Underkastelsens olidliga njutning

Gertrud Hellbrands roman kommer antagligen att dela läsarna i två läger, men oberörd lär knappast någon kunna förbli. Bild: Sofia Runarsdotter

Olivia är en ordinär litteraturstuderande ung kvinna, tills hon dras in i trollkretsen kring syskonen Bodin. Och så fastnar den oerfarna Olivia (snart nog kallad ”O”) i en accelererande virvel av fester, våldsam sexualitet och hopplös förälskelse.

ROMAN

Gertrud Hellbrand

Satyricon

Albert Bonniers förlag 2018

Titeln på Gertrud Hellbrands fjärde roman, Satyricon, kan leda tankarna till ett norskt blackmetalband. Mer relevant är ändå att gå tillbaka till den romerska författaren Petronius mytologiska satir, också tolkad av Fellini i en av hans 1960-talsfilmer. Och helt konkret anspelas här på en idéhistorisk avhandling "om den animaliska glädjen i att sjunka", som en av karaktärerna i berättelsen, Renée Bodin, skrivit och protagonisten Olivia fått i sin hand.

Olivia är en ordinär litteraturstuderande ung kvinna, tills hon dras in i trollkretsen kring syskonen Bodin. Det är systern som småningom också presenterar henne för sin bror Rufus, med en gest som om hon erbjöd henne i gåva åt honom: "som man kastar ett ben till en hund". Och så fastnar den oerfarna Olivia (snart nog kallad "O") i en accelererande virvel av fester, våldsam sexualitet och hopplös förälskelse.

Romanens andra tidsplan utspelar sig femton år senare, då Olivia tror sig ha fått distans till den perioden av sitt liv och därför accepterar en inbjudan till Renées 40-årsfest. Men givetvis hinner det förflutna där i kapp henne – via en ström av minnen och samtidigt också rent fysiskt.

"Känslan är omöjlig att tränga undan", konstaterar hon, "mitt nuvarande liv är bara en tunn och bräcklig planka över en hisnande avgrund. (...) Nu är det min kropp som minns, och den darrar och skälver så att jag måste ta tag med båda händerna om kanterna på tvättstället och verkligen skärskåda spegelbilden framför mig för att känna igen mitt eget ansikte."

Övergrepp och njutning

Hellbrand lyckas redan under romanens första kapitel på ett självklart sätt ge syskonen Bodin ett på samma gång demoniskt och karismatiskt skimmer. Hon låter läsaren betrakta dem via Olivias blick, och lockelsen att läsa vidare, få veta mer, slår omedelbart rot.

Bild: Pressbild

Med ett spefullt småleende – levererat via Renée, som med Olivias ord är "krävande, dominant, grandios, men beroendeframkallande" – gör hon mig övertygad om att det här kommer att bli något utöver det vanliga. Och det blir.

Rufus demonstrerar och vidmakthåller sin makt i förhållande till Olivia via regelrätta mentala och fysiska övergrepp, men hon älskar honom ändå och vet att hon med honom upplevt sitt livs "mest intensiva och brännande njutningar". Hon har för första gången på allvar blivit bekant med sin sexualitet, och på så sätt både hittat och förlorat sig själv – och när hon femton år senare återvänt vet hon genast att det igen är dags, att det inte finns någon återvändo.

Hur man som läsare då ska se på hennes och Rufus våldsamma spel blir ett potentiellt moraliskt dilemma, som gör textmottagandet mer krävande och tankeväckande.

Fast det mest provocerande i romanen är ändå inte de sadomasochistiska excesserna, utan diskussionerna kring att männens gradvisa accepterande och också tillämpande av "feminismens retorik" fråntagit kvinnor mer frihet än det gett.

"Historien var fylld av pålagor för kvinnor och nu hade samtidsfeminismen bidragit med ännu fler. Också män hade blivit moralpoliser, snara att kritisera den som inte lyckades leva upp till den kollektivt sanktionerade överenskommelsen."

Oberörd lär ingen förbli

Också i Hellbrands föregående roman Veterinärerna (2012) fanns en udda karaktär med demoniska drag, ryttaren Carro – men hon tillhörde klassmässigt samhällets bottenskikt, medan Renée och Rufus är lyxlirare av rang.

Fast hur karismatiskt självlysande de än från början ter sig kan deras statiska oföränderlighet, avsaknaden av utveckling i personligheterna, i något skede bli en belastning för texten. Själv kan jag ändå acceptera dem som de litterära gestalter de är, med klara roller i ett kittlande, barnförbjudet drama.

Och i slutkapitlet skrivs reglerna faktiskt i viss mån om, styrkeförhållandena inom kretsen förskjuts, och vilken Olivias framtida roll då ska vara förblir öppet.

Gertrud Hellbrands roman kommer antagligen att dela läsarna i två läger, men oberörd lär knappast någon kunna förbli – och knappast någon ska heller kunna förneka att hon vävt ihop sina trådar på ett avancerat sätt, med subtil känsla för de dramatiska effekterna.

Hon framstår här som en litterär syster till en annan sexuellt gränsprövande svensk romanförfattare, Christine Falkenland – också hon aktuell denna vår. De manar fram en liknande, laddad mystik i sina skildringar av underkastelsens olidliga njutning: den svenska synden i modern tappning, både lockande och olycksbådande.

Henrik Jansson Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning