Ut ur Körsbärsdalen

Bild: Maija Hurme

Vad innebär det att själv vara mänsklig, då man möter människor som demonstrerar förakt, illvilja eller hatretorik? Med hjälp av Jonatan Lejonhjärta och psykoanalytikern Ludwig Igra söker Yvonne Terlinden svar på frågan om vad det innebär att vara något annat än en liten lort.

Det måste erkännas: Jag är rädd för våldet, för aggressiva ord och handlingar. En argt grinande, högröd emoji eller en respektlös och hotfull kommentar i en nätdiskussion får mig att vilja dra mig tillbaka. På ett ögonblick förlorar jag förmågan att se en medmänniska i den person som blottat sin illvilja. Men i samma ögonblick som jag väljer att sluta lyssna, sluta delta och förbli i min egen bubbla förvägrar jag min motpart en medmänniskas närvaro. Jag drar mig ur ett sammanhang som kunde bli annorlunda om jag stannade kvar.

När människor går till angrepp mot varandra i det verkliga livet kan det ta sig mycket mer dramatiska former, med mer förödande konsekvenser. Varje våldsdåd, oavsett vem som begår det eller hur stort det är påminner om att det finns människor som vill illa eller gör illa. Människor som uttrycker förakt för andra i både ord och handling.

Jag har växt upp i ett relativt lugnt finländskt samhälle i en självklar känsla av trygghet. Det har varit lätt att lita på andra människor och tro på deras goda vilja. Känslan av trygghet har blivit ifrågasatt under de senaste åren, med början från skolskjutningarna i Finland och massmorden i Oslo och på Utøya, och nu senast av knivdådet i Åbo. Jag vaknade upp till insikten att det också nära mig finns människor som ibland av okända orsaker tar sig rätten att attackera andra och mörda dem. Till mina första reaktioner på de här händelserna hörde frågor om hur det är möjligt att människor gör så. Efter hand som händelserna har kommit närmare har frågan fått en annan karaktär för mig. Det är mindre frågan om hur någon annan kan göra så, och mera frågan om hur jag ska förhålla mig.

* * *

"Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort" - Jonatan Lejonhjärta

Astrid Lindgrens bok om bröderna Lejonhjärta skildrar kampen mellan det onda och det goda i landet bortom stjärnorna, Nangijala, och enskilda människors hedervärda eller klandervärda positioneringar i striden. Skorpan undrade varför Jonatan måste bege sig i väg på ett farligt uppdrag, när han i stället kunde njuta av livet i Körsbärsdalen, där det ännu är lägereldarnas och sagornas tid? Men Jonatan har inget val.

Ordet människa beskriver något annat och mer än tillhörigheten till människosläktet. "Det finns saker man måste göra" för att vara människa. Orden människa och mänsklig är ord som har något självklart över sig, de är ord som inte kräver förklaring eller definition. Eller rättare sagt: inte krävde förklaring eller definition – självklarheten har visat sig vara mindre självklar. Vi har kanske inte ett samförstånd kring de "saker man måste göra" för att vara människa. Finns det till och med handlingar som gör en omänsklig, som gör att man slutar vara människa?

***

För Jonatan Lejonhjärta är det självklart att man måste riskera till och med sitt liv för att försvara friheten och freden i kampen mot ondska, slaveri och förtryck. Jonatans frågeställning handlar om hur han själv ska handla rätt i en svår situation. Det som han gör är att delta i kampen för att befria Törnrosdalen från dess ondskefulle härskare. I den kampen blir han på ett mycket konkret sätt testad när han bevittnar hur en fiende håller på att drunkna. Lillebror Skorpan tycker att fienden förtjänar att dö, men Jonatan räddar mannen upp ur den starkt strömmande floden. För honom är det självklart att rädda också sin fiende från en säker död, även om han kanske därmed utsätter sig själv för fara: "Men det finns saker man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort, det har jag sagt dej förr" svarar han Skorpan.

Det är en sak att i princip och lite på distans ställa sig på det godas sida och hävda att det finns en människa också i varje omänskligt handlande individ. Det är en annan sak att stå fast vid detta också i specifika situationer. Det finns människor som jag har svårt att veta hur jag ska bemöta. För att de skrämmer mig, för att jag har svårt att se deras mänsklighet. Vad är ett mänskligt sätt att bemöta dem som skrämmer mig med sitt förakt, sin illvilja, dem som hatpratar och inte ser människors nöd där jag ser den? Åtminstone är det inte att slå sig till ro i sin egen Körsbärsdal och hoppas att någon annan löser det hela.

* * *

Med min första fråga, hur det kommer sig att människor gör varandra så illa, vänder jag mig till den svenske psykoanalytikern Ludwig Igra. Igras föräldrar överlevde Förintelsen. För honom blev det viktigt att försöka klargöra hur en sådan systematiserad och målmedveten mänsklig grymhet kunde uppstå. I den lilla boken Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet beskriver han mekanismerna som möjliggör grymma handlingar mot en medmänniska. Han är tydlig med att var och en av oss under vissa omständigheter kan vara den som utför brutala och grymma handlingar. Otrygghet och ett sammanhang som legitimerar våld gör att de förutsättningar till grymhet som finns i oss alla kan utvecklas från förutsättningar till utförda handlingar. Det betyder att det inte går att dra en skiljelinje mellan oss som besitter medkänsla och ger uttryck för den och dem som inte gör det. Vi är alla på samma linje. Jonatan Lejonhjärtas ord innehåller en sådan insikt: Om jag inte håller måttet är jag ingen människa.

Det gäller alltså att se vidare än frågan om vad som karaktäriserar en människa eller det mänskliga. Frågan är hur min mänsklighet kommer till uttryck just i den här situationen. Också i den här situationen – när hatprat och våldsdåd skrämmer, när jag håller på att tappa förtroendet för dem som leder landet, när enskilda människor avfärdar, ifrågasätter eller hånar mitt medmänskliga engagemang – är jag förbunden till min kallelse att söka fred mellan människor, att bemöta varje människa med respekt och att alltid tänka gott om alla. Den här övergripande situationen kräver både större och mindre val. Hur och var jag kan engagera mig för att hjälpa, hur kan vi arbeta för humanare lagstiftning eller bättre livsvillkor för dem som har det sämst, och var får vi kraft att orka? Vilka samtal deltar jag i, vilka ord väljer jag, vilket tonfall?

* * *

En människa är inte en isolerad individ, utan lever i ständig utveckling i växelverkan med omgivningen. Igra lyfter fram hur avgörande omgivningen är för hur en människas medkänsla stimuleras och förstärks. Barnet stärks i sin medkänsla hemma genom att de vuxna visar medkänsla och lär dem bemöta alla människor med respekt. Varje samhällsmedborgare behöver vara omsluten av strukturer som sätter inlevelse och omsorg högre än andra faktorer, exempelvis ekonomiska. Om det här stödet fattas är det lättare att medkänslan hamnar på undantag och man i stället ger plats för grymhet och hat. Omgivningen kan alltså stärka och inspirera såväl medkänslan som dess motsatser.

Så vad är ett mänskligt sätt att bemöta dem som skrämmer mig med sitt förakt, sin illvilja, sin hatretorik och sin ovilja att se människors nöd där jag ser den? Kanske jag är mindre benägen att vända ryggen till och söka mig till en varm lägereld i Körsbärsdalen när jag minns att det kunde vara jag? Kanske det är lättare att mötas om jag minns att jag just nu är en del av den omgivning som kan stöda och inspirera till medkänsla och omsorg?

Mina handlingar bidrar till den omgivning som vi alla lever i. Mitt förhållningssätt inverkar också på de i mina ögon svåra människorna som jag spontant skulle vilja vända ryggen. Också i de små, vardagliga situationerna har jag att välja: människa eller bara en liten lort?

Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu som mött mycket grymhet menar att vi alla kan välja, att vi kan välja att handla både rätt och fel. Vi ska försöka leva medvetet och allt emellanåt fråga oss vad våra beslut och handlingar leder till. När jag frestas att välja fel råder Tutu mig att fråga: vad skulle mitt bästa jag göra nu?

Skribenen är psykoterapeut och präst.

Yvonne Terlinden

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22