Ur HBL-arkivet: Tove Jansson berättar om sitt spännande, brokiga och ibland besvärliga liv

HBL:s tecknare Wilfred Hildonen grävde i sitt arkiv och hittade den här teckningen från augusti 1994. Den gjordes till Tove Janssons 80-årsdag. Bild: Wilfred Hildonen

I augusti 1994 träffades kulturredaktören Tuva Korsström författaren och konstnären Tove Jansson som skulle fylla 80 år. Mötet dem emellan börjar lite försiktigt, men hittar snart sin form. De avhandlar mumintrollen, novellskrivandet och livet. "Vi är förtrollade", skriver Korsström. Tove Jansson dog för tjugo år sedan, den 27 juni 2001.

HBL 6.8.1994

Antagligen är både Tove Jansson och jag något skräckslagna inför den Stora Födelsedagsintervjun, som hon trots sin avsky för intervjuer lovat ge Hufvudstadsbladet.

Vad kan jag fråga denna skygga människa som inte redan hundratals efterhängsna reportrar, forskare och beundrare har frågat, undrar jag ängsligt när jag ringer på dörrklockan till hennes ateljé.

De två timmarna hos Tove blir sedan alldeles förtjusande. Hon poserar snällt framför Faffan Viktor Janssons strängt och skönt blickande skulpturer för vilka hon själv stått modell för sextio, sjuttio år sedan.

– Jag satt stilla som en prick och var mycket stolt över att klara av det, säger hon om marmorbysten som föreställer åttaårig Tove.

Hon kokar te på kokplattan i Reima Pietiläs öppna spis, "som ändå aldrig fungerat" och därför får tjäna som kök. Hon ordnar en japansk tebjudning för fotografen och mig och kallar oss då och då för "älskling". Ibland blir hon häftig, men så lugnar det sig. Vi är förtrollade.

Familj utan samvete

Jag har varit två gånger i Japan. Det var jobbigt och ärorikt, säger Tove Jansson apropå det japanska.

Första gången var på sjuttiotalet, när hennes alla böcker plötsligt översattes till japanska.

Tove Jansson på ett foto taget 1991. Hon poserar för HBL:s fotograf tillsammans med ett självporträtt i bakgrunden. Bild: HBL-arkiv/Evy Nickström

– Jag beundrar japanerna för deras finess och deras diskretion, men också för deras våldsamma energi som inte känner några gränser. Wrrroumm satte de igång med att översätta Muminböckerna – alla på en gång av olika översättare!

– Varför, undrade jag. Förläggaren sa att Japan behövde Mumin för att den japanska familjen var stadd i upplösning. Barnen kom inte längre hem till maten i tid.

Tröst i denna nya, kaotiska tillvaro bjöd alltså en trollfamilj fri andra sidan jordklotet. I muminfamiljen tolereras både närhet och frihet – och en frihet utan ont samvete.

– Det värsta som finns är att ha ont samvete, säger Tove Jansson i viskande, konspiratorisk ton.

Brev utan ände

Den första japanska muminboomen följdes naturligtvis av en japansk brevboom i den janssonska postlådan.

– I alla deras brev återkom ordet "dröm" på två sätt. Dels var det drömmen om ett land med avstånd, sjöar och skogar, dels var det drömmen om vad man skulle göra. De japanska barnen skrev aldrig om vad de hade gjort eller gjorde som barn från andra länder utan om framtida prestationer.

Det är ett välkänt faktum att Tove Jansson får enorma mängder brev och att hon svarar på dem alla. Om det har hon skrivit en av sina allra bästa noveller i samlingen "Resa med lätt bagage". Jag frågar om hon ännu har kontakt med flickan Tamiko som skrev så troget till sin Jansson-san. Tove Jansson brister ut i ett glatt skratt.

– Henne har jag hittat på. Hon har aldrig funnits, haha.

– Jo, tyvärr. Säger hon när jag frågar om breven fortfarande kommer lika tätt.

– Det är klart att jag skulle ha kunnat skriva många fler böcker, om jag inte svarat på alla brev, påpekar hon och fnyser ilsket:

– Tro inte att det är altruistiskt! Om jag inte svarar får jag så ont samvete att det stör mitt arbete ännu mera. Men allt detta brevskrivande kan ta lusten att uttrycka sig i skrift av en människa. Det har nästan tagit livet av Astrid Lindgren. Och värst är det med dessa lärarinnor som sätter en hel klass att skriva brev till en stackars författare.

Hon drar intervjuskrönan om pojken Erik, det enda barn som under alla dessa år förstått att låta bli att skriva ut sin adress.

– Han skrev till mig för femton tjugo år sedan, men jag minns honom fortfarande.

Jag framkastar att Erik kanske bara glömde att sätta ut sin adress och hon ber mig i förebrående ton att inte förstöra en god historia.

Japanska detaljer

Toves andra ärorika besök i Japan skedde i samband med TV-serien och den andra, världsomfattande, muminboomen. Vi står inför den oundvikliga frågan om hur TV-serien påverkat mumintrollen och deras skapare.

– Den har inte påverkat mig just alls. Efter allt skäll på serien vill jag säga att jag uppskattar det japanska sättet att uppfatta detaljer: olika "ötökker", fjärilar, fåglar. Och jag tycker om japanernas sätt att avbilda rinnande vatten, stormar och snöväder.

– Man kan inte tänka sig att muminvärlden skulle kunna förbli densamma, när den emanerar från den japanska fantasin. Men det är inte alls så långt från oss som man skulle tro.

Bortskämd pirat

Tove Jansson på ett foto taget 1970. I bakgrunden hennes fars, Viktor Janssons skulptur. Bild: HBL-arkiv/Pressfoto

Jag plockar fram mitt eget tummade, sönderälskade exemplar av "Småtrollen och det stora översvämningen", som jag fick av min mamma sommaren 1952 och berättar att den blivit upptakten till en livslång muminrelation för mig och mina barn. Tove Jansson tittar vänligt ointresserad på den tunna gröna boken, där mumintrolens näsor ännu är långsmala och skiljer sig himmelsvitt från sin senare runda elegans.

– Aj, den där lilla hopplösa boken. Jag försökte faktiskt skriva om den på nytt när den skulle komma i nytryck häromåret. När jag kommit ungefär till hälften märkte jag att den förlorat sitt enda försonande drag; sin naiva charm. Så där som det sägs nånstans hos Strindberg: "Ni har alla pubertetens egenskaper utom dess charm". Nåja, så gav vi ut den som den var och jag skrev ett ursäktande efterord.

– Men hur länge ska man be om ursäkt? Det här hur det började är väl bara intressant för forskarna.

Vi enas om att muminbok nummer två "Kometjakten " (senare "Kometen kommer") är bättre. Där gör bl.a. antihjälten Snusmumriken entré.

– Han är den positiva ensamhetens idé. Fast ensamhet kan vara en grym sak, säger Tove Jansson och tillägger en aning grälsjukt:

– Han är allas favorit; den bortskämda piraten som ger sig i väg när det passar.

Novellens idé

Hon vägrar tala mer om Mumin.

– Vi talar alltid om samma sak då, säger hon och jag ser de hundratals intervjuernas skugga lägra sig över henne.

Sen ville de ju att jag skulle fortsätta att skriva om mumin som alla tyckte så mycket om. Men det hade varit förräderi att ta bort familjen från ön. Mumintrollet hade råkat i puberteten. Och Mårran var uppvärmd. De var alla litterärt oanvändbara!

I stället talar vi om hur det var att sluta upp med muminäventyren och lära sig novellens idé.

– När jag skulle börja skriva "Pappan och havet", hittade jag ingen öppning till boken. Det enda jag egentligen visste var att jag ville skriva om Mårran, så jag började mitt i boken, där Mårran flyger efter familjen över havet. Och så skrev jag framåt och bakåt, hihi! Det blev en riktigt bra bok.

– Sen ville de ju att jag skulle fortsätta att skriva om mumin som alla tyckte så mycket om. Men det hade varit förräderi att ta bort familjen från ön. Mumintrollet hade råkat i puberteten. Och Mårran var uppvärmd. De var alla litterärt oanvändbara!

Efter att ha lämnat mumintrollen och äventyrsformen stod Tove Jansson inför en tröskel som föreföll oöverkomlig. Av sin förläggare Ola Zweygbergk på Schildts fick hon rådet att läsa Tjechovs noveller.

– Han hade alldeles rätt; jag lärde mig en hel del. Jag lärde mig så småningom att novellen är berättandet i ett koncentrerat sammanhang. Man kan varken ta bort eller lägga till något. Allt hänger ihop. Det är en utmaning att skriva en novell. Och med det har jag kämpat sedan dess.

Mot nya projekt

Hon berättar att hon skriver på något, men vägrar att säga vad.

– Man ska aldrig tala om sådant som inte är färdigt, säger hon bestämt.

Däremot talar hon öppet och gärna om andra projekt som är på gång: om utställningen i Tammerfors som pågått hela sommaren och omfattar större delen av hennes bildkonst och även Tuulikki Pietiläs arbeten i anknytning till Mumindalen.

I morgon, den sjunde augusti, inleds konferensen till Tove Janssons ära i Tammerfors och avslutas dagen efter hennes 80-årsdag, som infaller den nionde.

– Jag kommer att vara med från början till slut. De flesta som deltar är mina vänner och jag respekterar deras arbete.

Något som gör henne påtagligt lycklig är höstens evenemang kring modern Ham, konstnärinnan Signe Hammarsten-Jansson. Det blir utställning av Hams karikatyrer, bokomslag och frimärken i Amos Andersons konstmuseum från början av november. Erik Kruskopf har skrivit en bok om Ham.

Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs sommarparadis Klovharun i Pellinge. Ön och stuga donerade de till Pellinge hembygdsförening. Bild: Kristoffer Åberg

Utsikten från fönstret i stugan på Klovharun. Bild: Philip Teir

– När han skrev boken om mig blev han oerhört intresserad av det finlandssvenska borgerskapet och nu går han vidare i familjen. Det här är så roligt för mig, för det är första gången man kan få en bild av Hams oerhörda och så vackra arbete, säger Tove Jansson upprymt.

Oåterkalleligt beslut

Jag frågar henne om inte hon och Tuulikki Pietilä speciellt så här års saknar sin öde ö, Klovharun.

– Bra att du frågar, för det vill alla veta. Nej, vi saknar den inte. Det var ett beslut som Tooti och jag gjorde. Man ska kunna göra uppbrott innan man är tvungen till det. Vi vill inte veta vem som bor där. Vi far aldrig mera dit. Det var ett sakligt, inte ett emotionellt beslut.

– Det är varken bittert eller nostalgiskt. När vi donerade Klovharun till Pellinge hembygdsförening, ville vi ge den åt fiskare och jägare, åt folk som behövde komma i land och få kaffe och torra byxor. Nyckeln har förresten hängt där på dörren de senaste 25 åren.

Arbete och kärlek

Avslutningsvis frågar jag på en av mina söners begäran om hon haft ett trevligt liv. Hon lyser upp.

– Säg honom att jag har haft ett spännande, brokigt liv – som jag är glad för fast det har varit besvärligt också. Om jag skulle kunna leva om det, skulle jag göra det alldeles annorlunda. Fast jag säger inte hur.

– Det viktigaste har varit arbetet. Och sen kärleken.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning