USA och Europa – ett komplicerat förhållande

Utrikesminister George Schultz (t.v.) försökte mjuka upp Ronald Reagans politik men lyckades inte – Reagan insisterade på att pressa Sovjetunionen ännu hårdare.Bild: Wikimedia Commons

Allt flera talar och skriver i dag om det inflammerade förhållandet mellan Trumpadministrationen och Europa. Visserligen görs det tappra försök att släta över de slängar som presidenten presterat. Även framstående amerikaner uppmanar oss att se om vårt hus. Att se Trump som den liberala demokratins och den avtalsbaserade världsordningens fanbärare blir allt svårare.

Var det bättre förr? En återblick på relationerna mellan USA och Europa sedan andra världskriget ger inte belägg för det. Visserligen har de sextio åren också sett perioder av harmoni. Frågan är om Trump är en anomali eller en del av ett historiskt mönster?

Under 40-talet låg Europa på knä och USA lyfte upp Västeuropa genom Marshallplanen. Det var naturligt att USA förväntade sig tacksam medgörlighet. Men snart skar det sig om Tysklands roll. USA ville rehabilitera landet så snabbt som möjligt; landet behövdes som ett bålverk mot Sovjetunionens expansion. Det var framför allt fransmännen, men också britterna, som bromsade. Den matchen vann USA och Truman relativt lätt: Inga USA-trupper i Europa utan tysk upprustning.

Nästa omgång begicks under Koreakriget. När amerikanerna närmade sig Kinas gräns, blev britterna nervösa. Attlee reste till Washington, men trots den "speciella relationen" sände Truman hem honom tomhänt till ett upprört parlament.

Tysklandsfrågan tillspetsades 1953 under Eisenhowers presidentperiod. Fransmännen krävde amerikanska trupper i Tyskland för 20 år framåt. USA sade nej och hotade med ett separat försvarsavtal med Tyskland; Frankrike fick retirera. När slutkampen om Dien Bien Phu i Vietnam närmade sig, ville Frankrike att USA skulle ge kärnvapenstöd, men general Eisenhower ansåg det närmast vara vansinne.

Under Suezkrisen 1956 såg USA på olika sätt till att britterna och fransmännen skulle misslyckas, inte minst för att de och israelerna höll USA utanför sina anfallsplaner. I dag låter det otroligt, men USA införde faktiskt sanktioner mot Israel!

Kennedy en tuff president

President Kennedy fick ta sig an Berlinkrisen 1961. Adenauer och de Gaulle ville inte förhandla med Sovjet, vilket fick Dean Rusk att hålla herrarna utanför samtalen. Ordväxlingen på högsta nivå fick oanade proportioner, Kennedy hotade lämna Europa åt sitt öde och de Gaulle hoppades på att USA skulle sluta att påtvinga Europa sin politik. 1963 var relationerna mer frusna än under Irakkriget 2003.

USA ingick 1963 ett provstoppsavtal med Sovjet och ville ha Frankrike med. Samtidigt krävde man att Tyskland skulle tala tyst om återförening och försökte övertala EEC att släppa in Storbritannien. Men de Gaulle fortsatte sin vendetta och drog temporärt Frankrike ur Nato 1965. Det sägs att efter Kennedy lät ingen amerikansk president européerna påverka utformningen av USA:s Sovjetpolitik.

President Johnson var helt absorberad av Vietnamkriget. Motståndet mot kriget var lika utbrett i USA som i Europa, så amerikanerna kunde knappast beskylla européerna för fanflykt. Richard Nixon öppnade 1971 Kinadörren, men Watergate fällde honom. Efter Yom Kippur-kriget i oktober 1973 inledde oljestaterna sin exportbojkott och USA föreslog att västvärlden gemensamt skulle gå till motaktion. Frankrikes Pompidou sade nej, likaså japanerna men Kissinger lyckades häva embargot i mars 1974 genom att göra det till ett villkor för israelisk reträtt.

