Två diktare på Lesbos

En strand i det bildsköna Lesbos. Bild: Mostphotos

Det är häpnadsväckande hur omedelbara och tidlösa vissa av de mer än 2 600 år gamla texterna är, konstaterar recensenten när han läser en ny utgåva med dikter av Sapfo och Alkaios.

Poesi

Sapfo & Alkaios

Sånger till sjusträngad bárbitos

Urval och tolkning: Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson

Ellerströms 2018

2013 utgav Jesper Svenbro – grecist, poet, akademiledamot – och Lars-Håkan Svensson – professor i engelska, översättare, poet – ett urval dikter och diktfragment av antikens två stora skalder, Sapfo och Alkaios, båda verksamma på ön Lesbos runt 600 f Kr. Den utgåvan, Eros skakar mig, är slutsåld (ganska fantastiskt och hoppingivande, inte sant), men sedan en tid finns, med anledning av det sensationella papyrusfynd med Sapfofragment som gjordes 2014, en ny, något utökad volym: Sånger till sjusträngad bárbitos, vackert formgiven av Clara Möller och med såväl tidigare som nyskrivna, inspirerade förord, samt en utmärkt kommentardel som tar upp sådant som metrik, historisk kontext, mytologi osv.

Det är häpnadsväckande hur omedelbara och tidlösa vissa av dessa mer än 2 600 år gamla texter är – som det här fragmentet av en bröllopsdikt på hexameter av Sapfo:

Liksom när äpplet rodnat på högsta grenen i trädet,

högst på dess högsta gren, och äppelplockarna glömt det

– nej, de har inte glömt: det var omöjligt för dem att nå det!

Eller dessa enda bevarade rader från en sapfisk strof (versmåttet Sapfo gärna använde och fått namnge och som bland andra Tranströmer i vår tid brukat):

Bild: Pressbild

så fin är foten

där den passar in i sandalen, som konstrikt

sömmats i Lydien

Själva syret eller uppvinden i denna poesi är emellertid ofta ett för en nutida läsare komplext nät av samtida politiska och sociala omständigheter, geografi, intertexter (inte minst de homeriska eperna), och givetvis ideliga mytologiska hänvisningar. Man behöver ofta översättarnas på en gång lärda och tillgängliga anmärkningar för att kunna knyta an till dikterna, varav merparten dessutom är ofullständigt bevarade, fulla av tankeväckande tomrum och på somliga ställen supplerade med sentida, kvalificerade gissningar.

Mycket förblir förstås ändå hjälplöst okänt för vår tid, det gäller inte minst de sammanhang dikterna tillkom i. Säkra uppgifter om Sapfos respektive Alkaios liv är inte heller många, men vi vet att de båda tillhörde aristokratin på Lesbos, att båda var framstående diktare redan under sin livstid, samt – inte minst intressant – att deras dikter var sånger, som troligen framfördes till ackompanjemang av bárbitos, ett slags utdragen lyra med djup klang.

Kletisk hymn till dioskurerna

Sapfo skrev främst kärleksdikter och bröllopsdikter, och hennes bruk av självreflexivitet – "med mig själv som vittne" – är, som Svenbro framhåller i sitt förord, i sanning remarkabelt: den första vi känner till som använder detta grepp. Alkaios är en mer utpräglat politisk diktare: i hans rader gestaltas – gärna med nautiskt bildspråk – tidens politiska oro, eller häcklas dåtida makthavare. Men en av urvalets finaste Alkaiosdikter, som bär nummer 34, är en så kallad kletisk hymn, riktad till "dioskurerna" Kastor och Polydeukes, som var sjöfararnas beskyddare och som man trodde signalerade sin närvaro genom det blåaktiga, väsande fenomen vi känner som elmseld.

Här, liksom med några andra dikter, presenterar Svenbro och Svensson var sin – fullgod – version. Låt oss avrunda där. Slutstrofen av Svensson ("ni" är alltså dioskurerna, där de visar sig som elmseld):

när ni, tydligt synliga långt i fjärran,

klättrar upp längs fartygens höga stag, och

får det svarta skrovet att stråla i den

kvalfulla natten

Och Svenbros:

där ni vigt har svingat er upp i riggen,

blinkande i fjärran kring stag och masttopp:

där, i nattens djup, har ni tänt ett ljus för

beckade skeppet.

Erik Bergqvist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning