dyka ganska djupt och gå ganska nära inpå mina utvalda par/intervjuobjekt men det visade sig att det är lättare att ställa riktigt personliga frågor till fler än till en.

Det blir en illusion av ett längre avstånd och eftersom vännerna är vana att vara öppna med varandra så får man nästan åka snålskjuts på det. Det hade jag inte kunnat förutse men det gagnade läsarna.


Vad lärde jag mig om vänskap då?

Att riktiga vänner aldrig behöver krusa, konversera eller prata kallprat. Många vittnar om att det bästa är att man alltid kan ta vid där man slutade senast.

Att uppriktighet är en förutsättning för en djupare vänskapsrelation. Man kan odla bekantskaper hela livet och det är inget fel på det. Men om man vill stå en människa nära, finnas till för den i såväl med- som motgång och leva sida vid sida i olika intensitetsgrader så kommer det inte att gå om man inte vågar vara uppriktig och säga vad man tänker. Uppriktigheten har förstås ett pris - du får den tillbaka med samma mått. Inte alltid så smickrande eller mysigt, men efter den här vårens djupdyk vågar jag säga att det verkar vara en risk värd att ta. Alla gånger.


Jag lärde mig att människor som tycker om varandra skrattar mycket tillsammans och att skratt faktiskt är en verksam medicin, mot tristess, mot trötthet, mot vardagstråk, mot sorger och elände och oförutsedda gropar på vägen.

Att män som fnissar tillsammans förmodligen har roligare liv än män som inte vågar fnissa. Det är någonting med förtroligheten i ett fniss som för oss närmare varandra, som jag nu ser att är en ren valuta som kvinnor utnyttjat bättre och som fler män skulle ha nytta av att kunna.

Jag fick också upp ögonen för att vänskaper kan ta slut och att det inte alls behöver vara någon dramatik bakom detta. Precis som kärlek kan ta slut så kan vänskap göra det, sa Poeten Forsman (från intervjun intill). Han talade om mentalitetsförskjutningar och jag tänker mig att vi alla råkar ut för att någon vi stått nära, plötsligt är oss obekväm eller fjär. Sånt händer och det hör till fastän det kan göra ont.

Jag lärde mig också att man inte behöver benämna allt, inte alla känslor eller skiftningar behöver få en etikett. Ibland, kanske till och med oftast, räcker bara vetskapen om att din vän finns, det behöver inte vara så högtidligt, det bara är, och det är det som är hemligheten. Fundamentet finns och det håller.


Och ändå tvekar jag inte att säga att varm vänskap är en form av kärlek.

Utan onödigt krafs, passion eller svartsjuka.

Med värme, omtänksamhet, hjälp i olika utsatta lägen och våra olika åldrars utmaningar.

Vänskap är kärlek utan krafs.

Så enkelt är det.

Martina Harms-Aalto

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning