Tv-seriernas oförtjänta prestige skadar scenkonsten

Det kapitalistiska massmediesamhällets erosion av skillnaderna mellan hög- och lågkultur har hyllats som egalitärt: inga kultursnobbar ska längre mobba dig för att du föredrar Marvel-filmerna. Men den senaste veckans diskussion antyder att denna förändring också har sina definitiva avigsidor.

Jag läste med intresse Teater Viirus administrativa chef Matilda von Weissenbergs och HBL:s kulturchef Fredrik Soncks utbyte om teatern i samhällsdebatten under senaste veckan. Jag har nu i ett par år verkat relativt flitigt som teaterkritiker, och tycker mig ha sett ett helt representativt tvärsnitt av den samtida inhemska scenkonsten på båda språken, vilket gör det intressant att kommentera Soncks och von Weissenbergs diskussion.

Jag håller helt med om kärnan som de båda kretsar kring: förhållandet mellan teatern och samhällsdebatten är underligt enkelriktat. Den samtida finländska teatern har en entusiastisk aptit på relevanta samhällsfrågor: bara i höst har jag sett Ryhmäteatteris Onnellisten Saari satirisera lokalpatriotism och radikalisering, Teater Jurkkas Riivaajat använda en Dostojevskij-klassiker för att dra paralleller till modern terrorism och extremism och senast nu Homo Secundus på Esbo stadsteater, i regi av mångkonstnären Teemu Mäki som aldrig varit skygg att göra intensiva inlägg i samhällsdebatten. På svenskspråkigt håll visade performancegruppen Glitcher med Horror Porn Musical (gästspel på Viirus) att ett verk inte behöver innehålla ett tydligt bokstaverat budskap eller ens en konkret handling för att kännas blixtrande samhälleligt relevant.

Men varför är förhållandet så ensidigt? Varför föredrar kulturskribenterna och debattörerna, med Johan Hiltons ord, att engagera sig i The handmaid's tale?

Podcastvärden och kulturdebattören Matthew Christmans artikel "How TV became respectable without getting better" i tidskriften Current Affairs 2017 är en underhållande bredsida mot det moderna fenomenet av "respektabla" tv-serier vars "vuxna" teman och höga budget ska lura en tittare som ser sig själv som kulturkonnässör att hen gör något vettigare än att glo på tv i sin säng.

Enligt många kritiker har en växande men delvis artificiell efterfrågan på så kallad "prestige-tv" – som med enstaka genuint briljanta undantag definieras mer enligt yttre attribut än äkta kvalitet – redan skadat filmkonsten genom att suga bort resurser och uppmärksamhet särskilt från indie- och medelbudgetfilmer. Resultatet är att det enda som fortfarande lönar sig att projicera på stora skärmar är Marvel-blockbusters.

Det är intressant, men också deprimerande, att fundera på om något liknande skett med teatern: att koppla på strömningstjänsten i sovrummet är så mycket enklare än att släpa sig ut och delta i en kollektiv upplevelse, en teater- eller en biovisning. Då vår marknadsstyrda kulturhierarki praktiskt nog försett också det lätta alternativet med tillräcklig prestige för att man ska kunna skryta om det på kultursidorna, är det inte konstigt att det känns allt mer attraktivt för dagens överarbetade, stressade och socialt atomiserade människor.

Det kapitalistiska massmediesamhällets erosion av skillnaderna mellan hög- och lågkultur har hyllats som egalitärt: inga kultursnobbar ska längre mobba dig för att du föredrar Marvel-filmerna. Men den senaste veckans diskussion antyder att denna förändring också har sina definitiva avigsidor.

Otto Ekman Reporter

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning