Under burkan lever hoppet

Bild: Wilred Hildonen

Det finns minst en sak som den finländske krisarbetaren Jaakko Estola, The Guardians opinionsskribent Simon Jenkins och HBL:s tidigare ledarskribent Yrsa Grüne-Luoma har gemensamt: Afghanistan år 2006. Jenkins och Grüne-Luoma såg redan då tecken på att många afghaner tvivlade på att talibanerna var ett avslutat kapitel.

Simon Jenkins sparade inte på krutet när han i en krönika i måndags skrev att "det dröjde 20 år för att bevisa att hela den internationella insatsen i Afghanistan var totalt onödig". Jenkins är övertygad om att den lokala loya jirgan ("stor samling", en speciell typ av beslutande församling som bland annat kan välja en ny statschef eller besluta om krig och fred) ändå hade tvingat den dåvarande talibanledaren mulla Omar att så småningom utlämna Usama bin Ladin, utpekad som huvudarkitekt för terrordåden mot World Trade Center och andra mål i USA den elfte september 2001.

En grupp amerikanska elitsoldater tog sig in i bin Ladins hem i Abbottabad i Pakistan och sköt ihjäl honom 2011. Mulla Omar sägs ha dött en naturlig död 2013.

Mot Sovjetunionen kämpade afghanska krigsherrar, den muslimska mujahedin-rörelsen som motsatte sig ett kommunistiskt styre. Rebellerna stöddes av USA.

Men låt oss gå lite längre tillbaka i tiden, närmare bestämt till slutskedet av den sovjetiska krigsoperationen som inleddes 1979 och avslutades tio år senare.

Mot Sovjetunionen kämpade afghanska krigsherrar, den muslimska mujahedin-rörelsen som motsatte sig ett kommunistiskt styre. Rebellerna stöddes av USA.

Innan Sovjetunionen lämnade Afghanistan 1989 hade Sovjet bäddat för att en sovjetvänlig afghansk pashtun, Muhammed Najibullah, skulle ta över makten. Najibullah hade lyckats avancera till presidentposten redan ett par år tidigare. Han satt kvar vid makten till 1992 när den muslimska antikommunistgerillan tog över.

Efter det kastades Afghanistan igen in i flera år av inbördes strider, nu mellan de olika fraktionerna.

En av de mest framträdande afghanska krigsherrarna var tadzjiken Ahmad Shah Massoud, "lejonet från Pansjir". Han ledde paraplyorganisationen Norra alliansen (Förenade islamska fronten för Afghanistans frälsning) som bestod av fem medlemsorganisationer. Norra alliansen krigade mot Sovjetunionen men tog upp kampen också mot talibanerna när de grep makten 1996.

Norra alliansen var en viktig samarbetspartner för USA när invasionen inleddes i oktober 2001.

Tillsammans med en annan krigsherre, uzbeken Abdul Rashid Dostum, höll Massoud kontrollen över stora delar av norra Afghanistan.

Afghanistan har egentligen aldrig varit centralstyrt. Paradoxalt nog är det talibanerna som nu, år 2021, har lyckats ta kontrollen över hela landet. Att hålla kvar makten i norr där den etniska kartan är brokigare än i söder – talibanernas fäste är i pashtunska Kandahar i södra Afghanistan – är en utmaning också för dem.

Massoud dödades av al Qaida-agenter i ett attentat 2001, bara ett par dagar före terrordåden mot USA den elfte september. Tidigare hade han varnat speciellt USA för att talibanerna hade kopplingar till al Qaida.

Dostum uppges ha flytt till Uzbekistan när talibanerna återtog strategiska städer i norr för någon vecka sedan.

En kombination av en extrem tolkning av islam kombinerad med konservativ pashtunsk kultur.

Talibanrörelsen grundades 1994, under de kaotiska åren 1992–1996, i Kandahar. Förgrundsgestalten var mulla Omar och talibanerna utbildades vid koranskolor, ofta på andra sidan gränsen, i Pakistan.

En forskare vid Utrikespolitiska institutet beskrev nyligen rörelsen som "en kombination av en extrem tolkning av islam kombinerad med konservativ pashtunsk kultur".

Det är möjligt att talibanrörelsen har kopplingar till al Qaida, som Massoud hävdade. Men i motsats till IS, eller Daesh, tros talibanerna inte ha några större ambitioner att exportera sitt samhällsskick.

Efter år av kaos och krig uppfattades talibanerna 1996 av många som en lugnande aktör.

Förhoppningarna slogs tyvärr i spillror. Våldet tog sig bara andra uttryck.

Än en gång har ett spirande hopp alltså falnat. Unga afghaner – många är 20 år eller yngre – får nu för första gången uppleva det skräckstyre som de tidigare bara har hört talas om.

En total överraskning kan det ändå inte handla om. Så tydliga var tecknen på tvivel redan 2006:

– Jag har låtit skägget växa igen. Man vet ju aldrig, sade en av våra tolkar.

Långt skägg för män och burkan, det blå heltäckande "draperiet" runt kvinnan försvann heller aldrig helt ur gatubilden, inte ens i Kabul.

Nu är kvinnorna än en gång inlåsta. Talibanernas löften om att också flickor får gå i skola och att kvinnor får jobba är tills vidare bara tomma ord. Och oroväckande rapporter om spott och spe mot kvinnor låter inte hoppingivande. Och vad det lilla tillägget "i enlighet med sharialagarna" som en talesman för talibanerna uttalade på sin första presskonferens betyder i praktiken vet ingen.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Själv ser jag och har också tidigare sagt att idén att skapa ett centralstyrt Afghanistan var det grundläggande misstaget.

Så var då allt förgäves och helt onödigt, som Simon Jenkins låter förstå i sin krönika?

Jaakko Estola, vars uppdrag jag följde i Afghanistan och vars förhoppningar jag redogjorde för i HBL/Volt i december 2006 undrar antagligen detsamma.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Själv ser jag och har också tidigare sagt att idén att skapa ett centralstyrt Afghanistan var det grundläggande misstaget. Inte ens 2006 hade den dåvarande presidenten Hamid Karzai makten över hela landet. Den som minns att befolkningen består av ett myller av olika etniska grupper – pashtuner, tadzjiker, uzbeker, hazarer – förstår att Afghanistan inte är ett utan flera länder. Lokala krigsherrar har haft också den politiska makten i sina respektive områden.

Därför förvånar det mig att man kan uppfatta talibanernas snabba framryckning som en överraskning. Att talibanerna redan länge har säkrat strategiska områden på landsbygden har det funnits rapporter om. De agerade just precis utifrån att säkra lokalstyret.

Bakom burkans nätverk finns ögon som sett en annan värld.

Hösten 2009 sade förre kommendören för Försvarsmakten, general Gustav Hägglund, att risken för att Afghanistan blir "ett nytt Somalia" är stor och att västmakterna efter hand kommer att tröttna och ta hem sina styrkor. Många tvivlade på hans ord. Tolv år senare verkar det som om generalen ändå hade haft rätt.

Men det Afghanistan som talibanerna tagit över 2021 är inte detsamma Afghanistan som de övertog 1996 – eller ens detsamma som de tvingades lämna 2001.

En helt ny generation har fått uppleva ett alternativt samhälle med fler möjligheter än deras föräldrar och mor- och farföräldrar levde i. Många har en utbildning. Bakom burkans nätverk finns ögon som sett en annan värld.

Att vrida klockan tjugo år tillbaka går inte. Men priset för att försöka göra det kan bli högt.

Yrsa Grüne-Luoma

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning