Tvillingsystrarna könsstympades – nu rekonstrueras deras underliv

Tvillingarna Haweeyo och Hibo kramar varandra innan de tar steget in till den lilla plastikkirurgiska kliniken utanför Amsterdam för att genomgå sina operationer. Plastikkirurgen Refaat B. Karim opererar årligen 10–12 könsstympade kvinnor. Han och hans assistent Nicole Receveur är ensamma om göra det man i Holland kallar klitorisrekonstruktioner. Bild: Elisabeth Ubbe

Systrarna Haweeyo och Hibo utsattes bägge för könsstympning som barn i sitt hemland Somalia. De har bestämt sig för att gå igenom en klitorisrekonstruktion. Operationen utförs i Holland. Vid den plastikkirurgiska kliniken vid Tölö sjukhus har ett fåtal rekonstruerande operationer utförts på könsstympade kvinnor, på Karolinska sjukhuset i Stockholm är man steget längre och har utfört femton operationer.

Text: ELISABETH UBBE

De två sängarna står sida vid sida, tätt intill varandra, utanför operationssalen. I den ena ligger Haweeyo, som redan kvicknat till efter operationen. Hon håller sin syster Hibo i handen i väntan på att hon ska komma ur narkosruset. Snart sätter sig Hibo upp i sängen. Hon lutar sig framåt, lyfter på troskanten och säger: "Hej lilla klitta – välkommen!"

Det är en helt vanlig operationsdag på Kliniek Amstelveen i Holland, men i dag har plastikkirurgen Refaat B. Karim mellan de vanliga plastikoperationerna också gjort två klitorisrekonstruktioner; ett ingrepp som han beskriver som okomplicerat rent medicinskt. Däremot menar han att det finns ett motstånd mot operationen i Holland och världen.

– Här kan folk säga saker som "varför ska vi betala för något som gjorts i Afrika", men jag säger att det handlar om holländska flickor som behöver hjälp, säger Doktor Karim som menar att rekonstruktionsoperationerna är kontroversiella och väcker diskussion både nationellt i Holland och inom WHO.

– Motståndet rättfärdigas med att det inte finns tillräckligt med studier och litteratur och det är sant, eftersom ingen vill göra dessa studier.

Han kopplar även motståndet till de högervindar som blåser över Europa och världen.

– Anledningen till att man inte betalar för operationen här i Holland är att man tänker konservativt. De som står på motståndets sida är vanligen läkare och människor med hög utbildning som ser på världen med nykoloniala ögon. De anser att de vet bättre än vad människorna själva vet, säger han.

Hibo och Costas i bilen på väg mot Kliek Amstelveen. De är båda förväntansfulla och kanske lite spända. Bild: Elisabeth Ubbe

Costas. Hibo och Haweeyo i väntrummet före operationen. Bild: Elisabeth Ubbe

Doktor Karim och hans assistent Nicole Receveur är ensamma om arbetet med klitorisrekonstruktioner i Holland. De utför arbetet pro bono då operationerna inte täcks av sjukförsäkringen och de flesta patienterna inte har råd att bekosta ingreppet själva. Man opererar 10-12 kvinnor varje år men närmare en tredjedel av dem som söker sig till kliniken kan de av olika skäl inte ta emot. Dels behöver många av kvinnorna även hjälp med andra problem relaterade till könsstympningen, som PTSD, eller trauman efter exempelvis flykt och krigsupplevelser och då hänvisar de kvinnorna till husläkaren. Även språket är en viktig komponent för att de ska erbjuda operationen.

– Vi behöver kunna förklara operationen för kvinnan och försäkra oss om att hon förstår, och det finns inte pengar till tolk, därför behandlar vi enbart dem som talar holländska, säger Nicole Receveur.

Fakta

WHO:s riktlinjer

I riktlinjerna om kvinnlig könsstympning från 2016 fastslår WHO att det saknas tillräcklig forskning av god kvalitet för att inkludera klitorisrekonstruktioner i rekommenderade behandlingsalternativ. Man uttrycker oro för risken för skador på angränsande strukturer samt därmed följande försämring av klitorisfunktionen, som rapporteras i två av de inkluderade studierna. WHO varnar vidare för att ett godkännande av klitorisrekonstruktion i avsaknad av avgörande bevis på dess fördelar skulle kunna leda till exploatering av förväntningar som inte kan uppfyllas för många av kvinnorna som lever med könsstympning.

På operationsdagens morgon sätter sig en lätt nervös Hibo i bilen för att åka till kliniken tillsammans med sin pojkvän Costas. Dagen innan har Hibo och Costas berättat hur det gick till när de kom fram till att hon var könsstympad. Det var när Hibo lärde känna sin tvillingsyster Haweeyo och fick reda på systerns problem relaterade till könsstympning som hon började misstänka att även hon kunde vara könsstympad, men hon hade inga minnen av att själv ha blivit utsatt.

Under en semesterresa tog Costas upp frågan, han hade redan första gången han såg henne naken misstänkt att något hänt henne.

– Jag var inte säker på om hon hade en klitoris men när jag frågade henne om hon könsstympats så sa hon nej, fast inte så bestämt, säger Costas och Hibo fyller i:

– Jag kände mig förvirrad och osäker men inte förolämpad av Costas frågor.

– Det blev som en bekräftelse på mina aningar men jag trodde inte riktigt att jag var könsstympad eftersom jag inte mindes något och eftersom jag är intresserad av sex. Jag njuter av sex men kan inte hitta min klitoris.

Samtalet under semestern slutade med att de fotograferade Hibos underliv. Sedan bildgooglade de olika typer av könsstympning och jämförde och konstaterade att det hänt Hibo.

Hibo och Haweeyo är från Somalia men separerades som spädbarn då mamman och pappan skildes. Hibo var först i Etiopien med sina morföräldrar och kom sen till Holland med sin mamma när hon var sju år medan Haweeyo blev kvar i Somalia med sin farmor. När de var fjorton år återförenades systrarna i Holland och i samband med att de tittade på filmen "En blomma i Afrikas öken" tillsammans med sin mamma började de prata om frågan.

– Filmen blev en trigger för mamma att börja prata om sina egna erfarenheter, säger Hibo och beskriver att hon vill göra rekonstruktionsoperationen för att få känna sig hel.

– Om jag hade velat skära av min klitoris hade jag gjort det själv, jag känner att de har tagit något ifrån mig, säger hon.

Haweeyo får en operationsmössa och börjar byta om och göra sig klar för operation. Bild: Elisabeth Ubbe

Haweeyo ska opereras först. Hon går in i operationssalen där hon sövs och placeras i gynekologläge. Det dröjer inte länge innan doktor Karim lossar ligamenten som håller den inre delen av klitoris på plats och lyfter fram den. Efter drygt en halvtimmes operation lyser Haweeyos återskapade klitoris som en tydlig röd knopp mellan blygdläpparna.

En binda sätts på plats och Haweeyo rullar ut i uppvakningsrummet där Hibo väntar. Sängarna ställs återigen sida vid sida, tätt intill varandra i pausen mellan systrarnas operationer.

Doktor Karim menar, trots motståndet, att förändringen är på väg och att den kommer att komma från de utsatta kvinnorna själva. Och att de som blivit rekonstruerade inte kommer att utsätta sina egna barn för könsstympning.

– Jag ger inte upp hoppet – jag säger bara att det kommer att ta tid. Det enda vi kirurger kan göra är att operera och föreläsa om det vi gör, säger han och går för att förbereda Hibos operation.

Samma procedur upprepas men går nu ännu snabbare eftersom Hibos könsstympning har gjorts med mindre fysisk åverkan än Haweeyos. Snart ligger systrarna återigen sida vid sida i uppvakningsrummet. Haweeyo smuttar fundersamt på en kopp te medan hon väntar på att Hibo ska bli som vanligt efter sövningen.

Haweeyo minns dagen när hon könsstympades i detalj, utom själva ingreppet.

– Det var en underbar dag, jag ville att de skulle göra det. Jag var åtta eller nio år. Det var jag, min farmor, hennes bror och en annan kvinna där.

Dagen började med att kvinnan kom till huset och sade "nu ska vi klippa dig".

– Jag var beredd, jag hade hört att det var bra och att jag skulle bli en stor flicka som gör det rätta, säger Haweeyo.

Två andra flickor skulle också könsstympas. Haweeyo hörde dem skrika, men hennes farmor kramade henne och sade "du behöver inte vara rädd, jag är här med dig, oroa dig inte".

– Nu gör det mig arg att tänka på det, men då kände jag mig maktlös. Jag trodde att det var bra det som skulle hända. Nu hatar jag det, säger Haweeyo.

Till sist fick hon gå in i vardagsrummet där det stod ett långt bord. Vid änden av bordet fanns en stol där kvinnan satt.

– Någon lyfte upp mig på bordet, jag minns det som en bild, sedan tror jag att jag svimmade för jag minns inget mer. Jo förresten, jag såg ett rakblad, säger Haweeyo.

Efteråt hade hon svåra smärtor.

– Jag grät och skrek men de sa till mig att sluta. Om du skriker är du inte en bra flicka, om du gör som jag säger är du en bra flicka och jag ska älska dig. Villkorad kärlek, säger hon och fortsätter:

– Jag ville så gärna vara snäll och bli älskad.

När Haweeyo fick sin första mens drabbades hon av svåra menssmärtor, som fortsatte år efter år.

– Fast jag hade förfärlig mensvärk med kräkningar, ont i ryggen, magen och feber så att jag bokstavligt talat inte kunde röra mig på tre dagar varje månad så var det aldrig någon som förstod att det kunde bero på könsstympningen, säger Haweeyo.

Båda systrarna får ofta frågan om de är könsstympade när de träffar nya människor. Däremot har de aldrig fått frågor om det då de sökt gynekolog eller andra läkare.

– Jag har varit hos så många läkare som har undersökt mig och väntat på en fråga om det men det har aldrig hänt, säger Hibo.

När Haweeyo vid 18 års ålder förstod att orsaken till hennes mensproblem kunde vara könsstympningen sökte hon hjälp och läkaren gav direkt medgivande till en öppningsoperation.

– En del täcktes av försäkringen, eftersom jag hade så svåra smärtor, men jag fick betala en del själv. Läkaren rekommenderade mig att kontakta doktor Karim för en rekonstruktion men eftersom inte försäkringen täckte operationen så vågade jag inte, säger hon.

Det blev Hibo som tog ledningen. Efter semesterresan och konstaterandet att också hon blivit könsstympad sa hon till Haweeyo att hon skulle söka doktor Karim för att bli rekonstruerad.

– Hon träffade honom och sa till honom att hon skulle ta med mig nästa gång. Då sa jag, ok vi gör det tillsammans, säger Haweeyo.

Sövd och förberedd för operation. Bild: Elisabeth Ubbe

Dr Refaat B. Karim och hans team gör könsstympnings-rekonstruktioner pro bono eftersom operationen inte täcks av den holländska sjukförsäkringen. Bild: Elisabeth Ubbe

Både Hibo och Haweeyo har funderat mycket på vad operationen kommer betyda för dem, men inte ur ett sexuellt perspektiv. För Hibos del handlar det främst om att känna sig hel och Haweeyo är mest nyfiken på den nya kroppsdelens konstitution:

– Jag tänker på hur min klitoris kommer att bli, kommer den att kännas, kommer den att hänga? Jag kan knappt bärga mig, säger hon.

Orgasm eller ökad sexuell känsla är ingenting systrarna nämner som ett önskemål och inte heller något som doktor Karim utlovar.

– Jag säger till kvinnorna: Jag kan inte lova det, jag kan bara rätta till det som gjorts.

Systrarna är övertygade om att operationerna kommer göra dem gott. De är upprörda över att det är svårt att komma till operation och att de drabbade är beroende av att en klinik ska hjälpa dem pro bono:

– Jag gör det här för alla som är drabbade, jag är inte ensam och jag känner mig väldigt kraftfull. Jag vill berätta min historia och använda den för att åstadkomma en förändring, säger Haweeyo och Hibo lägger till:

– Jag vill säga till WHO "ni gör samma sak som de som stympade oss när ni inte godkänner rekonstruktioner som en behandlingsform efter könsstympning. Ni bestämmer vad som ska hända med någon annans kropp utan att fråga dem.

FOTNOT: Skribenten Elisabeth Ubbe är svensk fotograf och reporter med en bakgrund som barnmorska. Hon arbetar framför allt med kvinnofrågor och har bland annat rapporterat om situationen för syriska kvinnor i Turkiet och om kvinnlig könsstympning. PLASTIKKIRURGI FÖR KÖNSSTYMPADE ÄR NYTT, MEN INTE OBEKANT I FINLAND

Avdelningsöverläkare Sinikka Suominen planerar varje enskild operation utifrån patienten och vilken form av könsstympning hon har utsatts för. Patienten själv bestämmer om hon vill genomgå en operation. Bild: Karl Vilhjálmsson

Endast några könsstympade kvinnor har fått sina underliv opererade i Finland. Däremot är så kallade öppningsoperationer vanligare och utförs oftast av läkare eller barnmorskor i samband med förlossningar. Korrigerande underlivsoperationer för könsstympade kvinnor är rätt nytt i Finland och sakkunniga efterlyser mera utbildning och större samarbete i frågor kring kvinnlig könsstympning.

Text: ANNA PUSA

Sinikka Suominen är docent och avdelningsöverläkare i plastikkirurgi vid den plastikkirurgiska kliniken vid Tölö sjukhus (Hucs). Hon har utfört de flesta av de få rekonstruktioner som hittills har utförts. Medan det i Sverige finns ett team vid Karolinska sjukhuset som har utfört femton operationer, uppskattar Suominen att färre än fem operationer har gjorts i Tölö under de tre senaste åren.

Det som ofta benämns rekonstruktion kallas även för korrigerande operation. Operationerna varierar beroende på hur omfattande könsstympningen är och hur skadan ser ut.

– I vissa länder gör man en liten stympning av de inre blygdläpparna och då är det ganska enkelt. Klitoris är fortfarande kvar och man har bara sytt fast ovanpå och då är det lätt att öppna och ta fram klitoris. Det är en korrigering som ibland kan göras med lokalbedövning. Men det finns också radikalare former av könsstympning där man har tagit bort de yttre blygdläpparna och ibland också skurit av klitoris. Då ställs kirurgen inför att frigöra ärr, kanske tänja ut huden, forma blygdläpparna och ta fram klitoris. Man gör en hudtransplantation till en avskuren klitoris och känseln kan återfås.

Enligt Suominen handlar det inte om någon komplicerad kirurgi.

Vid Tölöklinikens team för könskorrigerande kirurgi har tre läkare varit involverade i de här operationerna. Enligt Suominen och avdelningsläkare Maija Kolehmainen är dessa tre läkare sannolikt de enda plastikkirurgerna i Finland som har arbetat med dylika större rekonstruktioner av könsorgan. Suominen ser det som mycket osannolikt att någon annan skulle ha utfört sådana operationer i Finland. Det här gäller både den offentliga och privata vården. Men hon vet inte med hundraprocentig säkerhet.

Avdelningsläkare Maija Kolehmainen (t.v.) och avdelningsöverläkare Sinikka Suominen har hittills tagit emot färre än fem könsstympade patienter som behövt plastikkirurgisk vård. Bild: Karl Vilhjálmsson

I sommar tar hon emot sin första patient för en rekonstruktion på sin privatmottagning. Patienten kommer från Egypten. För ett år sedan demonstrerade Suominen inför en läkarpublik i Barcelona hur en rekonstruktion går till och sedan dess har hon blivit kontaktad av flera personer bosatta utomlands som vill komma till hennes privatmottagning.

Kvinnans eget val

Enligt Suominen faller operationerna inom ramen för normal plastikkirurgisk verksamhet och operationerna görs om det finns patienter som ber om sådana. Hon poängterar att det avgörande är patientens egen vilja.

– Vi kunde ta emot betydligt många fler, men allt måste ställas i relation till behovet.

En av orsakerna till att så få operationer har utförts i Finland kan enligt Suominen vara att de flesta inte känner till möjligheten.

– Frågan om en operation är mycket individuell, säger Suominen.

– Min senaste patient lovade informera sin referensgrupp om möjligheten till operation, men inga nya remisser har kommit.

Både Suominen och Kolehmainen poängterar att alla kvinnor inte vill ha en rekonstruktion.

– Vi måste utgå från kvinnan själv, är det ett problem för henne och vill hon genomgå en operation? Till operationer hör alltid risker – såren kan inflammeras och resultatet är inte nödvändigtvis sådant som man önskat, säger Suominen.

Fakta

WHO:s riktlinjer

I riktlinjerna om kvinnlig könsstympning från 2016 fastslår WHO att det saknas tillräcklig forskning av god kvalitet för att inkludera klitorisrekonstruktioner i rekommenderade behandlingsalternativ. Man uttrycker oro för risken för skador på angränsande strukturer samt därmed följande försämring av klitorisfunktionen, som rapporteras i två av de inkluderade studierna. WHO varnar vidare för att ett godkännande av klitorisrekonstruktion i avsaknad av avgörande bevis på dess fördelar skulle kunna leda till exploatering av förväntningar som inte kan uppfyllas för många av kvinnorna som lever med könsstympning.

Huvudsaken är att hjälp finns att få. Med en remiss från en allmänläkare eller gynekolog kan man få sin situation bedömd vid den plastikkirurgiska kliniken i Tölö.

– Om någon har behov av en korrigering, så vill vi att det finns tillräckligt med information om att vård erbjuds, säger Kolehmainen.

– Vi bedömer gärna situationen här och gör det som är vettigt att göra. Det är inte alltid som en operation är den bästa utvägen, säger hon.

De patienter som de hittills har vårdat har fått en remiss till dem eftersom patienten har haft funktionella besvär av könsstympningen. Rent kosmetiska ingrepp har patienter hittills inte bett om.

– Det beror kanske på att de patienter som endast har en kosmetisk skada inte har kunnat eller velat söka vård, det kan vi inte veta. Kanske patienten tänker att kommunala sektorn inte utför sådana operationer, säger Suominen.

– Vi bedömer alltid om det är en funktionell skada som hör till den offentliga sektorn eller om vi tolkar det som estetisk kirurgi. Om en plastikkirurgisk åtgärd är rent estetisk görs den inte på skattebetalarnas bekostnad. Vi bedömer situationen skilt varje gång, säger Kolehmainen.

Hon understryker ändå att korrigering efter könsstympning är en helhetsfråga och att kirurgen inte bara korrigerar själva könsstympningsåtgärden utan även ser till utseendet.

– Vi strävar efter att normalisera vävnaden.

Kritik mot rekonstruktioner

Informationen om att rekonstruktionsoperationer eller korrigerande operationer har utförts i Tölö har inte haft stor spridning ens bland sakkunniga som arbetar med frågor kring kvinnlig könsstympning. Varken Reija Klemetti, forskningschef på Institutet för hälsa och välfärd, eller Johanna Latvala, projektchef på Förbundet för mänskliga rättigheter, känner till att det skulle ha gjorts sådana operationer i Finland och enligt dem frågas det inte särskilt mycket efter korrigerande operationer.

Reija Klemetti berättar till exempel att hon för cirka ett år sedan kontaktades av två kvinnor med somalisk bakgrund som önskade en korrigerande operation och som likt hon själv hade den uppfattningen att sådana inte utförs i Finland.

Då Johanna Latvala berättar om rekonstruktioner på ett allmänt plan poängterar hon att det är upp till varje kvinna själv att avgöra om hon vill ha en rekonstruktion. Latvala säger att rekonstruktioner har kritiserats för att de kan tolkas som ett budskap till könsstympade kvinnor att de inte skulle duga som de är.

Projektchef Johanna Latvala från Förbundet för mänskliga rättigheter berättar att det förebyggande arbetet mot kvinnlig könsstympning måste fortsätta. Även välbefinnandet hos de kvinnor i Finland som redan är könsstympade borde tas om hand, men det talas det inte lika mycket om. Bild: Niklas Meltio

– Så klart har man rätt att göra det om man vill. Det är var och ens egen sak. Men det är inte självklart att alla vill det, säger Latvala.

Öppningsoperationer vanliga

Till skillnad från rekonstruerande operationer är det i Finland däremot vanligt med så kallade öppningsoperationer (defibulation) där ett hopsytt underliv öppnas. Johanna Latvala berättar att en sådan öppningsoperation är aktuell när en kvinnas blygdläppar stympats och sytts ihop så att endast en lite öppning lämnats kvar.

Enligt Reija Klemetti började öppningsoperationer utföras rätt snabbt då de första somalierna kom till Finland under 1990-talet. Enligt Klemetti saknas statistik över antalet öppningsoperationer, men från och med början av det här året började man i registret över födda barn lägga till information om ifall modern har utsatts för könsstympning och om hon genomgår en öppningsoperation. Ofta utförs de här operationerna först i förlossningssalen. Klemetti anser att man i Finland fortfarande har jobb att göra när det gäller information och utbildning om öppningsoperationerna. Enligt henne kunde man i högre grad än nu utföra dem redan före graviditeten och erbjuda dem till unga flickor.

Fakta

Antal könsstympade kvinnor

I en undersökning gjord 2012 av Institutet för hälsa och välfärd sade cirka 70 procent av de kvinnor med somalisk bakgrund som deltog att de hade blivit könsstympade. Motsvarande siffra för de kvinnor med kurdisk bakgrund som deltog var cirka 32 procent.

Enligt Förbundet för mänskliga rättigheter finns det ingen heltäckande utredning av ämnet, men tusentals flickor och kvinnor som blivit könsstympade bor enligt förbundet i Finland.

Åtminstone 200 miljoner flickor och kvinnor i 30 länder har utsatts för könsstympning. Den exakta siffran är okänd.

Mer än hälften av dem bor i följande tre länder: Indonesien, Egypten och Etiopien.

44 miljoner av dem är flickor under 15 år.

Kvinnlig könsstympning är vanligast i västra, östra och nordöstra regionerna av Afrika, i några länder i Mellanöstern och Asien samt bland migranter från de här områdena.

Källor: Hälso- och välfärdsundersökningen för invandrare (Maamu, Institutet för hälsa och välfärd, 2012), Frågor och svar om kvinnlig könsstympning (Förbundet för mänskliga rättigheter), Female genital mutilation/cutting: A global concern (Unicef, 2016), WHO.

Oskari Heikinheimo, professor i obstetrik och gynekologi vid Helsingfors universitet och avdelningsöverläkare vid Barnmorskeinstitutets sjukhus (HNS), säger att de gärna skulle ta emot fler patienter för öppningsoperationer som utförs före graviditeten. Vid HNS utreder en grupp läkare och barnmorskor just nu behovet av öppningsoperationer. Enligt Merja Rautava, barnmorska vid Kvinnokliniken, skulle en öppningsoperation som görs före graviditeten förhindra de komplikationer under graviditeten och förlossningen som könsstympningen orsakar.

Få resurser

I fjol avslutades Social- och hälsovårdsministeriets fyraåriga verksamhetsplan med avsikt att förebygga omskärelse av flickor och kvinnor. En av projektets slutsatser är att det behövs mer utbildning om kvinnlig könsstympning. Institutet för hälsa och välfärd ansvarade för att verkställa planen och ansvarar nu för att jobba vidare med frågan. Men Reija Klemetti på vars bord frågan ligger berättar att de lider av resursbrist.

– Vi har tyvärr inte resurser att jobba med verksamhetsplanen just nu och vi har inte nått en konkret nivå. Med små satsningar upprätthåller vi arbetet, säger hon.

Enligt Johanna Latvala från Förbundet för mänskliga rättigheter har man i Finland jobbat främst med förebyggandet av kvinnlig könsstympning. Välmåendet hos de kvinnor som redan har blivit könsstympade talas det mindre om i Finland jämfört med de övriga nordiska länderna.

Klemetti håller med om att man i högre grad än tidigare borde fokusera på den här frågan.

– Man märker att det är en ny fråga när inte ens termerna (för operationerna, red.anm.) är etablerade, säger hon.

Social- och hälsovårdsministeriets projekt behandlade visserligen frågan om att erbjuda öppningsoperationer och att främja redan könsstympade kvinnors välbefinnande, men syftet med planen var inte att gå in på en konkret nivå. På webbplatsen för Institutet för hälsa och välfärd hittar de som jobbar inom social- och hälsovården däremot mer konkret information.

– När det gäller öppningsoperationer och korrigerande operationer läggs ansvaret på de olika aktörerna inom social- och hälsovården att agera på bästa möjliga sätt när en kvinna söker sig till vård, säger Maire Kolimaa på ministeriet.

Reija Klemetti tycker att bättre koordinering mellan olika enheter vore önskvärd.

– Jag tror att vi skulle behöva mera samarbete. Det här är en fråga som berör bland annat hälsovården, skolorna och företagshälsovården, säger hon.

Fakta

15 operationer i Stockholm

Hösten 2015 började Karolinska sjukhuset i Stockholm göra klitorisrekonstruktioner. Hittills har 40 kvinnor sökt till kliniken och femton operationer gjorts. Behandlingen görs i ett team bestående av plastikkirurger, sexolog och gynekologer.

Sjuksköterskan/forskaren Malin Jordal, har intervjuat närmare tjugo kvinnor hittills. ”Det handlar om fysisk smärta oprovocerat eller i relation till samlag, det handlar om det estetiska, man vill se oomskuren ut. Och det handlar också om att ta tillbaka sin kropp. Och det handlar om det sexuella”, säger hon.

Också här efterlyser man bättre information till de berörda. Och ett mera synkroniserat jobb, en övergripande handlingsplan.

Fakta

Olika typer av könsstympning

Världshälsoorganisationen WHO delar in könsstympningar i fyra olika typer (WHO 2008):

1. Klitoris och/eller huvan som täcker klitoris avlägsnas delvis eller helt.

2. Klitoris samt de inre blygdläpparna avlägsnas helt eller delvis. De yttre blygdläpparna kan samtidigt stympas eller lämnas ostympade. (Ingreppet kallas också för excision.)

3. De inre och/eller de yttre blygdläpparna stympas och fogas samman så att endast en liten öppning behålls för passage av urin och menstruationsblod. Klitoris kan antingen avlägsnas eller lämnas under ett ”lock” som gör vaginan smalare eller trängre. (Ingreppet kallas också för infibulation eller faraonisk omskärelse.)

4. Alla andra ingrepp som skadar kvinnans könsorgan och som görs av icke-medicinska skäl. Dessa inkluderar till exempel prickning, piercing, incision, skrapning och bränning med hett järn (kauterisation).

Källa: Verksamhetsplan för att förebygga omskärelse av flickor och kvinnor 2012–2016 (FGM), Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2012:13.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning