Tvillingtornen föll och i ruinerna mognade rädslans druvor

Bild: CHAO SOI CHEONG

I dag är alla världens tonåringar födda efter terrorattackerna den 11 september 2001. Ändå känns händelsen förvånansvärt nära, inte som historia, utan som en del av vår levande, värkande samtid, skriver Fredrik Sonck.

Den 11 september 2001 var jag 19 år.

På CNN såg jag människor hoppa mot döden, det första tornet rasa, det andra. Det var surrealistiskt.

På kvällen gick jag till en teaterrepetition. Vi var sex tonåringar som jobbade på en föreställning som skulle ha premiär några veckor senare. Ålands lyceum hade upplåtit ett klassrum åt oss för repetitioner. Vi tände lysrören och föste undan bänkar och pulpeter.

Men övade gjorde vi inte. Det gick inte. Trots att vi knappt var torra bakom öronen tror jag att vidden av terrorattackerna stod klar för oss med detsamma. Vad än som skulle följa så var detta den världshändelse som skulle forma vår generation och den värld vi skulle bli vuxna i.

Den stora scenbilden hade förändrats, en vändpunkt hade passerats, inte i vår föreställning utan i verkligheten.

Vad skulle det bli av oss?


* * *


Senare har jag tänkt att vi som var tonåringar 2001 tillhörde det man kunde kalla generationen efter historiens slut, för att knyta an till historikern Francis Fukuyama. Vi var alltså människor som inte hade några egentliga minnen av den värld där den stora berättelsen handlade om kampen mellan västlig kapitalism och östlig kommunism, för den berättelsen hade kommit till sitt slut då vi ännu var småglin.

Vårt nittiotal hade varit en (förment) konfliktfri epok, där hemskheterna på Balkan, i Rwanda och i Mellanöstern närmast var parenteser, lokala tragedier och efterskalv från ett passerat blodigt 1900-tal. Hotet om kärnvapenkrig hade bleknat i det kollektiva medvetandet. I världshistoriens tjocka bok återstod bara en lång epilog om den globala marknadsekonomins och den sekulära demokratins förestående och slutgiltiga seger.

Detta är förstås en grav, för att inte säga karikerad, förenkling. Men i någon bemärkelse blev terrordåden den elchock som väckte liv i den skendöda historien. Plötsligt fanns en stor konflikt igen. Förtecknen och premisserna var helt annorlunda än under kalla kriget, men på det mest förskräckliga sätt gjorde Usama bin Ladin anspråk på den roll som realsocialismen en gång haft.

Och han fick den, han och al-Qaida. Dumt nog.


* * *


Förutom tvillingtornen som träffas och faller har jag två starka minnesbilder av medierapporteringen under dagarna som följde.

Den första är ett kort videoklipp: jublande människor någonstans i Mellanöstern, en kvinna med slöja och stora glasögon som dansar i förgrunden. Omedelbart känner jag igen det försåtliga klippet då jag googlar fram det i dag. Hon gör v-tecknet.

Det andra är den amerikanska presidenten George W. Bush som säger "ni är antingen med oss, eller med terroristerna". innebörden var uppenbar: det handlade inte bara om att delta i sorgen, utan om att ge USA carte blanche att göra som de ville.

Ja, den stora konflikten var tillbaka: i en helt ny skepnad, men världen hade visat sig vara mer osäker än någon trott och ingen visste vad som skulle hända.

Bild: GENE BOYARS

Den första chocken klingade ändå av rätt snart, såsom chocker brukar göra. Oroskänslorna varade lite längre. al-Qaida hade kapat fyra plan, och den allra första tiden undrade många om de hade andra djävulskap i sikte, om vi bara sett början? Jag minns en mardröm jag hade någon natt senare, om fartyg med kärnvapen gömda i lastrummen, på väg till okända destinationer ...

Men efter någon vecka avtog också den oron. George W. Bush deklarerade krig mot terrorismen och bombplanen började flyga in över Afghanistan. Eftertexterna i den tredje Rambo-filmen från 1988 ändrades, nu var den inte längre tillägnad "Afghanistans tappra folk".

Livet gick vidare, vi hade vår premiär och den var lyckad. bin Ladin undkom tills vidare amerikanerna i sina Tora Bora-grottor, kriget utvidgades till Irak. Nya terrordåd inträffade, också i Europa, men inget var fullt så spektakulärt som det "första".

Jag och mina generationskamrater lämnade småningom tonåren. Få av oss skulle väl säga att terrordåden påverkade oss lika djupt och personligt som erfarenheterna av världskrigen präglade hela generationer av unga européer på sin tid.

Till skillnad från den amerikanska arbetarklass som rekryterades för smutsjobbet blev kriget mot terrorismen i huvudsak en medial angelägenhet för de flesta européer i vår generation. Och till skillnad från våra generationskamrater i Afghanistan, Irak och andra delar av det allt oroligare Mellanöstern kunde vi inrätta våra liv i relativ trygghet, med de privilegier vår europeiskhet, vår hudfärg och vår relativa rikedom innebar.


* * *


Ändå tror jag att terrordåden i september 2001 satte djupa avtryck också i oss som inte upplevde de mest konkreta politiska konsekvenserna; de lämnade distinkta spår i kulturen, i våra föreställningsvärldar och sociopsykologiska landskap.

Kanske kunde man uttrycka det med en bild inspirerad av John Steinbeck: tvillingtornen föll, och i ruinerna mognade rädslans druvor.

De borde ha rensats bort, men rädslans entreprenörer ställde sig på kö, redo att gödsla vid behov och plocka åt sig av skörden.

George W. Bush utnyttjade rädslan för att legitimera sitt presidentskap och sina krig, som inte alls bara handlade om terrorbekämpning. Kapitalet insåg snabbt att rädslan skapade nya marknader; krigsindustrin, säkerhetsföretagen och övervakningsbolagen hämtade in profiten. Medierna förstod att skräck säljer. Kontrollsamhället flyttade fram sina positioner. Auktoritära regimer såg i rädslan en utmärkt chans att stärka sin makt och kringskära medborgerliga rättigheter. Demokratiernas antal började minska.

Och jihadisterna själva? De tackade och tog emot, för det verkade som om "kriget mot terrorismen" närmast gynnade dem och hjälpte dem att hitta nya rekryter, så småningom också i europeiska storstäder. I al-Qaidas efterföljd lärde sig världen namn på nya organisationer: al-Shabab, Boko Haram, Islamiska staten ... Och som en inverterad version av samma bestialitet spred högerextrema våldsverkare död och förödelse omkring sig i städer som Oslo, Christchurch och Frankfurt.

Till rädslans entreprenörer måste också de högernationalistiska partierna räknas, de som tog vara på möjligheten att associera en legitim oro för terrorismen till islam och den vanliga muslimen, eller till medmänniskan som såg ut att kunna vara muslim. Hur orättvis, skev och rasistisk strategin än var, så visade den sig vara framgångsrik, kanske delvis för att terrordådet den 11 september gjort ett så starkt avtryck och bilderna efteråt var så svåra att värja sig mot.

När man i dag säger att alla som röstar på tidigare marginella partier som Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna inte är rasister så är det kanske sant, men i samma bemärkelse är det troligen också sant att rädslan finner resonans i betydligt fler av oss. Också i den mest välmående demokratin är den ett farligt ressentiment.


* * *


Nu säger någon kanske att rädsla också fanns innan 2001, att terrorismen inte uppstod med Usama bin Ladin och att de högerpopulistiska rörelsernas uppsving också kan spåras till exempel till finanskrisen 2007.

Allt detta är förstås sant. Det finns alltid en frestelse att söka vändpunkter i historiska händelser, som inte nödvändigtvis är så entydiga. Säkert kunde man också säga att andra tider haft sina rädslor och kollektiva trauman, som rädslan för kärnvapenkrig vid tiden för Kubakrisen. Men att spana efter avtryck i våra gemensamma mentala landskap och föreställningsvärldar är ingen exakt vetenskap utan oundvikligen en upptäcktsfärd i dimma. Jag vill tro att den ändå är värd att göra.

I dag är Usama bin Ladin död, talibanerna härskar åter över Afghanistan och dammet har knappt lagt sig efter IS senaste terrordåd vid Kabuls flygplats. När jag tänker på terrorattackerna i New York i dag känns den 11 september 2001 förvånansvärt nära. Den tidens mobiltelefoner har blivit antikviteter, ingen av dagens tonåringar var född då det andra planet flög in i det andra tornet och rädslan sköljde över världen. En ny generation, utan personliga minnen av den stunden, håller på att bli vuxen. Men även om mycket vatten runnit under Brooklynbron, kan jag inte uppleva att det här är historia, tvärtom: 11 september är vår levande, värkande samtid.

Vad ska det bli av oss? frågade mina kamrater och jag i lysrörsljuset på Ålands lyceum. När jag 20 år senare skriver den här texten under lysrören på redaktionen på Mannerheimvägen 18 vet jag att vi med tiden skulle bli journalister, läkare, skådespelare, operasångare och politiker. Vi skulle få chansen att leva goda liv. För oss som individer hade det säkert varit lugnande att veta där och då.

Men för världen är 11 september dagen som blev ett tillstånd som vi inte riktigt förmått lämna, och 20 år senare är frågan i någon övergripande mening ännu öppen: Vad ska det bli av oss? Hur hittar vi vägen ut ur rädslans epok?

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning