Urbana bönder trotsar brytningstid i Brutuby

Bröderna Johan och Samuel Eklund odlar över 100 hektar åkermark i en miljö som omgärdas av ringvägar, bussdepåer och lagerlokaler. Bild: Cata Portin

Helsinge socken var en levande landsbygd fram till 1960-talet. Sedan sköljde urbaniseringens ogina våg över bygden. År 1972 omvandlades Helsinge till Vanda köping. I dag är Vanda landets fjärde största stad med 219 000 innevånare. Och bönderna är ett utrotningshotat släkte i kommunen.

Röjningen efter stormen pågår för fullt på Nedre Thors gård i Brutuby. Bröderna Samuel och Johan Eklund inventerar skadorna efter ett oväder som gisslade södra Finland i mitten av augusti.

– Vi hade tur i oturen. Den där lönnen knäcktes av den hårda vinden och skadade plåttaket till mammas och pappas hus. Till all lycka går det att fixa, säger Samuel Eklund medan han granskar den bortslitna och sargade stuprännan från 1920-talet.

– Gårdagens oväder har tack och lov inte förorsakat så mycket liggsäd på våra åkrar som vi befarade, säger Johan Eklund.

Johan är en handlingens man. I nästa sekund återgår han till röjningsarbetet för att rutinerat köra traktorn och styra griplastarkranen. Släpvagnen fylls snabbt med lönnens bastanta grenar. Virket ska flisas och omvandlas till energi i den värmepanna som håller gårdens byggnader uppvärmda under vinterhalvåret.

Johan och Samuel är urbana jordbrukare. För Johan är jobbet som bonde en huvudsyssla medan Samuel livnär sig i huvudsak som byggnadsingenjör. Bröderna odlar för tillfället knappt 100 hektar i Brutuby med omnejd i en urban miljö som omgärdas av ringvägar, bussdepåer och lagerlokaler.

Bild: Ksf Media

– I tonåren drogs jag av viljan att få meka med farsans traktorer och andra maskiner här på gården. I dag lockas jag av spänningen att följa med hur grödorna gror och se hur skörden utfaller, säger Johan Eklund.

– Vi odlar inte släktens marker av pliktkänsla. Det är nog en livsstil som vi har fått med modersmjölken, säger Samuel Eklund.

Levande friluftsmuseum

Nedre Thors är som ett levande friluftsmuseum. Karaktärsbyggnaden från 1809 tronar på backkrönet invid ett hemman från 1759. De rödmålade loftsbodarna och stallbyggnaderna ger gården en pittoresk inramning som påminner om en svunnen tid. På 1780-talet fungerade ett gästgiveri på gården. Enligt en kulturhistorisk inventering som Vanda stad gjorde 2010 har byggnadsbeståndet i Brutuby bevarats ovanligt väl. Inventeringen pekar ut Nedre Thors gård som en kulturhistorisk dyrgrip och en av byns äldsta gårdar. Miljöministeriet har därtill klassificerat området som en värdefull kulturmiljö av riksintresse.

Brutuby trotsar alla odds. Mitt i ett urbant gytter av industriella anläggningar och logistikcentraler gömmer sig en medeltida by. På de böljande åkrarna invid Vanda å mognar rågen i sensommarvärmen. Den ringlande vägen som går söder om byn utgör en del av den 700 år gamla Kungsvägen som en gång gick från Åbo till Viborg.

– Det var en bekant som tyckte att det var som att komma till museerna på Fölisön då han kom till Brutuby, säger pappan Åke Eklund och skrattar hjärtligt.

Åke har bott i Brutuby i hela sitt liv och sett hur tidens tand och strukturomvandlingen naggat byn i kanterna. Nu har sönerna tagit över familjens jordbruk även om faderns vakande öga fortfarande följer med plöjningen, sådden och skörden. I år har sönerna satsat på odling av råg, raps, maltkorn och bondböna. Maltkornen går på export men i övrigt är det Fazers uppköpare som ser till att åkeriet tar en sväng via Brutuby och avhämtar skörden.

Förändrad bygemenskap

– Bygemenskapen är fortfarande stark och svenskan lever vidare, men visst har ett och annat förändrats under åren. Förr kunde man gästa varandra utan inbjudan eller förvarning. När någon i byn firade namnsdag kunde omkring fyrtio personer komma spontant på besök för att dricka kaffe och umgås. Sådant förekommer inte längre här i Brutuby, berättar Åke Eklund.

Johan Eklund granskar den råg som ska omvandlas till Fazers Reissumies-bröd (rågkusar). Bild: Cata Portin

Johan Eklund förvaltar byns äldsta byggnader på Nedre Thors gård. Miljöministeriet har klassificerat området som en värdefull kulturmiljö av riksintresse. Bild: Cata Portin

– Nej, nu har det blivit mera som livet i staden. Tidigare var ju folk hemma på sina gårdar. Nu har de andra yrken. Jag jobbade utanför byn och kom hem sent varje kväll. Inte hade jag varit så pigg på att ordna spontana kafferep för fyrtio personer efter jobbet. Visst är det bra att en del saker förändras, inflikar Åkes fru Birgitta Eklund.

Birgitta är uppvuxen i grannbyn i Sillböle. Både hon och Åke talar en sjungande Helsinge-dialekt med rullande och mjuka r. Och så kryddar de den verbala repertoaren med ord som jånstis. Ordboken över Finlands svenska folkmål upplyser mig att ordet betyder nyss. Satsmelodin för tankarna till östra Nyland fastän Brutuby ligger i mellersta Nyland. Äpplet faller inte långt från trädet. Samma dialektala stuk går igen i sönernas och barnbarnens jargong.

– Jag hajade till rätt nyligen då jag märkte att min son talade som en gammal gubbe. Innan dess hade jag knappt tänkt på att jag talade dialekt, säger Johan.

På några hundra meters avstånd norr om byns centrum hörs ett dovt brus från Ring III där en outsinlig ström av bilar segar sig fram i eftermiddagsrusningen. Då ringleden byggdes på 1960-talet var det många gårdar i Helsinge sockens svenskbygder som strök med. Helsinge kyrkby klövs itu och omgärdades senare av planskilda korsningar och bullerstaket. Där karaktärsbyggnaden på Stubbacka gård en gång ståtade finns i dag en asfalterad depå för bussar. Då liksom nu har det urbana spöket flåsat de lokala bönderna i nacken.

Tvångsinlösning

– Vi drabbades hårt av flygplatsens utvidgning på 1990-talet. Vår familj förlorade omkring trettio hektar skogsmark som tvångsinlöstes då den tredje landningsbanan byggdes, berättar Åke Eklund.

De ekonomiska ersättningarna som familjen fick av staden var symboliska och räckte inte till för att förvärva ny skogsmark på annat håll. Nu bävar Eklunds släkt för nya hotbilder.

– Vår by med omgivande åkrar klassas för tillfället som rekreationsområde i generalplanen. Det återstår att se vad som händer med klassificeringen av vår by då den nya detaljplanen blir klar, säger Johan Eklund.

Den planerade tvångsinlösningen av släktgården Saras åkermarker i grannskapet i Käinby har varit på tapeten i ett par års tid. Gården nämns i offentliga handlingar redan 1527 och har tillhört släkten Seppänen de senaste 300 åren. Nu hotas den anrika gården av en urban söndersmulning med betong och höghus som arkitektonisk inramning. Miljöministeriet har gett grönt ljus för en omfattande expropriering, men rättstvisten fortsätter i högre instanser.

Fallet Saras i Käinby har skickat chockvågor till Helsinge Lantmannagille som representerar de svenska bönderna i Vanda. Jag träffar gillets medlemmar på Vanda lantbruksmuseum i Övre Nybacka i samband med en tipspromenad som går under namnet fältstig. Ett femtiotal bönder har mött upp för att slänga käft och utväxla aktuell information om pesticider, gödsling, EU-stöd och nya odlingsmetoder. Stämningen är familjär och uppsluppen, trots att hälften av gillets medlemmar inte längre livnär sig på jordbruket. Traditioner och sedvänjor förpliktar.

– Det börjar bli brist på jordbrukare här i bygden, säger Klaus Silfverberg lakoniskt. Han odlar omkring 15 hektar åkermark och 18 hektar slåtter i Vinikby men överväger att lägga av med jordbruket inom en snar framtid. Sonen jobbar som journalist och den agrara återväxten är oviss.

Vanda hamstrar jord

Stadens generalplan och märkliga markköp vållar huvudbry bland de bönder som minglar på lantbruksmuseets gård. En del av gillets medlemmar har råkat ut för situationer där de har velat köpa åkermark för att utvidga sina odlingar, men sedan blivit snuvade på konfekten då Vanda stad har köpt marken och utnyttjat sin rätt till förköp. Inte nog med det. Den eftertraktade åkermarken har efter alla piruetter sedan lämnats för fäfot. Det väcker förargelse och undergräver framtidstron bland bygdens bönder.

– Det verkar som om Vanda stad fortfarande hamstrar jord och köper åkermark för köpandets skull utan att man alltid riktigt vet vad man ska göra med marken, säger Göran Härmälä som basar för Helsinge Lantmannagille.

Härmälä är mångårig ledamot för SFP i Vanda stadsfullmäktige och har en lång erfarenhet av att försvara jordbrukarnas intressen när den urbana ångvälten och den agrara traktorn har hamnat på kollisionskurs i Vanda.

– Om vi bönder säger att vi vill odla vår åkermark i Vanda räcker det aldrig som argument i politiska sammanhang. Det gäller att nyansera argumentationen och köra med den gröna retoriken för att man ska bli hörd, säger Härmälä.

Ett återkommande tema i Vanda stads generalplan är följaktligen behovet av gröna korridorer. Enligt Härmälä kan man i bästa fall trygga fortlevnaden för jordbruket genom att kombinera naturskyddsområden med åkermark. En motsvarande lösning har redan tagit form i Sottungsby i östra Vanda där man har skapat gröna korridorer mellan åker- och ängsmark och Sibbo storskogs nationalpark.

– Vi bönder trodde till en början att man med gröna korridorer menade grönområden som skulle göra det lättare för vilt att förflytta sig i stadsmiljön. Men frågar du de gröna så verkar de anse att en grön korridor är detsamma som en asfalterad cykelväg där man kan skejta och vara omgiven av gräs, säger Göran Härmälä.

Johan Eklunds farbror Jarl Eklund följer med skördebestyren som infaller tre veckor senare än normalt i år. Bild: Cata Portin

Asfaltering ett problem

– Den överdrivna asfalteringen i närheten av åkrarna gör livet surt för oss. Vi har redan nu stora problem med smutsigt dagvatten som i samband med skyfall sköljs ner från asfalterade områden till våra åkrar och täpper alla diken. Vi har bett staden beakta det här i detaljplaneringen, men väldigt få framsteg har skett på den punkten, säger Johan Eklund.

En annan utmaning för Helsinges bönder är att skördetröskorna behöver svängrum i stadsmiljön, vilket lätt glöms bort då man bygger allt smalare vägar och trånga rondeller som tjänar urbana syften men inte agrara behov.

En stadig ström av flygplan passerar Vandadalen medan minglet i Övre Nybacka fortgår. Vi får ta pauser i samtalet när vi inte hör varandra.

– Min ljudmätare har registrerat 91 decibels buller då flygplanen passerar vår gård. Ibland lyfter planen med några minuters mellanrum och som värst är det sextiden på kvällen då de asiatiska turisterna åker hem, säger Klaus Silfverberg.

Åke Eklunds söner har tagit över jordbruket, men än ser han till att den gamla gårdsmiljön hålls i skick. Bild: Cata Portin

Paradoxalt nog är flygbullret också en välsignelse för byborna i bygden. Det återkommande flygbullret i Brutuby når för tillfället så höga nivåer att staden har utfärdat ett byggförbud i byn på gott och ont. Beslutet innebär å ena sidan att byn är förskonad från tvångsinlösningar och urbaniseringens styggelser, men å andra sidan hindrar beslutet också byborna att bygga nya hus på sin egen mark och den vägen trygga generationsskiften.

– Jag ville bo i Brutuby och bygga ett hus på släktens mark i skogsgläntan där i närheten av våra lador, men det blev nobben av staden på grund av skäl som inte riktigt öppnade sig för mig. Jag bor därför i Nurmijärvi och pendlar regelbundet till Brutuby, berättar Samuel Eklund.

Brodern Johan sitter i en liknande rävsax av samma anledning. Han bor i Sibbo men odlar sina förfäders jord i Brutuby.

– Helst av allt skulle jag vilja bo här i Brutuby. Det är ju här som jag har mina rötter, säger han.

Fakta

Brutuby

Grundlades i Helsinge socken på 1300-talet.

Nämns första gången i skriftliga källor år 1417.

De äldsta bevarade byggnaderna i byn är från 1700-talet.

Byns namn antas härstamma från ordet bryti som användes för föreståndare för avelsgårdar.

Vanda stad gjorde en kulturhistorisk inventering av byns byggnader 2010.

Källor

Byar och gårdar i Helsinge från 1750 till 1865, Svenska Odlingens Vänner i Helsinge, 1916[leadinseparator]Ordbok över Finlands svenska folkmål, Institutet för de inhemska språken, Svenska litteratursällskapet i Finland, 2013[leadinseparator]Voutilan kulttuurihistoria ja rakennusinventointi, Timo Kallaluoto, Eeva Juusela, 2010

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning