Unik atlas visar var vi står i vägen för hovdjurens framfart

Gaffelantilopen är den nordamerikanska präriens klart snabbaste djur med en topphastighet på nästan 100 kilometer i timmen och en förmåga att hålla en snitthastighet på 65 kilometer över 5 kilometer. Antiloperna massvandrar efter föda på vintern, men många dör då allt ätbart ligger under ett djupt snötäcke. Bild: Joel Berger

Expanderande samhällen skapar hinder för djur som regelbundet massvandrar mellan sina sommar- och vinterkvarter. En första världsatlas över hovdjurens migrationsrutter identifierar var man kan hjälpa djuren.

Redan långt innan det fanns människor på jorden massvandrade stora däggdjur, i synnerhet hovdjur, mellan sina sommar- och vinterkvarter på alla kontinenter. Men sedan människan har brett ut sig överallt och byggt vägar, städer och järnvägar har vi skapat hinder på de migrerande hovdjurens migrationsrutter.

Halvåsnan lever i Mongoliet, men den transsibiriska järnvägen, som är försedd med stängsel för att undvika viltolyckor, utgör ett svårt hinder för dess migration. Bild: Kirk Olson/WCS Mongolia

Ett forskarlag har tillsammans med naturskyddsorganisationer kartlagt de här rutterna och sammanställt en första världsatlas över dem. Den presenteras i det senaste numret av Science.

Avsikten är att underlätta för makthavare och samhällsplanering, men också för ursprungsfolk och naturskydd att identifiera nuvarande och kommande hot mot migrationsrutterna, och trygga dem trots människans fortsatta framfart.

Saigan är den enda antilop som förekommer naturligt i Europa även om beståndet är begränsat till öst och betydligt mindre än i Asien. Saigaantilopen vandrar norrut på våren och söderut på vintern. Bild: Joel Berger

Vandringsrutterna är livsviktiga för hovdjuren eftersom de omöjligt kan beta på ett och samma ställe året runt. Massvandringarna bidrar till att upprätthålla bestånd av stora rovdjur på flera håll, eftersom hovdjuren utgör deras huvudsakliga föda. Dessvärre befinner sig flera av hovdjursbestånden i kraftig nedgång som en följd av mänskliga störningar, inte minst byggen av vägar och stängsel.

När de spanska nybyggarna anlände till Sydamerika beräknades beståndet av guanaco uppgå till 50 miljoner exemplar. Arten jagades hårt och i dag återstår bara en halv miljon exemplar eller en procent av det forna beståndet. Bild: Andres Navaro

Exempelvis kan den mongoliska gasellen som massvandrar hundratals kilometer varje år inte längre använda sina uråldriga rutter på grund av gränsstängsel och nya järnvägar. I Kenya har stammarna av gnu, zebra och thomsongasell så gott som kollapsat på grund av massivt utbyggd infrastruktur. Vissa arters massvandringar har upphört helt.

Nästan hela beståndet av guanaco finns i Argentina. Guanacon är tillsammans med vikunjan Sydamerikas enda naturligt förekommande kameldjur. Laman och alpackan är domesticerade former av de här djuren. Bild: Julie Larsen Maher

Studien bakom atlasen påpekar att välplanerade broar och gröna korridorer kan möjliggöra fortsatt hovdjursmigration.

Merparten av världens största landlevande däggdjur är hovdjur. Många av dem massvandrar säsongvis för att hjordarna ska hitta föda och vatten. Samtidigt utgör de viktiga delar i flera ekosystem. Beståndens livskraft är viktig också för människor som livnär sig på hovdjuren.

När människan bygger vägar och annan infrastruktur fragmenteras naturmiljöer. En följd blir att hovdjurens migrationsrutter bryts eller försvåras.

Arter som tjockhornsfår, vapiti, bison, gaffelantilop, springbock, thomsongasell, koantilop, sabeloryx, zebra och gnu har förlorat en del av sina migrationsrutter, framgår av hovdjurens migrationsatlas.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning