Två målande temperament

Makasiini Contemporary, Viljami Heinonen: Phantasmagoria, målningar, Jenni Vakkilainen: Sweet and Round. Till 5.3

En onekligen intressant kombination utgör de två unga konstnärerna som just nu är aktuella på galleriet Makasiini Contemporary i Åbo: Jenni Vakkila och Viljami Heinonen, båda i trettioårsåldern, verkar lika hängivna i sitt måleri där de ger uttryck åt var sitt verkligt väsensskilda temperament. Det handlar knappast om kvinnligt och manligt, men efter att jag betraktat båda, så här nästan parallellt, slår det mig att Heinonens måleri har kraftiga drag som oundvikligen kopplas till maskulinitet. Och Vakkilas målningar känns mycket feminina.

Vilka är då dessa drag? I Heinonens måleri är det nog de robusta, stort svepande penseldragen i mörka, brutna färger. Kanske också motivvalen – män som har det obekvämt och tar det med kramper eller stoiskt lugn. I Vakkilas är det mjukt pastos färg som liksom bara finns där, små former och formationer till synes utan sammanhang, utan mönster. Verktitlarna ger något av konstnärens budskap och motiv.

Detta gendertänk är oemotståndligt men inte speciellt relevant. Det handlar ju helt enkelt om två olika konstnärer med olika intentioner, närmelsesätt och, som sagt, temperament. Där Heinonen tar sig an människan som ett mycket fysiskt, plågat och på sätt eller annat stympat djur i en förorenad omgivning tycks Vakkila närma sig människan utgående från drömmar, känslor, minnen.

Jenni Vakkila verkar glad och besatt av målandets, färgernas, färgmateriens och formernas glädje. Kanske för att jag själv nyligen bläddrat i en bok om "den abstrakta konstens fader" Vassily Kandinsky känns hennes målningar som ett glädjande led i det sorglösa, dock alls icke ogenomtänkta, form-och-färgmåleriet där komponenterna har sitt eget, filosofiskt uttryckt intresselösa, värde. Ett lyckligt måleri.

Viljami Heinonen har tillskrivits ett dystopiskt perspektiv – att hans målningar skildrat utsikter mot en "misslyckad framtid". Själv har jag sett det han gör mera som betraktelser av en "misslyckad samtid". I sin tidiga produktion uppmärksammade han sin förbisedda omgivning – målade skräp och annat värdelöst för att hjälpa oss se världen på ett annat sätt. En utställning nyligen präglades av de hemska nyheterna som kom emot överallt. Speciellt skakande de om de nödställda på Medelhavet, vilkas situation han skildrade kusligt verklig. Den nu aktuella utställningen, Phantasmagoria, känns mer introvert. Se människan -stämningar. Det hela kunde vinna på att beledsagas av inte bara en allmänt hållen introduktion utan också några ord om hur konstnären upplever fenomenet – inte bara 1800-talets skräckteater – vad det betyder för honom och hur han kommit in på det. Inte för att utställningen faller på det. Heinonens måleri med dess smärtfyllda gestalter och scener står sig väl, helt i sig. Här finns en ångest som inte är laddad. En närvaro som trots att den kan kännas motbjudande är sympatisk och full av mänsklig värme. Ett starkt måleri.

Bianca Gräsbeck

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33