Uppgradering av riksdagen

Två riksdagsledamöter har igen lämnat Arkadiabacken mitt under valperioden. Flykten kan öka om inte riksdagsarbetet uppgraderas.

Den här gången gäller avhoppen Olli Rehn (C) som blev direktör på Finlands Bank, och den som kom in i riksdagen som hans suppleant, Paula Lehtomäki (C).

Att Rehn skulle beviljas befrielse från riksdagsuppdraget var självklart, ett chefsjobb på FB är en godtagbar orsak. Att Lehtomäki däremot inte stannade längre än en vecka i riksdagen förklaras av att hon efter valet fick jobb som statsministerns statssekreterare och inte ville lämna det. Hon måste formellt ta emot riksdagsuppdraget för att genast därefter be om befrielse.

Lehtomäki valde att fortsätta ett jobb där hon har större makt och möjlighet att påverka än som riksdagsledamot. Dessutom är statssekreterarens lön avsevärt högre än riksdagsledamotens.

Hennes beslut kan betecknas som själviskt, men de som inte blir invalda utan kommer på suppleantplats kan inte tvingas sitta och vänta i fyra år i ständig beredskap att hoppa in. Om man som Lehtomäki under tiden har fått ett annat jobb har situationen förändrats sedan riksdagsvalet.

En hel del ledamöter har de senaste decennierna lämnat riksdagen mitt under valperioden. Under 1980-talet begärde och fick 17 ledamöter befrielse från uppdraget på grund av att de fick andra jobb. På 1990-talet var motsvarande antal 18 för att på 2000-talet halveras till nio. Nu under 2010-talet har takten igen ökat och hittills har elva ledamöter lämnat riksdagen för andra uppdrag.

I grundlagens 28:e paragraf sägs att riksdagen på begäran kan bevilja en ledamot befrielse från uppdraget om det kan anses finnas en godtagbar orsak till detta. Orsakerna till att man lämnar riksdagen mitt under en mandatperiod har blivit allt brokigare. Tidigare gällde det i huvudsak höga offentliga tjänster, chefsjobb inom statsbolag och senare också intresseorganisationer och internationella institutioner.

Genom att befria Carl Haglund (SFP) från riksdagsjobbet i somras öppnades helt nya möjligheter. Riksdagen tänjde då rejält på begreppet godtagbar orsak. Aldrig tidigare hade en riksdagsledamot bett om och beviljats befrielse för ett chefsjobb inom det privata näringslivet. Det var även anmärkningsvärt att han kunde lämna riksdagen efter bara 15 månader.

Det finns en risk för att det här ses som praxis då följande ledamot vill lämna riksdagen för ett lukrativt jobb inom näringslivet. Det försvaras med att samhället har förändrats, men riksdagen kan om den så vill medge att ett misstag gjordes och förhindra liknande fall i framtiden.

Högre lön och mer makt fungerar som lockelser att lämna riksdagen. Betalas det alltså för dåliga löner och har riksdagsledamöterna för lite makt? Kan det i så fall åtgärdas för att bevara intresset för och värdigheten i riksdagsarbetet?

Lönerna kunde höjas utan stora konsekvenser för statsekonomin, men politiskt är det betydligt svårare. Man vill inte ge populisterna det hundbenet.

Makt kunde återföras till landets högsta beslutande organ om det finns politisk vilja. I praktiken har regeringen och några centrala personer i ledningen för regeringspartierna nu en stor del av den parlamentariska makten i vårt land.

Riksdagsarbetet borde värderas högre och upplevas som ett hedersuppdrag man inte lämnar halvgjort. Det här är ännu viktigare då vi har personval. Varje gång en invald riksdagsledamot lämnar riksdagen för ett annat jobb har hen på sätt och vis svikit sina väljare. Rösten har getts just till en viss kandidat som väljarna vill se i riksdagen – under de fyra följande åren.

Tommy Westerlund Ledarskribent