Ur arkivet: Max Pipping tog studenten med fröken "banbryterska"

En bild på gamla studenthuset på en bild tagen mellan åren 1890 till 1899. Bild: K. E. Ståhlberg/Museiverket - Musketti

Finlands första kvinnliga student Marie Tschetschulin fick inte bära studentmössan. Det fick däremot alla andra pojkar. I den här artikeln från 1920 berättar Max Pipping hur det var att delta i den traditionella galoppen efter mössan.

Några halvsekelminnen.

I anlendning av studenthusfesten.

Då jag för något mer än ett halvt hundra år sedan, själv då icke ännu fyllda 18 vårar, jämte en flock kamrater stod i universitetskansliets rymliga förrum för att vänta på domens avkunnande därom, huruvida jag den kvällen – den 19 maj för resten – komme att få bära den lyraförsedda vita mössan eller icke, var jag övertygad om att bliva – "hudad", d. v. s. icke godkänd. Därför sände jag vännen och förre klasskamraten Valle v. Essen in för att åhöra "utslaget" och drog mig själv ut i den höga svala vestibulen. Länge varade det icke, förrän alla de väntande, såväl studentkandidaterna som deras ansförvanter, strömmade ut, och Valle Essen kom springande till mig, ropade: du har fått laudatur!

Det gick som en elektrisk stöt genom hela min 17 års och 11 månaders kropp. Hand i hand med vännen störtade jag ut på Senatstorget: i ett tag var jag nu fri från ett tioårigt långt slavande i Helsingfors privatlyceum; världen stod vid och öppen: jag ville taga alla människor i min famn. Ty nu först var jag bliven en verklig deras like. Ihågkommande, att man där hemma sagt att jag skulle vika in till farbror J. E. Fagerroos, om jag gått igenom, rusade jag med vännen ned längs Alexandersgatan. Ett par madammer kommo där emot oss bärande en korg med tvättkläder, som vi till gummornas bestörtning hoppade över, bara för att komma fort till målet: farbror Fagerroos. Där fanns ganska riktigt den vita mössan färdig, lyran sattes i, och så bar det av – hem.

"Mor bjöd på min älsklingsrätt"

Men innan jag trädde in i porten – mina föräldrars bostad hade fönstren vettande mot denna – föll det mig in att spela "hudad". Den vita mössan gömdes alltså under rocken, dess företrädare påsattes jämte en så bedrövad uppsyn jag kunde pålägga mitt av innerlig glädje genomstrålande ansikte. Föräldrarna hade ganska riktigt också hållit utkik och sade efteråt, att de tyckt mig se så egendomligt bedrövad ut. I alla fall kom till allmän glädje den vita mössan åter fram i hemmet, varjämte far överraskade mig med att – för första gången i livet – bjuda sin son på portvin, medan mor bjöd på min älsklingsrätt, rikt sockrade härliga – plättar.

Så följde den glada majnattsfesten på Kajsaniemi, senare – i september – korrekturläsning på Hufvudstadsbladet, då redigerat av brunskäggyvige August Schauman, som själv införde mig i korrekturläsningens alla hemligheter, det första arbete jag som liber studiosus tog i tu med. Intagningen i Nyländska studentavdelningen, som då sammanträdde i den våning vid Senatstorget, där nu detektiva polisen logerar, förskaffade mig ett 70-tal bröder på en enda kväll – farbrorskap kom alls icke i fråga. Bland de nya bröderna voro Axel Olof Freudenthal, Viktor Öhberg, Selim Lemström, Anders Mauritz Jernström, Axel Lille, Victor Leonard Cajander m. fl. Av avdelningens ledande män.

Unga damer i ljusa toaletter

Och så kom Studenthusinvigningen den 26 november. Hela hösten hade talats om denna stora fest. Studenthuset stod sedan länge färdigt till det yttre, och långt före invigningen blev det även känt till sitt inre för dem, som av en eller annan anledning besökte detsamma. Och vid den stora festen, i vilken också jag var i tillfälle att taga del, stod hela huset dagen igenom tillgängligt för de tusende festdeltagarna, från land och stad, som vimlade i dess salar och korridorer. I den blomsterprydda festsalen och dess av unga damer i ljusa toaletter storartade, av varmaste fosterländska stämning genomfläktade invigningsfesten rum på dagen med härlig sång och musik, festpoem, tal och allmän glädje. På kvällen försiggick sedan den stora invigningsbalen i det rikt eklärerade nya huset, – festens höjd- och glanspunkt, åtminstone enligt den mycket talrikt företrädda ungdomens åsikt. Den kvinnliga studerande ungdomen företräddes då av en enda student, banbryterskan fröken Maria Tschetschulin, som vunnit lyran samma dag som jag och med avgångsbetyg från samma läroverk, Helsingfors privatlyceum. Det dansades – och sjöngs – ej blott i den stora härliga festsalen utan ock i sidosalar, både uppe och nere, ja också nederst i bottenvåningen – själva Orcus, där "vantkapellet" trakterade musiken med kraft och kläm.

En akademisk medborgare, djupt inslumrad

Då jag långt fram på novembernattens småtimmar – det snöade också smått – med hågen strålande av ljusa, rika minnen, nådde min bostad borta vid Södra magasingatan, överraskades jag av att i den mörka portgången finna, som jag först tyckte, en tjock stock stå lutad mot väggen. Närmare undersökning gav genast vid handen, att stocken utgjordes av en akademisk medborgare, djupt inslumrad och synbarligen också stadd på återväg från festen för hemmet åt landets hopp. Med mycket stora ansträngningar och användande all min praktiska uppfinningsförmåga i transporteringsavseende lyckades jag omsider få den akademiska medborgaren dels bogserad, dels lyft till mitt studentlogis. Där fanns redan tidigare ett par "kineser", borgåbor, som inrest till den stora festen. Med deras tillhjälp fingo vi den trötte festaren slutligen placerad i ro på en ledig soffa. Då han sedermera på morgonsidan vaknade, befanns det vara en svensk österbottnisk medicinare, mellan vilken och mig vänskapsbandet knöts för livet.

Med de ljusaste förhoppningar på framtiden hade studenternas hem invigts, och man kunde icke nog prisa både fasadens värdiga, enkla prägel, det inres rymlighet och det praktiska utnyttjandet av allt utrymme. Studenterna själva voro mycket nöjda med de luftiga avdelningsrummen, den vackra sångsalen, akademiska läseföreningens rymliga lokal och slutligen restaurangen, som stod under den erfarne och allmänt aktade källarmästaren Louis Kleinehs spira, vilken då samtidigt behärskade både Opris, Kapellet och Brunn för att icke tala om Kleinehs hotell.

Brännvinsapparaten

Vid restaurationssalens vägg mot festsalen stod det rikt försedda smörgåsbordet, där utom allt annat gott tronade den innehållsrika brännvinsapparaten, från vars många kranar studenterna voro i tillfälle att servera sig själva olika sorter av aqva vitae. Som flugor kring en sockerbit satt landets hopp, i synnerhet den yngre och yngsta delen, därav, vid detta härliga smörgåsbord nära nog dagen i ända. Det var då som ur mäster Kleinehs mun med en suck gingo de bevingade orden: viel Hunger aber kein Durst! En följd härav var att längre fram i tiden studenterna en morgon funno till sin stora överraskning att det gamla smörgåsbordets korta fötter åtminstone fördubblats i längd. Att sitta till bords gick inte längre för sig, och stående smörgåsbord blev nu framtidsrestaurangens lösen.

Före studenthusets tillkomst hade de olika studentavdelningarna samlats här och var på olika håll i huvudstaden, och även Akademiska läseföreningen hade ute i staden hyrd lokal, bl. a. Ganska länge uti det Willebrandska huset vid Regeringsgatan. Den allmänhet till stor del svensk, som insamlat medlen till studenthusets uppförande, hade nogsamt kännedom om denna studentkårens förskingring i staden och därför önskat åstadkomma ett eget hem åt landets hopp. Och det var av dessa ädla hela den stora festen vid studenthusets invigning genomandades och präglades den 26 november 1870.

Men de, som den 26 november 1920, tänka tillbaka på vad studenthuset var ämnat till och huru detta syftemål i själva verket uppnåtts, måste medgiva, att det gått ganska mycket annorlunda än man väntat och hoppats. De svenska studenterna ha icke fått fritt rum under det också åt dem ämnade taket. Den efter år 1870 alltmera förfinskade studentkåren har icke tagit stor hänsyn till de svenska studenterna, medan de sistnämnda under den tid de voro flertalet inom kåren städse sökte se till att mindretalet icke på något vis skulle förfördelas. Ja, under denna svenskarnas överväldes tid iakttogs denna hänsyn så noggrant, att den tycktes mig nästan gånget till överdrift. Och genom brist på sådan hänsyn hos det finska flertalet har det så hänt, att ingen enda svensk studentavdelning blivit stadig hyresgäst i studenternas hus. De bo numera alla utom detsamma.

Max.

Artikeln publicerades ursprungligen i Hufvudstadsbladet den 26.11 1920 då det gått femtio år sedan Gamla studenthuset byggdes. Signaturen Max står högst troligt för Maximilian Wilhelm Pipping, som skrev studenten samtidigt med Marie Tschetschulin. Pipping utbildade sig till ingenjör. På 1880-talet jobbade han på The American Shipbuilding Company i Philadelphia i USA.

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning