Utan kollektivavtal blir även arbetsfreden en lokal fråga

Välfärdssamhället à la nordisk modell, en modell som beundras och avundas i resten av världen, bygger på stabila arbetsmarknader.

Tom Palmberg efterlyser i sin insändare (HBL Debatt 13.10) fakta av SDP och påstår att parterna på arbetsmarknaden inte förstår realiteterna, samtidigt som han lovprisar SFP-ordförande Anna-Maja Henrikssons tankar om lokala avtal. Palmberg nämner lokala tidsbundna arbetsavtal som en modell som skulle ge mer flexibilitet på arbetsmarknaden. Vad han menar med denna formulering är svårt att förstå.

Insändaren är ett bra exempel på hur arbetsmarknadsbegreppen i folkmun lätt blir uppblandade. Arbetsavtal sluts mellan två parter, arbetstagaren och arbetsgivaren, oftast skriftligt. Arbetsavtalet gäller tills vidare, i vanligt tal talar man om fastanställning. Ett visstidsavtal (tidsbundet) kan endast uppgöras om det finns en laglig grund för det. Arbetsgivaren är enligt Arbetsavtalslagen skyldig att redogöra för de centrala villkoren i arbetet; ett av dessa villkor är vilket kollektivavtal som tillämpas. Innehållet i arbetsavtalet kan därmed inte innehålla sämre villkor än branschens kollektivavtal.

Kollektivavtal å sin sida uppgörs branschvis mellan arbetsgivarnas branschorganisation och arbetstagarnas fackförbund. Om dessa parter inte förstår branschens realiteter, skulle de knappast nå ett gemensamt avtal. Kollektivavtal är tidsbundna, det vill säga de gäller för en viss tid. I kollektivavtalet finns många bestämmelser som inte är lagstadgade, till exempel löneklass, löneförhöjning, skiftestillägg och semesterpenning.

Lika lön för lika jobb är en grundläggande princip för arbetslivet i Finland. Menar Palmberg verkligen att enda vägen till bättre konkurrenskraft är att vi alla personligen förhandlar om dessa och många andra av kollektivavtalets paragrafer? Utan branschvisa kollektivavtal skapas ett arbetsliv med ökad ojämlikhet och jag ser ingen annan målsättning med dylika tankar än att dumpa löner och förmåner, så att arbetarna inte längre klarar sig på en lön.

Förutom konkurrenskraften är Palmgren även orolig för antalet strejker i Finland. Strejkrätten är en internationellt erkänd grundrättighet och att stirra sig blind på antalet strejker per land är väldigt snävt tolkat. Under 2000-talet har antalet strejker legat på cirka 130 per år, innefattande även så kallade sorgestrejker (det vill säga korta halvdags utmarscher då arbetsplatsen hotas av nedläggning). Räknat i förlorade arbetsdagar landar vi på cirka 120 000 arbetsdagar per år. Här ligger Finland på samma nivå som Norge.

Mellan 1970-1990 strejkade vi i medeltal 1 400 gånger per år, omräknat i förlorade arbetsdagar blir det årligen nästan 1 000 000 förlorade arbetsdagar. I Danmark, som ofta ses som ett modelland gällande arbetsmarknadens flexibilitet, har man under 2010-talet strejkat dubbelt så mycket som i Finland. Jämfört med andra OECD-länder är vi de facto medelmåttor, förutom i Norge och Danmark strejkas det även mer i både Kanada och Frankrike.

Branschvisa kollektivavtal binder bägge parter till arbetsfred under den tid avtalet är i kraft. Utan kollektivavtal blir även arbetsfreden en lokal fråga. Framtidsscenariot ser då totalt omvänt ut. De av Palmberg prisade lokala avtalen kan de facto leda till fler strejker på både företags- och arbetsplatsnivå. Välfärdssamhället à la nordisk modell, en modell som beundras och avundas i resten av världen, bygger på stabila arbetsmarknader. Det upprätthåller vi bäst via organiserade parter på arbetsmarknaden.

Nina Wessberg, ombudsman, Industrifacket

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning