Underhållning så det räcker och blir över

P.T. Barnum var en visionär som ur intet grundade ett storslaget cirkusspektakel.Bild: Niko Tavernise

The Greatest Showman är en smällkaramell som drar en lans för missfostren och basunerar ut högenergiska sång- och dansnummer tillsammans med smöriga ballader.

MUSIKAL

The Greatest Showman

Regi: Michael Gracey. Manus: Jenny Bicks & Bill Condon. Foto: Seamus McGarvey. I rollerna: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron, Zendaya, Rebecca Ferguson.

Musikalen om något är en av de klassiska Hollywoodgenrerna, en berättartradition som med början från sextiotalet tappade terräng. Skyll på sjuttiotalets amerikanska film där det inte passade sig att sjunga och dansa och drömma, nu var det realismen som gällde.

Men även om musikalen under de senaste årtiondena trivts bättre på teaterscenen än på filmduken finns undantagen som bekräftar regeln. Tänker i första hand på Baz Luhrmanns Moulin Rouge! (2001), med Abbamusikalen Mamma Mia! (en uppföljare lär vara på gång) som fullgod tvåa. För att inte tala om Damien Chazelles La La Land som en gång för alla sprängde potten.

Och nu är det alltså dags igen. The Greatest Showman heter filmen som hämtat sin inspiration ur showmannen och underhållningsentreprenören P.T. Barnums (1810–1891) skattkista. Räkna alltså med skäggiga damer, jättar, tatuerade tomtar och bildsköna trapetskonstnärer, exotiska djur inte att förglömma.

Men nu ska vi inte gå sakerna i förväg. I den Charles Dickens-inspirerade prologen möter vi skräddarsonen Phineas (Ellis Rubin) som gör sin far sällskap i en herrgård på amerikanska östkusten. Det är så han lär känna Charity (Skylar Dunn), en jämnårig rikemanstjej som på förekommen anledning förpassas till en internatskola.

Regelrätt freakshow

När Phineas (vid det här laget gestaltad av Hugh Jackman) ett antal år senare knackar på dörren slår sedan kärleken ut i full blom. Och trots att Charitys pappa är allt annat än förtjust i idén drar det snart ihop sig till äktenskap, ett lyckligt om än materiellt sett fattigt sådant.

Inte för att P.T. Barnum är den som ger spelet förlorat. Efter att ha fått foten från sitt kontorskneg drar han till med "Barnums märkliga museum", en regelrätt freakshow som vinner gehör bland folkets djupa led (till skillnad från snofsiga kulturredaktörer).

Som så ofta när det gäller musikaler är själva handlingen inte mycket att ha. På den punkten vankas tämligen raka rör, uppbackat av ett melodramatiskt upp som en sol och ner som en pannkaka-scenario. Givetvis vankas det också en bredsida kärleksbekymmer.

Där Barnums högra hand, teatermannen Robert Carlyle (Zac Efron), faller för trapetskonstnären Anne (Zendaya) trasslar den gode Phineas – i ett försök att blidka vänner av finkultur – in sig i operasångaren Jenny Lind (Rebecca Ferguson), "näktergalen från Sverige".

Det oaktat blir det aldrig lika känslomässigt pregnant som i exempelvis La La Land, kanske för att filmen dramatiskt sett satsar på det glättiga och det till synes fantastiska, något som får en att snarare tänka på Moulin Rouge! – minus de genuint tragiska aspekterna.

Marginaliserade missfoster

Resultatet är en smällkaramell som har den goda smaken att inte skämmas för sig, som basunerar ut högenergiska sång- och dansnummer med lika delar klassisk Bob Fosse, smöriga ballader och tillsammans är vi starka-nummer med ett stänk av gospel.

Nämnas kan att musiken i filmen är skriven av Benj Pasek och Justin Paul, radarparet som svarade för låttexterna i La La Land. Följaktligen är anslaget här något modernare, mindre pompöst, än i många av de klassiska teatermusikalerna.

Av sångarna lyfter man gärna fram skäggiga damen Keala Settle och stjärnsolisten Rebecca Ferguson, inte för att leading man Hugh Jackman (som ju töjde på stämbanden i Tom Hoopers Les Misérables behöver skämmas för sig.

Tillsammans bryter de en lans eller två för de marginaliserade "missfostren" som inom ramen för Phineas Taylor Barnums vaudeville på raketbensin-trupp finner ett nytt hem, en familj, en gemenskap.

There is no business like show business, just det ja.

Krister Uggeldahl