Två former av liberal moralism

"Liksom alla samhällen, kräver det moderna samhället alltså en särskild form av socialisering. Förr lärde man sig lyda, nu ska man lära sig göra rätt utan att någon behöver säga till."

Jan-Erik Andelin uppmärksammar i sina krönikor, HBL 10.4 och 15.5, en moralismens återkomst bland en typ av liberala personer som man uttryckligen skulle vänta sig ett visst frisinne av. Han menar att samtal om känsliga frågor allt oftare domineras av ett antingen-eller. Antingen har man de rätta åsikterna och kan de rätta koderna, eller så blir man kategoriskt fördömd. Utrymme för klumpighet, famlande, sökande, felsägningar eller uppfattningar som skiljer sig från de förväntade positionerna finns inte. Med hänvisning till Jose Riikonens text i Nyt (HS 5.4) använder han också ordet nypuritanism.

Det ibland orimliga kravet på att säga rätt och tänka rätt i komplicerade frågor kan många säkert känna igen. Men i vilken bemärkelse lever vi egentligen i en moralistisk eller puritanistisk tid? Och hur hänger den nutida moralismen ihop med liberalism.

De exempelfall av moralism eller puritanism som Riikonen ger är många, men grupperar sig ganska nätt i två kategorier, som skiljer sig på ett intressant sätt från varandra. Å ena sidan talar han om det slags åsiktsmoralism som går ut på att snabbt fördöma alla som enligt liberalen har fel åsikter och även dem (till exempel journalister) som låter bli att fördöma personer som har fel åsikter.

Å andra sidan talar han om en livsstilsmoralism som handlar om att döma ut både sig själv och andra för vad som ses som en osund livsstil. Den här senare formen av moralism förekommer i den samtida tränings- och fitnesskulturen, i hälsodieter, i kategoriskt undvikande av vissa livsmedel, i det växande intresset för friluftsliv, i intresset för mindfulness och liknande.

Eftersom båda formerna av moralism tycks vara typiska för en viss typ av urbana, liberala, ofta högutbildade personer, är det lockande att samla dem under benämningar som liberal nymoralism eller nypuritanism. Men de har helt olika uppkomsthistoria och förhåller sig på olika sätt till det liberala arvet.

Vi kan fundera på vad som särskiljer den moderna åsiktsmoralismen. Den konservativa moralismen hugger ner på brott mot traditionen, konvenansen eller sedligheten: den kritiserar regnbågsfamiljer, unga vuxna som åker på jordenruntresa i stället för att studera och jobba, eller unga flickor som har för korta tröjor.

Den liberala moralismen utgår i stället från ett starkt jämlikhetspatos och en strukturell normkritik. Den kritiserar diskriminerande behandling av traditionellt förtryckta grupper: kvinnor, invandrare, etniska minoriteter, sexuella minoriteter och personer med funktionsnedsättning. Den bygger på en särskild social läsförmåga: förmågan att se subtila hierarkier och dolda eller förbisedda former av förtryck. Den här läsförmågan har varit avgörande för att skapa det relativt jämlika samhälle vi har i dag.

Utan den liberala normkritiken och den liberala läsförmågan skulle vi inte ha kunnat få ett metoo, där kvinnor äntligen kräver samma sexuella självbestämmande som män, till exempel. Vi skulle inte heller vara lika medvetna om många beteenden och antaganden som springer ur rasism.

Men den normkritiska läsförmågan och den ärliga ansatsen att skapa ett jämlikt samhälle kan också slå över i en särskild form av förtryck, där man försöker sätta fast personer för felsägningar, där man förlöjligar och demoniserar dem som inte kan koderna, och där man från enskilda yttranden avläser en allmänt bakåtsträvande eller människofientlig livssyn.

Det här är ett fall av vad man i litteraturvetenskapen kallar för en misstankens hermeneutik: att man inte intresserar sig för vad en person eller text har att bidra med på sina egna villkor, utan i stället försöker få fast honom, henne eller den för ett uppenbart eller dolt brott.

Kroppsmoralismen i sin tur har inget att göra med jämlikhetspatos och social läsförmåga. Den springer i stället ur det moderna kravet på att individer ska vara självreglerande. I ett hierarkiskt och toppstyrt samhälle är den enskilda människans livslopp och vardagsrutiner fastställda. Kungen eller kyrkan bestämmer när man har fest, husbonden bestämmer hur mycket man arbetar och får att äta.

Det moderna liberala samhället ställer andra krav på oss: med större frihet att välja våra sysselsättningar, våra relationer, vår mat och våra vanor, måste vi lära oss att ta hand om oss själva. Även demokratin kräver att individer kan förvalta sina egna liv och tänka rationellt om våra gemensamma frågor. Man kunde säga att den ökade självregleringen är frihetens pris.

Liksom alla samhällen, kräver det moderna samhället alltså en särskild form av socialisering. Förr lärde man sig lyda, nu ska man lära sig göra rätt utan att någon behöver säga till.

Arbetarnas bildningsrörelser, folkskolan, grundskolan och välfärdsstatens fluortanter kan nämnas bland de institutioner som har gjort oss till de ansvarsfullt självförvaltande individer som vi är. Kännetecknande för vår tid är kanske att staten överlåtit något av sin roll i att fostra oss åt privata entreprenörer och experter av olika slag. I stället för en offentligt sanktionerad kostcirkel har vi en stor mängd olika dieter som pockar på den ansvarsfulla individens uppmärksamhet.

Kanske bidrar den nya mångfalden av "rätta sätt" till att en del tappar sinnet för proportioner och förfaller till moraliserande och orimlig perfektionism. Hyperkorrigering är ofta ett uttryck för osäkerhet. Man behöver faktiskt inte springa maraton, tacka nej till syltmunkar och ha ett visst BMI för att leva ett långt, friskt och produktivt liv. Ur det perspektivet kan kroppsmoralismen framstå som den välmående medelklassens sätt att utmärka sig socialt i förhållande till en imaginär korvätande och tevetittande underklass.

På samma sätt som 1800-talets borgerskap strävade efter att utmärka sig genom bildning, markerar vår tids medelklass sin strävan till något bättre med en sund kropp och en systematisk kritik av förtryck. Det kan förstås bli lite irriterande ibland, när det goda uppsåtet slår över i småsinthet och självgodhet. Men det kunde faktiskt vara värre.

Nora Hämäläinen forskare i filosofi

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03