Två linjer för estnisk frihet

Jari P. Havia, Hannu Oittinen: Ratkaisun vuodet. Naapurimme Viron tie itsenäisyyden palauttamiseen. Tallinna-kustannus 2016, 198 sidorPekka Lehtonen: Tehtävä Tallinnassa. Neuvostopropagandaa ja itsenäisyysinnostusta. Into-Kustanus 2016. 268 sidor

Jari P. Havias och Hannu Oittinens bok kan vara den mest heltäckande skildringen på finska av den process som ledde till att Estlands självständighet återupprättades 1991. I boken betonas den roll fornminnesföreningen (Eesti Muinsuskaitse Selts), självständighetspartiet ERSP (Eesti Rahvusliku Sõltumatuse Partei) och Estlandskongressen (Eesti kongress) spelade, alltså de krafter som från början gick in för fullständig självständighet.

Den andra linjen, som företräddes av folkfronten (Rahvarinne) och Estlands högsta sovjet, eftersträvade till en början en demokratisering av hela Sovjetunionen och större autonomi för Estland. Författarna kritiserar medierna i Finland för att de under processen mera uppmärksammade folkfronten än kongressen. Kritiken är i viss mån berättigad.

Kongressens linje var sist och slutligen den som segrade. Självständigheten återupprättades så att den juridiska kontinuiteten från Estlands första självständighetsperiod (1918-1940) förblev oavbruten, medborgare och röstberättigade blev bara de som var medborgare före den sovjetiska ockupationen och deras ättlingar.

Fosforitstriden

Men utan den andra linjen hade självständigheten inte återupprättats. Den församling, Estlands högsta sovjet, som "valts" under kommunistpartiets politiska monopol 1985, godkände suveränitetsdeklarationen 16 november 1988 och knappt två månader senare den språklag som gjorde estniskan till enda officiella språk i landet. Samma organ, men efter ett nästan demokratiskt val där folkfronten segrade, beslöt i mars 1990 om en övergångsperiod till självständighet. Högsta sovjet beslöt också återupprätta självständigheten 20.8.1991.

Många har säkert glömt att allt egentligen började med fosforitstriden, då tv-journalisten Juhan Aare i februari 1987 i tv startade en kampanj mot att nya gruvor öppnas i nordöstra Estland. Här kan en parallell dras till Ungern, där reformrörelsen i slutet av 1980-talet började genom den framgångsrika kampen mot ett ungerskt-tjeckoslovakiskt dammprojekt i Donau.

Till det förtjänstfulla i boken hör en nästan 40 sidor lång kronologisk redogörelse för händelser i Estland 1978-1994. Däremot faller ett kapitel om de estniska frivilliga i Finlands krig utanför ämnet. I stället kunde man ha skrivit om den estnisk-ryska gränsfrågan, som fortfarande inte är slutgiltigt löst.

Misslyckat uppdrag

Också journalisten Pekka Lehtonen har skrivit om den estniska självständighetsprocessen, som han själv följde som Kansan Uutisets Moskvakorrespondent, som freelance och som medarbetare på estniska radion. Han är lika positivt inställd till att Estlands självständighet återupprättats som Havia och Oittinen. Det är anmärkningsvärt, eftersom han på 1960-talet av FKP sändes till Tallinn till estniska radions finskspråkiga redaktion uttryckligen för att finländarna skulle få en positiv bild av Sovjet-Estland. Större delen av hans bok handlar om den perioden. Uppdraget misslyckades och det är han nu närmare 50 år senare glad för.

Allt var inte sovjetgrå vardag i 1960-talets Estland. Estland är ett mellaneuropeiskt land, vilket syntes redan då bland annat i kafékulturen. I de baltiska länderna drack man mera kaffe än i det övriga Sovjetunionen sammanlagt. I Tallinns kaféer kunde man känna ett osynligt och ohörbart men aromatiskt doftande motstånd mot de nya makthavarna, skriver Lehtonen. Och i Tallinn blev han intresserad av jazz, denna frihetens symbol.

Kritik mot Koivisto

Vi vet att Tjeckoslovakien inte var det enda östblockslandet, där man försökte reformera kommunismen. Också i Estland förekom proteströrelser, men närmast i universitetsstaden Tartu, som Lehtonen besökte rätt sällan med eller utan tillstånd. Därför skriver han inte mycket om dem. Han citerar dock Mart Laar som senare konstaterat att kväsningen av Pragvåren medförde att man miste tron på att sovjetsystemet kunde reformeras inifrån. Den generation som studerade på 1960-talet hade för övrigt en kanske avgörande roll i självständighetsrörelsen.

Lehtonens beskrivning av självständighetsprocessen avviker inte väsentligt från Havias och Oittinens. Han anser dock att Estlandskongressens roll inte var särskilt betydelsefull. I motsats till Havia och Oittinen berör Lehtonen också de finländska reaktionerna till självständighetsprocessen. Han kritiserar kraftigt president Mauno Koivistos attityd, bland annat dennes åsikt att de baltiska länderna borde följa den sovjetiska grundlagen när det gällde utträdet ur unionen. Gorbatjov hade låtit ändra grundlagen just för att göra ett sådant utträde omöjligt, konstaterar Lehtonen med rätta.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00