Tvångssyndrom en besatthet

Bild: Vesa Moilanen/Lehtikuva

Tvångssyndrom är spendera sömnlösa nätter, gråtande på golvet för att du tror att du är felskapt.

Tänk om mamma dör nu? Vad var sista orden jag sa till henne? Sa jag "hej då" för slött? Om jag inte säger att jag älskar pappa då jag går hemifrån kanske han hatar mig då jag kommer tillbaka. Eller kommer han alls finnas kvar då mer? Förstår min lillasyster att jag stressar över att jag måste leva längre än henne för att hon ska slippa sorg?

Det här är tankar min vardag präglas av. Ångeststörningar och speciellt tvångssyndrom är något som ofta nämns, men inte förklaras. I medierna beskrivs tvångssyndrom som att man tycker om ordning och reda och att hålla sina favoritplagg prydliga. Många förknippar det med att ha en passion för städning och handtvätt, men det är bara en del av sanningen.

Tvångssyndrom eller som det heter på engelska "Obsessive-Compulsive Disorder" är mer än att vara renlig. Det är en besatthet. Det är att inte våga läsa en artikel om mord i rädsla om att det ska ge dig inspiration till något liknande. Det är att inte kunna säga nej till en vän, för tänk om hen råkar ut för en olycka dagen efter. Det är att inte kunna vara i närheten av barn bara för att du såg en dokumentär om pedofili kvällen innan. Det är att få panikattacker över att dina familjemedlemmar dör runt omkring dig och att du blir lämnad ensam kvar. Det är att inte våga säga dina tankar högt, för tänk om det är onormalt. Tänk om du är förbrytaren de skriver om i tidningarna.

Tvångssyndrom är spendera sömnlösa nätter, gråtande på golvet för att du tror att du är felskapt. Att du är ett monster, ett äckel, avskum. Det är att läsa igenom denna insändare 30 gånger och fortfarande vara orolig över att du inte ska bli tagen på allvar.

Tankar som dessa går inte att bli av med. Din vardag fortsätter som förut. Du kämpar dig igenom situationer då du helst vill dö, men det får du inte. Då kan ju din familj ta illa upp. Det tog mig 17 år att förstå att det inte behöver vara så här. Att förstå att det är okej att ha tvångstankar. Att dina tankar inte styr dina handlingar.

Då jag var liten och hade tvångstankar om att jag skulle växa upp till en våldtäktsman, en pedofil eller en mördare, hade jag velat att någon skulle ha förklarat att jag kan välja vad jag blir. Jag skulle ha behövt en vuxen som berättat för mig att jag är som alla andra. Att jag bara har en sjukdom som är lätt att hantera med rätt medel. Att jag kan gå i terapi och leva ett relativt vanligt liv utan smärta, men framför allt att mamma inte kommer dö bara för att jag betonar mitt "hej då" till henne fel.

Felicia Wentjärvi Esbo