Två gånger tre i Korpo Sea Jazz

Torsdagens huvudkonsert på Korpo Sea Jazz bjöd på två trior med vitt skilda musikaliska koncept och instrumentsammansättningar.

JAZZ

Korpo Sea Jazz, 26.7

Årets konstnärlige ledare, gitarristen Teemu Viinikainen, hade lagt ihop ett något annorlunda paket för torsdagens huvudkonsert på Kommunalgården. I stället för större akustiska ensembler hördes nu två trior med vitt skilda musikaliska koncept och instrumentsammansättningar.

Den sommarheta kvällen inleddes av Tuomo Prättäläs trio, som skilde sig från det vanliga i vårt land på åtminstone två punkter. Pianisten Prättälä sjöng även och inte ett enda eget stycke hördes. Han har i stället grävt i bland annat den så kallade amerikanska sångboken. Viinikainen fortsatte kvällen med sin elektrifierade trio och material från skivan Return of Robert Dickson som kom förra året.

Att den utmärkta pianisten Prättälä sjöng var inget avkall från gedigen jazz. Varken pianospelet, Ville Herralas basspel eller Jaska Lukkarinens trumarbete sattes på undantag, utan musiken flödade utan gränser trots det publikvänliga greppet. Prättälä har tidigare sjungit soulbetonad pop, men hans följsamma röst fungerar bättre utan alla de melismer som ofta präglar R & B klichémässigt.

Bland sångerna fanns välkända standarders som I Got You Under My Skin, Darn That Dream och Night And Day, men också mer sällan hörda låtar som Kurt Weills Lonely House eller Ellingtons intrikata Prelude To A Kiss. En överraskning i detta sammanhang var folksången All My Trials, som bland annat Joan Baez och Nick Drake har spelat in.

Trion arbetade rätt traditionellt, med ett par bassolon och ett trumsolo inflikade mellan huvudsakerna, som tydligt var sången och pianot (i ingen särskild ordningsföljd). Prättälä balanserade de två elementen väl, utan att någotdera stal uppmärksamheten över det andra. Herralas basspel var tryggt stödande men ändå spirituellt medan Lukkarinen visade upp många färger från sin slagverkspalett.

Tuff trio avslutade

I Teemu Viinikainen III finns Mikael Myrskog vid klaviaturerna och Joonas Riippa bakom trummorna. Viinikainens gitarr (den gamle gode Gibsonen från 1945 som han en gång nästan miste då han glömde den på tåget) var oftast kraftigt effektlagd och lät emellanåt mera som en synt.

Myrskog skötte baslinjerna med vänster hand på en synt, ibland unisont med högerhanden på en annan klaviatur som mest producerade Rhodesklanger. Riippas fullkomligt akustiska trumset var en nödvändig kontrast till all elektronik.

Fusionsjazz eller progg är tänkbara etiketter för Viinikainens musik, men det var inte fråga om musikaliska kapplöpningar eller tomt skramlande tunnor. Ett exempel är stycket JS som är tillägnat pianisten Jarmo Savolainen (1961–2009). Man inledde och avslutade med exakt spelad virtuositet, det vill säga prototypisk fusionsjazz, men ett mycket intressant avbrott kom då den fantasifulle Myrskog spelade ett solo på riktigt – det vill säga utan komp.

Det är en tuff trio man gärna hör på nytt. Detta gäller även den mildare trion som inledde kvällen. Nästa år, som innebär 30-årsjubileum för Korpo Sea Jazz, tar trumslagaren Ville Pynssi över programansvaret.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00