Urkrafterna Anfield och Liverpool gick inte att stoppa

Anfield stämde upp till allsång efter att Liverpool stått för en av klubbens mäktigaste upphämtningar. Bild: Oli Scarff

Det ska medges det direkt. Trots att Liverpool var spelmässigt bra nere på Camp Nou trodde jag aldrig att Barcelona skulle tappa 3-0. Men så släpptes urkrafterna vid namn Liverpool och Anfield Road loss.

Det är inte första, och garanterat inte sista, gången som motståndarna tappar tron på sitt kunnande, sin identitet och sin förmåga att leverera på Anfield Road. Ett Anfield som i räkmackornas och VIP-biljetternas förlovade tidevarv alltjämt i sina bästa stunder fortsätter att vara en bastion för den supporterkultur som globaliseringen och de hutlösa biljettpriserna bidragit till att utarma på alltför många håll.

Jag upphör aldrig att fascineras över hur stor roll hemma- och bortaplan fortfarande spelar. Med tanke på att det här är lirare som spelar boll inför 50 000 åskådare mest varje vecka och är vana vid att få sina insatser dissekerade in i minsta detalj känns det märkligt att till och med lag som Barcelona kan drabbas av kollektiva härdsmältor som den på Anfield Road sjunde maj 2019. Ett datum som redan nu har en särskild plats i Liverpools historia.

Där Jürgen Klopp, kvällen till ära i sedvanligt bekväma träningskläder, med sitt breda leende och sina kritvita tänder än en gång lyckats skapa den där oerhörda vi-känslan inom laget stod Ernesto Valverde vid sinlinjen i till synes ett par nummer för stora klädesplagg men ändå med känslan att kragskjortan höll på att strypa syretillförseln. Valverde är en pragmatiker och en duktig teoretiker men någon fantastisk matchcoach är han inte.

Där en hel fotbollsvärld såg att Philippe Coutinho uträttade ungefär lika mycket gott som president Bolsonaro planerat att göra för den brasilianska regnskogen, att Arturo Vidal såg seg ut som en Trabant på racingsbanan och hade svårt att få passningar på fem meter rätt och där Luis Suarez inom loppet av femton minuter lyckades göra sig till persona non grata på Anfield med sin repertoar av döda laxen-hopp och tjuvnyp stod Valverde som förstenad.

Okej, hade Lionel Messi, riktigt dålig för kvällen, satt jätteläget i första halvlek hade väl matchen varit avgjord. Men för en gångs skulle skred inte Messi till räddning. I stället var argentinarens blick tommare än tommare än krogarna är den andra maj då det senast efter 4-0 gick upp för honom att det här håller på att barka åt helsike. Barcelonas slutforcering? Ett skämt för den kom aldrig utan i stället gjorde den katalanska jätten sig skyldigt till sin dödssynd. Nämligen att dutta boll i stället för att gå rätlinjigt mot mål.

Fast jag förstår att man undvek att göra det då en viss Virgil van Dijk stod i vägen för allt. Holländaren var fullständigt magnifik och cementerade sin position som den ledande mittbacken i världen. I andra ändan av planen hade Gerard Pique inte en lika rolig afton. Kanske att frun Shakira sjöng en tröstande god natt-sång? Kan ha behövts.

Det tog en timme för Valverde att byta ut Coutinho och ytterligare femton att beordra Vidal av planen. Då stod Barca redan och balanserade vid kraterns kant. Georgino Wijnaldum kom in i paus i stället för skadade och som vanligt strålande Andy Robertson, gjorde två mål på några minuter, och såg till att gästernas självförtroende började vackla.

4-0 kom efter en snilleblixt av Trent Alexander-Arnold. En snabb hörna tog Barcelona på sängen och Divock Origi krutade in 4-0 förbi en förbluffad Marc-Andre ter Stegen.

Origi? Belgaren hade mäktat med fem mål på hela säsongen och noll i Champions League. I Mohamed Salahs och Roberto Firminos frånvaro och med Daniel Sturridge totalt ur form, skickade Klopp in 24-åringen på planen från start. Facit? Två mål.

Liverpool visade att kollektivets kraft alltid bör övervinna motgångar i form av bland annat skador. Barcelona var ett gäng vilsna och tämligen tama individer. Tränarnas reaktioner vid sidlinjen var talande. Där Klopp levde med i varje situation som om den vore den sista såg Valverde ut som att han väntade på att bli inkallad till tandläkaren.

I Liverpool kunde och ville alla. I Barcelona var det tvärtom. Ingen kunde, ingen ville och ingen visade vägen. Spelarna bär det största ansvaret men något säger mig att Valverde ändå inte överlever sommaren på Camp Nou.

Klopp däremot bidrar automatiskt med att dragningskraften till Liverpool bara ökar. Och till Anfield. Allsången med publik och spelare efter eld upphör var mäktig. En värdig avslutning på en magisk afton.

Vinner Liverpool Champions League?

Laddar ... Laddar ...

Jonas von Wendt Reporter

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39