Jimmy Carter tillträdde 1976 och hans betoning av mänskliga rättigheter tilltalade Europa men efter valet av Ronald Reagan gick de amerikansk-europeiska relationerna in i ett nytt skede.

Den hårda och mjuka Reagan

Reagan följde inledningsvis en så kompromisslös linje mot Sovjet att många européer ansåg att den hotade världsfreden. Hans utrikesminister Schultz, min dåvarande kollega, försökte mjuka upp Reagans politik. Både Kohl och Thatcher ville ha verkliga nedrustningsförhandlingar, men Reagan insisterade på att pressa Sovjet ännu hårdare. I Europa hölls stora demonstrationer mot Natos missilutplacering. Men Nato höll ihop och Gorbatjov fick ta notan efter att tre ryska ledare dött inom några år.

Den återvalda Reagan inledde en överraskande uppvärmning av Sovjetrelationerna från 1985 framåt, till de konservativas förskräckelse. Utvecklingen ledde stegvis till det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning. Den militanta Reagan utkorades till kalla krigets segerherre.

Bush den äldre fick ta sig an Tysklands återförening när kommunismen kollapsade i Östeuropa.

Mitterrand och Thatcher varnade Bush för sådan äventyrlighet och Gorbatjov stödde dem. Trots detta gick Bush in för tysk enhet i januari 1990. USA föreslog en konsultationsmodell kallad Two Plus Four, men den tjänade främst syftet att hålla de tredskande utanför processen.

Tre veckor före Berlinmuren revs höll Kohl sitt återföreningstal och han brydde sig i sin tur inte om att informera USA på förhand. USA hade anledning till oro; mätningar visade att 58 % av tyskarna ville bli neutrala. Återföreningen lyckades utan svåra konvulsioner, men inte i tecknet av samförstånd mellan USA och dess västeuropeiska allierade.

I augusti 1990 invaderade Irak grannen Kuwait. Operation "Desert Storm" för att befria landet godkändes i senaten med knapp majoritet, 52–47, men samlade hela 34 länder i den framgångsrika USA-ledda koalitionen.

Nästa president, Bill Clinton, fick dras med Jugoslaviens sönderfall. Till en början ville han intervenera, men när européerna motsatte sig, ville han inte äventyra sammanhållningen inom Nato. Blodbaden i Srebrenica och Sarajevo fick honom att tänka om. Chirac ironiserade över bristen på amerikanskt ledarskap, men USA kom tillbaka efter Daytonkonferensen och Kosovo 1999. Tysklands Schröder hotade blockera marktrupper på Balkan men Clinton lyssnade knappt på sina allierade.

11 september 2001 fick Europa att ställa upp för det chockade USA. Men redan i februari 2003 skar det sig: Chirac och Schröder sade nej till en fullmakt för USA att invadera Irak. En våg av anti-amerikanism svepte genom Europa och Tony Blair fick heta Bushs pudel. Men USA invaderade, med kaos som följd och ett Vietnamliknande problem som gick i arv till Obama. Detsamma gällde delvis Afghanistan, men där har européerna varit mera hjälpvilliga.

I fallet Libyen ville USA se Europa i ledningen, i Syrien var Obama obeslutsam. Men ifråga om Irans kärnkraftsprogram fick USA ett starkt europeiskt stöd för det avtal som ingicks.

Om man frånser de harmoniska stunderna, kan en slutsats dras. "America First" är inte unikt. De flesta presidenter har genomtrumfat en amerikansk linje när intressena gått isär. Inte ens under kalla kriget var den gemensamma värdegrunden alltid tillräcklig för en samsyn. I Europa har man ofta visat rädsla för att bli lydstater i utrikespolitiskt avseende, trots att man skyndat sig att vädja till USA när det blåser snålt. När Trump nu går på i ullstrumporna, är det på sätt och vis en lättnad för européerna: Han döljer inte sina nationella prioriteringar.

Pär Stenbäck är tidigare utrikesminister och grundande medlem av International Crisis Group.

Referenslitteratur: Stephen Sestanovich. Maximalist. Vintage Books 2014.

Pär Stenbäck minister

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42