Tyko Sallinen – en vulgär och ärlig historia

Tyko Sallinen presenteras som den finska expressionismens banbrytare i Tennispalatset. Samtidigt ges också kvinnorna i hans liv plats och sociala strukturer blottas.

Tyko Sallinen – Hams rötter

Ham Helsingfors konstmuseum till 28.8.

Utställningen på Hams första våning består av femtio verk ur Tyko Sallinens produktion, främst porträtt och landskap från 1910-talet. Med finns även några målningar av hans första fru Mirri, illustrationer av dottern Eva och litterära verk av parets andra dotter Taju. Frågan som kvarstår är vem som blir intressantare: konstnärsprofessorn eller kvinnorna i hans liv?

Tyko Sallinen (1879-1955) var gesällsonen som växte upp i ett strängt laestadianskt hem. Hans far misshandlade honom genom hela hans uppväxt och vid fjorton års ålder rymde Sallinen en kall vinternatt från hemmet i Torneå till Haparanda. Han utbildade sig sedan till skräddare, vilket han försörjde sig på tills han som 23-åring började studera konst i Helsingfors. Han gifte sig med konststuderande Helmi Vartiainen, eller Mirri som han kallade henne. De var båda från arbetarklassen och var tvungna att kämpa för sin plats i de bildade konstnärskretsarna.

Paret tillbringade en tid i Paris, men även vid Ladoga där Sallinen målade sina mest intensiva verk. Han gjorde något av ett skandalgenombrott 1912 med sina folklivsskildringar och räknas till en av Finlands första modernister. Sallinen betonade det individuella och emotionella i måleriet. Fauvismen, Cezanne och expressionismen var hans ledstjärnor.

Bäst när han älskade och hatade

Museet har uttryckligen velat visa verk från 1910-talet, Sallinens mest fruktsamma tid som konstnär, med Gösta Stenman som mecenat. Hängningen är tät och utställningshelheten skulle säkert ha blivit mera dynamisk utan vissa mindre lyckade verk, såsom den oformliga I bastun (1914).

Utställningssalarna är indelade i landskaps- och människoskildringar. Det hela visar att Sallinen inte var någon landskapsmålare. Det skiner igenom hur han har försökt efterapa Ellen Thelseff i både färg och formspråk i vissa av färglandskapen och till exempel Akseli Gallen-Kallelas insjömotiv i verket Öppet hav och moln (1908); slutresultatet är klumpigt och tafatt.

Bäst ter han sig som en rabiat kvinnoskildrare: ursinnig och känslosam. Sallinen målade märk väl inte porträtt utan nära människoskildringar. Hans mest omstridda målningar är de i fauvistisk anda av hans unga fru Mirri. Sallinen behövde mothugg i sitt skapande och det fick han av Mirri.

Det är berikande att jämföra dessa med de eleganta och arkaiska tjugotalsmålningarna av hans andra fru, den vackra köpmannadottern Katarina Tschepurnoff. Nittonåringen, som varit hans dotters lekkamrat, var foglig och rättade sig fullständigt efter den då nästan femtioåriga nyutnämnde professorns behov. Sallinen målade då i stillsam nyklassicistisk anda, vilket låg i tiden. Men det råder inte samma intensitet i dessa bilder som i de fauvistiska Mirrimålningarna från 1910-talet. Rörande är triptyken i porträttsalen där tre skildringar av henne ställs bredvid varandra; Mirri som ammande, köttslig och kämpande mitt i vardagen; Mirri som stolt Madonna med första barnet i famnen och Mirri som svart och ihålig med tom famn, efter att Sallinen fört bort deras första barn för att fostras i Danmark.

Groteska människoskildringar

Myten Sallinen frodas av ny forskning som tar fram Sallinen som ett aggressivt djur, som misshandlade sin fru och våldförde sig på sitt barn. År 1916 skiljde han sig från Mirri och blev ensamförsörjande far till deras andra dotter Taju. Mirri tvingades i samband med skilsmässan att återigen avstå från ett barn. Utställningen ger mellan raderna gripbara bilder av kvinnors och barns sociala ställning för hundra år sedan i Finland. Dottern (som senare kom att vårdas på mentalsjukhus) och Sallinen flyttade till Hyvinge och bosatte sig i ateljén som fick namnet Krapula. I Hyvinge målade han de kända målningarna Hihuliterna och Lördagsdans i Mutila i brutna mörka färger. I dessa för han fram ett tysk-expressionistiskt bildspråk, med drag från kubismen.

För ful för Ateneum

Sallinen ville bryta sig loss från det rådande skönhetsbegreppet och vågade måla finländarna så som han upplevde dem mitt i vardagen. Det folkliga och fattiga som motiv var i sig inget nytt under denna tid, men Sallinen lade dessutom till ett vulgärt bildspråk.

Enligt honom var en ärligt skildrad målning vacker, oavsett om motivet var ett landskap eller en vanskapt dvärg. Men när Stenman donerade Saaris Anni (1914) till Ateneum, ansågs hon så ful med sin snedögdhet och sina mongoliska drag, att museet gav tillbaka målningen efter några månader – man ansåg att "hon passade inte in bland de andra".

Konstnären hade dessutom till vissas förskräckelse inte täckt hela duken med färg, utan i målandets intensitet lämnat vissa partier av duken bar. Sallinen var dock mycket medveten om vad han gjorde och följde sin tid som konstnär. Man kan hävda att han förenade aktuella influenser från utlandet med den finländska kulturen, vilket var för många av stor betydelse under denna tid. Enbart fransk "färgkaviar" ansågs av många inom konstvärlden vara ett svek mot det gemensamma självständighetsprojektet som skulle utstråla realism och "potatis".

Men kan man faktiskt kalla Sallinen "Finlands Munch eller Strindberg"? Sallinen har säkert gett Finland ett svar på expressionismen, men 1910-talet präglades av många andra skickliga målare i Finland. Och hur mycket påverkar myten kring honom och hans tragiska livshistoria helheten? Fil.dr Tuula Karjalainen har kuraterat denna utställning, som ingår i en serie som presterar finsk konsthistorisk forskning. Karjalainen utkom för några månader med boken Tyko Sallinen – Suomalainen tarina (Tammi). Boken ger en fördjupad insyn i utställningen, men varför är den endast utgiven på finska? Finns det inte intresse att ta fram honom i de nordiska länderna? Stort pådrag finns det märk väl utomlands för finländska målare som Schjerfbeck och Thesleff.

Camilla Granbacka Konstkritiker