"Ursprungsbefolkningen har lärt sig att inte protestera"

Wasiq Silans förfäder var tayal – vilket hon inte fick veta förrän i vuxen ålder. "Rötterna skänker en djupare mening och svarar på frågan: Varför är jag här?", säger hon. Bild: Cata Portin

Vad har samerna och tayalfolket i Taiwan gemensamt? Åtminstone det systematiska förtrycket, säger forskaren Wasiq Silan. I sin avhandling pekar hon på hur statens goda avsikter kan bli en ny form av kolonialisering.

När Wasiq Silan tittar upp bakom munskydd, mobilskärm och plommonstop på den mullrande Bulevarden räcker hon inte fram sin hand. Hon tar bara ett steg framåt och presenterar sig som Wasiq. Som om inte det var någon grej.

Men för den som känner till hennes bakgrund är namnet minst sagt betydelsebärande. Hon hade kunnat använda sitt kinesiska namn I-An också, eller varför inte Grace, det internationella namn taiwaneser brukar få.

– Samtidigt är mitt namn är det en behändig markör. Om någon kallar mig Grace, då vet jag – aha, dig lärde jag känna under den perioden i mitt liv.

Medan I-An är det namn som pryder pass och officiella dokument är Wasiq numera det namn hon helst identifierar sig med. Och det är en relativt ny grej.

– Jag försöker bli mer bekväm med Wasiq, för att göra mig själv och min bakgrund rättvisa.

För den nyblivna doktorn i politisk vetenskap har forskningen varit mer än bara karriär. Den har varit en vandring till de egna rötterna och identiteten.

Länge var det en hemlighet att hennes farmor Huci hörde till ursprungsbefolkningen tayal. När Wasiqs pappa växte upp på 1960-talet vägrade Huci tala tayal, eftersom regeringen bedrev en stark assimileringspolitik.

Inte heller pappan anammade sitt ursprungsnamn. Han pratade bara mandarin med sin dotter – det var enklast så.

Att vara tayal eller att umgås med ursprungsbefolkningen var förknippat med ett starkt stigma när Wasiq Silans pappa växte upp.

– Han brukar berätta att det låg fyllon på gatorna precis utanför dörren. Man fick akta sig när man gick ut.

Numera ser Silan det som ett tecken på den strukturella rasism som genomsyrar samhället.

– Än i dag har tayal mest blåställsjobb, medan hotellen drivs av majoritetsbefolkningen, hankineser.

– Det sitter i väggarna. Tayal tillåts vara framgångsrika bara på ett visst område. Lite som det länge varit i USA, att svarta främst blir kända som basketspelare eftersom utbildning är de vitas domän.

Tayal har bott i Taiwan långt före kolonialmakter (Spanien, Holland, Kina och Japan). För tillfället är cirka 80 000 personer, alltså 0,3 procent av alla invånare i Taiwan, registrerade som tayalfolk. Siffran har sjunkit de senaste 20 åren.

Tayalfolket hör till den austronesiska språkgruppen, som innefattar över 1 200 andra språk, bland dem filipino på Filippinerna och malagasy på Madagaskar.

Folket bor i täta alpskogar, främst i nordöstra Taiwan, och lever i nära relation till naturen och miljön. Det här tar sig uttryck i språket: till exempel kallas området i bröstkorgens mitt för hbun, som också betyder en plats där två åar möts.

Etnografer och antropologer kallade förut folket för atayal. Folket själv använder ordet tayal, som uttalas "tajan".

Språket förs vidare främst genom ramsor och sånger. Symboliskt nog är verbet "sjunga" och "studera" ett och samma på tayal.

Sedan april i år finns även Wikipediasidor på tayal.

Slungas runt av majoriteten

Tayalfolkets historia har många gemensamma nämnare med samernas. Båda har utsatts för tvångsassimilering, marginalisering och påtvingad flytt från egna marker.

Tayal har i omgångar hamnat i skottgluggen för olika stormakter. Först var europeiska sjöfarare ute efter öriket. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal ockuperade Japan Taiwan och tvingade tayal att överge deras traditionella odlingsformer.

Näst i tur var Kina som efter 1949 började bedriva en allt mer aggressiv utrikespolitik. Än i dag stålsätter sig Taiwan mot den och får uppbackning av USA.

– I dag är det kutym att taiwaneser lär sig engelska, och får engelska namn. Det bäddar för en flytt till USA senare i livet, men bidrar också till en alienation av den egna kulturen.

Men hur förhåller sig tayal till det nuvarande taiwanesiska styret? Wasig Silans doktorsavhandling ger en fingervisning.

Under flera års tid följde Silan med äldre medlemmar av tayalfolket på ett taiwanesiskt dagcenter i hembyn Wulai.

Bild: Cata Portin

Silan ville dels få veta hur ursprungsbefolkningen förhöll sig till verksamheten, dels vilken vård och sysselsättning regeringen ansåg att folket behövde. Att de två inte klaffade var uppenbart. Den kanske största diskrepansen uppstod ur de vitt skilda synerna på hälsa.

– Staten ser hälsa som biomedicin. Du har en åkomma och behöver botas, gärna med läkemedel och naturvetenskap.

Avsikten är god. Taiwan vill ta hand om sina invånare och lägger mycket pengar på att höja kunskapsnivån. Men det blir väldigt fel.

– Medicin är bra mot akut sjukdom, på kort sikt. För tayal är hälsan däremot relationell, holistisk. Den uppstår i samklang med naturen, med djur, med andra människor. De äldre jag umgicks med ville främst ta hand om andra och annat – inte bli omhändertagna.

De äldre ägnar tiotals timmar varje vecka åt handarbete, stolgympa, körsång och lektioner i de 20 vanligaste cancerformerna men de skulle må bäst av att få visa sin barndoms odlingsfält för yngre generationer.

– Den statliga äldrevården har ett väldigt kinesiskt perspektiv. De som står för den är topputbildade byråkrater, som kan det dominanta sättet att framföra sitt budskap.

De äldre tar skeden i vacker hand: de åker snällt till dagcentret tre gånger i veckan, äter kinesisk lunch och tar mopeden hem igen.

Under statens välvilliga yta döljer sig ett mantra, enligt Wasiq Silan. "Om ni inte själva kan lösa era problem, så får väl vi göra det." Få vill motsätta sig mot statliga tjänstemäns offensiva retorik. Det är historiskt betingat.

– Jag trodde att de skulle klaga, men de gör inte det. Tayal har en lång historia av förtryck. De har lärt sig att inte protestera, för då följer nedskärningar och något viktigt tas ifrån dig. Det här härstammar från åratal av krig och förföljelse.

De äldre var inledningsvis inte särskilt pratsamma i Silans sällskap. Hon sågs troligtvis som en representant för den styrande samhällsklassen.

– I min avhandling argumenterar jag för att det här är en modern form av kolonialisering.

"En statlig kyrka är inte deras"

Under våren gick Wasiq Silans farmor Huci bort. Därmed kapades det sista släktbandet till tayal.

– Att jag forskade i det här var svårt för henne i början. Hon verkade ointresserad.

– Det var ju en sida av henne som hon själv hade förnekat. Men nu känns det som en meningsfull hyllning till hennes folk.

Silan tar med sig sina insikter till nästa karriärsteg. Hon söker finansiering hos Finlands akademi för att forska i liknande fenomen hos samer.

– Det kan inte vara bara en icke statlig organisation som är ansvarig för allt stöd som ges åt samer. Vi kan inte bara ignorera historian av förtryck, för då finns det en risk för att trauman upprepas.

Ålder: 34 år

Kommer från byn Wulai, drygt 20 kilometer utanför Taiwans huvudstad Taipei.

Är nybliven doktor vid Svenska social- och kommunalhögskolan på Helsingfors universitet. Mer specifikt vid Ceren, Centret för forskning om etniska relationer och nationalism.

Kom till Finland 2008–2009 som utbytesstudent vid Soc & Kom och återvände för att genomföra sina magisterstudier. Bor numera i Vanda.

Heter även I-An Gao på mandarin och Grace, som är det internationella namn många taiwaneser får.

Läser gärna: Fantasy, science fiction, deckare, kinesiska wuxiaromaner och naturböcker.

Gör helst på fritiden: joggar, simmar, påtar i trädgården och fotograferar.

Särskilt viktigt är det här när social- och hälsovården genomgår en reform i Finland. Samernas röster behöver höras, anser hon.

– Ursprungsbefolkningen behöver ett rum där de kan tala sitt eget språk. Det ska inte vara en statlig kyrka, utan på de marker som i millennier tillhört dem. En statlig kyrka är inte deras.

Banden till deras egen barndom och förfäder måste stärkas för att tayalfolket – och varför inte andra ursprungsfolk – ska må bra. Hela deras existens och världsåskådning vilar på en kollektivistisk grund.

– Det skänker en djupare mening och svarar på frågan: Varför är jag här? Om en individ bara flyter runt tappar man lätt sinnet för vem man egentligen är.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning