Ur arkivet: Var hon klädd i vitt?

En grupp av den andra årgången flickstudenter, som alla buro manliga mössor. Fr.v.: Med dr Ellen Wigelius, lektor Thyra Jansson, lektor Dagmar Öhrbom, magister Toini Stadigh (sedan professorska Sverin Johansson, magister Ingrid von Hellens, gift Blomqvist.Bild: HBL-arkiv

Hufvudstadsbladets redaktör Ester Standertskjöld, mer känd som Dame-pique, intervjuade systern till Finlands första kvinnliga student år 1940. Vi återpublicerar nu artikeln.

Marie Tschetschulin och andra kvinnliga studenter under decennier som gått.

Vår studentårgång av detta krigsår njuter nu sin första weekend som – studenter. Eftersom man fick mössorna i fredags, har väl mången av de nykläckta redan stökat undan det traditionella besöket hos fotografen och där fått sin uppenbarelse som akademisk varmbulle förevigad.

För de kvinnliga bland årets gulnäbbar bli resultaten av dessa besök i allmänhet ganska spartanska i bredd med tidigare års. Endast få av dessa flickor ha ju kunnat presentera kameran en sådan dröm i helvitt, som deras föregångerskor under en följd av år ha utgjort.

Sagda representationsreform och meningsutbytet kring den ha lockat oss att rota litet i hur Finlands kvinnliga studenter under olika perioder ha sett ut vid mössans undfående.

Den från topp till tå helvita flickutstyrseln vid dimissionerna till universitetet är en sen tids uppfinning, alls inte organiskt framvuxen ur någon tradition.

Det är i alla fall ett pikant sammanträffande, att Finlands första kvinnliga student, Marie Tschetschulin, var klädd i vitt när hon, med särskilt tillstånd av Alexander II och efter att ha läst abiturientkursen privat, introducerades hos Alma mater. Denna ingalunda oviktiga tilldragelse vid vårt universitet inträffade våren 1870.

Själv har Marie Tschetschulin varit död i mer än tjugufem års tid. Men två yngre systrar till henne leva kvar i Helsingfors, och den ena av dem, språklärarinnan Mélanie Tschetschulin, har beredvilligt gett svar på våra frågor angående henne.

Något personligt minne av sin systers stora dag äger hon inte – därtill var hon alltför liten, när den inträffade. Men hon har så ofta och så livligt hört den skildras i familjekretsen, att hon genast kan ge klart besked om Maries dräkt vid tillfället:

– Jo hon var i vitt med ljusblått skärp om livet. Och på håret har hon som det dåförtiden brukades – en ganska stor, rak rosett i samma färg som skärpet. Någon studentmössa bar Marie aldrig. Men vår far, som hade en stor del av förtjänsten i att Marie kom så långt som hon kom, hade resolut förklarat: "En lyra ska du ha" – och låtit en guldsmed göra åt henne en brosch, som hade formen av en guldlyra inom en ring av diamanter. Den hade hon faststucken i mitten av rosetten på sitt hår – mitt över hjässan – när hon blev student och senare bar hon den ofta på sitt klänningsliv.

Banbryterskans syster plockade fram ett foto ur en gömma – samma foto som vi återgivit här invid.

– Här, sade hon, är Marie, precis som hon såg ut, när hon kom hem från universitetet, genast efter det hon hade fått utslag om att hon var godkänd. Och hon hade inte väl hunnit hem, förrän i hennes manliga studentkamrater voro där i samlad trupp och sjöngo utanför hennes fönster. Mamma sade alltid, att det var så vackert. Efteråt på kvällen skulle hon få ge middag och bal i Brunnshuset, så hade pappa lovat. Balen gick också av stapeln med omkring hundra gäster och Marie bar där förstås samma vita klänning som hon hade haft på universitetet. Jag är säker på att hon ute bar en kappa över den – mamma skulle aldrig ha tillåtit henne att gå utan – och jag är nästan lika säker på att den kappan inte var vit. Men skorna voro kanske i vitt – eller möjligen av gyllenläder. Det stod mycket högt i kurs på den tiden.

En gång inne på kapitlet om den älskade systern, berättade fröken Tschetschulin ännu en mängd saker, som inte egentligen höra hit – bl.a. om hur gränslöst anspråkslös hon varit – så blygsam att hon kände sig besvärad, när hon observerades i sällskap för sin akademiska examens skull. "Säg inte att jag är student", hade hon brukat säga. Och ändå hade hon blivit student med idel laudaturer och kunde flytande sex europeiska språk.

– Vår mor, var liksom vi alla i familjen, stolt över Marie och tyckte inte riktigt om hennes blygsamhet. "Vet du, det där verkar löjligt", brukade mamma säga.

Efter det Marie Tschetschulin blev student, inträffade en paus på två år, innan Finlands följande kvinnliga student, Emma Irene Åström, uppdök på skådebanan, 1873, också hon med nådigt specialtillstånd och efter att ha skaffat sig det kunskapsmått som krävdes, genom privatlektioner. Det var ingen hastig ökning, som dessa flickstudenters antal företeddes. Först 1888, när Rafael Hertzberg gav ut sin bok Helsingfors, hade – finna vi av denna – deras antal växt till 14.

Tillträdet till universitetet, till dess stipendier och handledningen av dess lärare var ända dittills ordinariter kvinnan förmenat, och de speciella tillstånden till detta ömsom beviljades och vägrades så oberäkneligt, att det blev ett alltmer brännande önskemål att kvinnan måtte få tillträde till universitetet en gång för alla. Präster och annat konservativt folk spjärnade emot, men utvecklingen segrade, just år 1888 – och när sedan, 1890, reguliära skolor började dimittera kvinnliga elever till universitetet, tillväxte antalet flickstudenter med god fart.

Det ser ut som om Maria Tschetschulins vita studentklänning hade varit en än mera isolerad företeelse än hennes accepterande för universitetet – en ensam vårfågel som inte på åratal följdes av någon annan. Ingenting i textuppgifter eller bilder tyder på att sjutti- och åttitalens få övriga flickstudenter skulle ha mottagit studentbrevet skrudade i vitt.

Överhuvud ser det ut som om den utstyrsel, de buro vid tillfället, skulle ha spelat en högst obetydlig roll för dem. Klänningen åtminstone. Den enda utvärtes detalj vid tillfället, som verkligen synes ha intresserat dem i detta sammanhang, var en, de inte buro: studentskapets emblem, mössan med lyran.

Ty inte en av dessa unga blåstrumpor torde ha varit frigjord nog för att helt frankt ta på sig denna typiskt manliga huvudbonad. "Det fanns ju inte ens en vit mössa för dem att sträva till", skriver Alma Söderhjelm i den trakt av sina memoarer, där hon berättar om sin studentexamen, 1889, det sista året förrän skolor började dimittera ut kvinnliga studenter.

Med smått rörd undran läser man författarinnans skildring av hur t.o.m. hon, med sin oförskräckt fördomsfria liggning, "förstulet stack en liten guldlyra" i sin "gula sommarhatts bruna rosett, på en undangömd plats, så att den inte skulle synas – medan henne manliga kamrater, glädjeyra, företogo det då traditionella kapploppet till affären, där de vita mössorna lågo färdiga och väntade på att bli avhämtade av dem.

I samma fortsättning berättar Alma Söderhjelm, hur hon sedigt troppade av utåt Brunnsparken tillsammans med några fränkor och en herre, som hennes studentkamrater spefullt kallade "Josef som tror på kärlek" – när de förstnämnda började rusta för sin studenthippa. Det var då ännu helt otänkbart att en familjeflicka från ett respektabelt hem skulle ha kunnat delta i ett sådant nöje.

Och när den blivande professorn följande dag reste hem igen till Viborg med sina kamrater, hade de alla på sig sina nyförvärvade vita mössor – men hennes guldlyra var knappast synlig i den bruna hattrosetten! Och hon fann i alla fall detta på sitt sätt fullständigt i sin ordning. "Jag tyckte nu att det var egendomligt att alls förutsätta", skriver hon i ett annat sammanhang, "att vi skulle gå och spöka i manlig mössa", som jag sade. "Jag hade givetvis en förkänsla av hur hemsk jag skulle se ut med manlig mössa på huvudet."

Det som föranledde Alma Söderhjelm till denna meningsyttring var att flere av studentflickorna följande år, 1890, började plädera för att också spinnsidan helt enkelt skulle börja bära den studentmössa – låt vara manlig – som dock fanns att tillgå. Där fanns flickor, som ansågo det föreslagna steget fullt naturligt. Men de flesta voro antingen för kvinnligt försynta eller för koketta för att acceptera ett plagg som föreföll de förra alltför uppseendeväckande och de senare för fult och missklädsamt.

Mössdiskussionen resulterade i att flickstudenterna vidtogo åtgärder för att få till stånd en särskild damstudentmössa. Olika konstnärer ombådos vara snälla och teckna förslag till en sådan, och man fick t.o.m. in en skiss av Axel Gallén. De flesta av förslagen hade emellertid beröringspunkter antingen med en frygisk hjälm eller med en oförfalskat inhemsk s.k. "patalakki". Ingendera typen föll de unga damerna riktigt i smaken. Vad särskilt Galléns förslag beträffar, strandade det på att det var "alltför mycket nationalistiskt betonat".

Flickstudenterna provade och jämförde i veckotal de olika modellerna framför sina speglar. Men det var inte lätt att finna en modell som skulle tillfredsställt dem alla – en som var "varken hatt eller mössa" och ändå gjorde tillräcklig rättvisa åt både emancipationens och kvinnlighetens princip, en som klädde alla de dåvarande kvinnliga studenterna, en som samtidigt gav skydd mot solen och var fri från varje spår av skärm, en som hade någonting av evighet i typen, så att denna kunde bli bestående i sekler – etc. etc.

Den modell, som slutligen lyckades samla de många stridiga rösterna till ett någorlunda enigt ja, var inte alls komponerad av någon artist utan av en modist. Hon hette Olga Andsten och hade sökt uppslag till kreationen i själva Paris, men Alma Söderhjelm tycker sig minnas, att dammodernas huvudstad inte förmått skänka Olga Andsten någon tillfredställande idé.

Som så mången annan långfarare hade hon i stället funnit, det hon sökte, efter det hon kommit hem igen. På en landsortsstation här i fosterlandet upptäckte hon på ett kvinnligt huvud en persedel, som gav henne uppslaget till den lustifika damupplaga av studentmössan, som sedan nyttjades av vederbörande i flere år och i allmänhet blev ganska omtyckt.

Det lilla näpna plagget gav i sin tur upphov till ett nytt problem inom studentlivet. Borde inte flickorna ta av sig sin barett, liksom ynglingarna avtogo mössan, när man sjöng Vårt land? Ja, vad allt har inte diskuterats här i världen! Flickorna lyckades få frågan avgjord, så att baretten fick behållas på. Och det var tur, ty den satt fastspikad vid koaffyren med två långa hårnålar och skulle ha varit högst besvärlig att klä av och på.

Baretten, som bestod av en vit, draperad sammetskulle och under denna en svart sammetskant, blev inte bestående ens i decennier, än mindre genom sekler. Dess upphov hade tydligen för litet tagit fasta på det anbefallda evighetsmomentet.

Vid nittiotalets mitt började den manliga studentmössan, trots allt tidigare motstånd, småningom komma i bruk också på spinnsidan, och det slutade med att den fullständigt utträngde baretten. År 1896 ifördes för första gången hela den nykläckta studentårgången i manlig mössa.

En av de kvinnliga studenterna från det året, fröken Maria Aminoff, tidigare under många år föreståndarinna för Heurlinska skolan i Åbo, nu verksam som lärarinna vid den s.k. Forsmanska skolan härstädes, omtalar att när hon reste hit från landsorten för att – som man dåförtiden gjorde – genomgå den sista krassningen vid universitetet, så sade hennes mor: "Du må nu bli student, men du får inte komma hem med en vanlig mössa!"

– Men o ve, fortsätter fröken Aminoff, just det året blev den manliga mössan genomförd för alla, som från och med det skrevs in i universitetets rullor. Den blev dock inte alls så ovänligt emottagen, som man hade kunnat vänta, när jag kom hem med den. Särskilt minns jag, att en gammal tant till mig sade ungefär så här: "Jag har tyckt, att där manliga mössan var så förskräcklig, men på dig passar den ju". – Klänningen?

Jag var i svart med ljusröd insats – min konfirmationsklänning förresten. Den hade jag i flere år också som dansklänning, med svarta skor och strumpor, först på lyceistbaler och ännu någon tid här på studenttillställningar. Ja, nog var det bra mycket enklare än nu ...

– Deltogo flickor nånsin i den manliga galoppen efter mössan?

– Om de gjorde! Vi sprungo i kapp så mycket vi orkade, med hatten i hand – till Bachers i passagen, och där stodo människor och väntade och hurrade, liksom längre fram i tiden på Senatstorget.

– Men ni blevo väl efter pojkarna i språngmarschen?

– Inte särskilt. Vi voro ju unga och gjorde vårt bästa. Däremot voro vi förfärligt återhållsamma och undvikande i fråga om festen efteråt. Först tänkte vi i all still het ha en enskild liten fest bara för oss, men så övertalade oss pojkarna att komma med till Högholmen – de svenska gulnäbbarna hade sin studentvift där det året – men vi voro så förfärligt allvarligt och strängt uppfostrade, så vi beslöto att klockan 12 skulle vi bryta upp. Och när klockan slog tolv, så reste vi oss alla och gingo ned till ångbåten, trots alla uppmaningar att bli kvar. Alla våra manliga kamrater följde oss till bryggan och stodo där och hurrade, och vi foro ståndaktigt vår väg ...

Och det finns ingenting, som jag har ångrat så mycket som det! avslutar berätterskan med känsla.

– Jaså, verkligen?

– Jo, verkligen! Vi hunno ju knappast börja, förrän vi foro hem. Vi hade ju kommit ditut först vid tio-, halvelvatiden. Klassen efter oss satt med till klockan två – det kunna ni också skriva – och den därpå följande till klockan tre.

Dame-pique

Artikeln publicerades ursprungligen i HBL den 2 juni 1940.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00