Uppsägningskläderna på

Att bli utnämnd till universitetslektor och professor har hittills handlat om att få och bära ett långsiktigt bildningsansvar som sträcker sig längre än regeringsperioder.

Vad tar man på sig när kolleger skall sägas upp? Mörk kostym, vit skjorta, svart slips och svarta skor blir det. Begravningskläder.

Jag kom till pedagogen i Helsingfors för snart sex år sedan. Runt ämnets kaffebord fanns då en kärna av några universitetslektorer. Medelålders kvinnor, med lång erfarenhet och gott om tid. Jag var glad men visste ingenting och behövde hjälp. Som jag fick. Av det kaffebordsgänget är nu en pensionerad, och två är sedan förra veckan uppsagda. Inte ens själva kaffebordet finns längre, utrymmet har blivit kontor. Det ser ut som den mest cyniska uppsägningsklichén: bort med dem som blivit äldre och trötta, för att ge plats för yngre och piggare, men fakulteten har försäkrat oss om att uppsägningarna som helhet är rättvist fördelade över kön och ålder.

Jag tror på det. Men min medkänsla och frustration är långt ifrån rationell. Och under förra veckans uppsägningar förvånas och skäms jag lite över hur starkt jag reagerar.

Överdramatiserande, med risk för bakåtsträvande bitterhet. Jag försöker i stället tänka på min svåger, som i likhet med tusentals andra inom den privata sektorn klarat sig igenom uppsägningsrunda efter uppsägningsrunda med obruten optimism. Nu rostar han kaffe i stället för att sälja telefoner och är mycket nöjd med det. Är vi klena och bortskämda på universitetet?

Oftast inte. Vi vet hur det är att konkurrera. Många av oss har vassa armbågar och tydliga mål. Men vi är inte så vana vid uppsägningar av fast anställda. För universitet är inte ett företag, och att bli utnämnd till universitetslektor och professor har hittills handlat om att få och bära ett långsiktigt bildningsansvar som sträcker sig längre än regeringsperioder.

Hur väl vi bär det ansvaret är inte så lätt att mäta och väga. De indikatorer på professionell framgång som använts för att välja vem som skall sägas upp vid Helsingfors universitet har varit kända sedan i höstas. De är relativt tydliga, och betonar framför allt forskningsprestationer. Det som inte syns med de kriterierna är sådant som tjänstetillsättningsgrupper, urvalsprov, examensfordringar. Institutionsvardag, som fyllde mina kaffebordskollegers arbetsdagar.

Finländsk utbildning är erkänd. Många gör mycket för att få den att bli ännu bättre, genom att definiera mål och nå dem. Det är bra. Men det är viktigt att komma ihåg att de historiskt goda resultaten inte uppnåtts genom hetsproduktion mot ett litet antal kriterier, utan genom en ganska tråkig men fungerande helhetssyn på bildningsprocesser och bildningsinnehåll. I det arbetet har alla slags insatser behövts, från examensfordringstexter till internationella artiklar.

Nu, en vecka efter den första uppsägningsomgången, hänger den svarta slipsen hemma i skåpet igen. Jag byter om till samma jeans och skjorta som jag alltid har, i samma rum, efter samma cykeltur. Men när jag öppnar dörren ut till korridoren och går för att hämta kaffe är det ett annat universitet jag rör mig i. Fortfarande fint på många sätt, med fantastiska människor. Som dessvärre inte längre kan vara säkra på att deras jobb behövs. Vad det på riktigt kostade att få oss att förstå det vet vi först om många år. Nu genast behöver vi fundera på hur vi så rättvist som möjligt skall värdera inte bara de synligaste forskningsframgångarna, utan också det osynliga arbete som är deras förutsättning.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39