Universitetslärare: Politisk extremism att vilja censurera Väinämöinen och Aino

Väinämöinen är ute i ogjort väder. Bild: Ateneum/Tuomo Lindfors

En ny censurdebatt har seglat upp i museivärlden: stora internationella gallerier har mött krav på att kända verk där kvinnokroppen sexualiseras ska tas ned från väggarna. I Finland har diskussionen sporadiskt kretsat kring Akseli Gallen–Kallelas Kalevalamålningar där Väinämöinen famlar efter den nakna Aino.

Frågan om sådana verk som många upplever som objektifierande ska få hänga kvar på museernas väggar har fått ny aktualitet de senaste veckorna. I centrum för debatten är Manchester Art Gallery, som plockade ned John William Waterhouses oljemålning Hylas och nymferna (1896). På den världskända målningen förför nakna, trånande nymfer Herakles väpnare Hylas som vadar i vattnet.

Beslutet att avlägsna målningen verkar snarast ha varit en performance. Museets kurator Clare Gannaway uppgav i en intervju för The Guardian att museet i #metoo-kampanjens anda ville väcka diskussion och utmana den tidstypiska, viktorianska fantasin om kvinnokroppen som en passiv dekoration eller som en femme fatale-gestalt.

Diskussion blev det, men kanske inte riktigt av den karaktär museet hade hoppats på. Många aktiva inom #metoo-rörelsen ansåg till exempel att det var ett plumpt försök att kapa kampanjen mot trakasserier för egna pr-syften. Det fanns också flera som tyckte att beslutet var korrekt, men de fick mothugg av en orolig falang som menade att museet spelar ett farligt spel genom att censurera verk från tider med andra konstnärliga ideal och normer.

En motsvarande kalabalik uppstod i New York, där en namnadress lämnades in till Metropolitan Museum of Arts med krav på att målningen Thérèse Dreaming (1938) av Balthus skulle avlägsnas. Tavlan, där en ung kvinna sitter bakåtlutad med benen isär, tolkades som ett uttryck för kvinnoförakt. Men museet vägrade tillmötesgå kraven.

Väinämöinen under lupp

I Finland lyfte Ilta-Sanomat upp liknande krav som Ateneum ställvis fått. Enligt tidningen skulle i synnerhet Akseli Gallen-Kallelas nationalromantiska målningar av Väinämöinen och Aino (1891) ur Kalevala vara i skottgluggen. På triptyken följer Väinämöinen Aino i skogen och griper efter henne i vattnet sedan Aino dränkt sig och förvandlats till en abborre.

– De som tar kontakt upplever Väinämöinen som en grov tafsare som trakasserar den nakna Aino, skriver Ateneums chef Susanna Pettersson i sin blogg.

I samma inlägg konstaterar Pettersson ändå att Ateneum inte har några som helst planer på att stuva undan Gallen-Kallelas verk. Av Suomen Kuvalehtis uppföljning i ämnet framgår också att Ateneum inte fått mer än några tiotal censurkrav under tre och ett halvt års tid. Det är alltså ingen riktad kampanj, och medieuppgifterna om att #metoo-rörelsen skulle vilja ha bort Gallen-Kallela från väggarna stämmer inte heller.

– Målningarna berättar om vår konsthistoria och om myterna i Kalevala. Det är farligt att slå in på en väg av överdriven politisk korrekthet där man undanröjer historien. Vi är bara en generation i en lång kedja av konstbedömare. Konstens uppgift är att ställa frågor och ge tankeställare. Museerna ska fungera som arenor för mångsidiga tolkningar. Det finns ingen fel eller rätt sorts konst. Det finns bara konst, skriver Pettersson i sitt inlägg.

Ska kunna kritiseras

Fred Andersson, universitetslärare i visuella studier vid Åbo Akademi, är inne på samma linje.

– Att rensa bort verk ur konsthistorien är en form av politisk extremism. Sådant gjorde man till exempel i tredje rikets Tyskland, Sovjetunionen och i Irak efter amerikanernas invasion. Sedan är det en helt annan sak att man naturligtvis ska kunna diskutera och kritisera sådana målningar som Gallen-Kallelas framställning av Aino. Det finns många synpunkter man kan ha på Gallen-Kallela som kvinnoskildrare, säger Andersson.

Är vi på väg mot ett mer puritanskt samhälle då kraven på att obekväma målningar ska tas bort ökar?

– Knappast, konstsynen har väl hela tiden varit ganska puritansk. Men det nya är att den börjar rikta sig mot verk som varit närmast heliga, som Gallen-Kallelas Aino. Det finns alltid grupper i samhället som anser att vissa saker inte ska vara synliga.

Andersson betonar att det inte är till det öppna, kritiska samtalets fördel att censurera konstverk.

– Onekligen väcker målningarna av Väinämöinen och Aino frågor, och då är det väl bra att ha dem framme så att de kan granskas, diskuteras och kontextualiseras. Dessutom, om man på allvar vill att någonting ska glömmas bort eller gömmas är det en dålig taktik att kräva förbud. Då kan man vara säker på att uppmärksamheten riktas mot just det verket.

Ska Väinämöinen hänga kvar på väggen?

Laddar ... Laddar ...

Skribenten och Ateneums chef Susanna Pettersson är inte släkt.

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54