Tusen meddelanden per kula

Med internet har en del av det talet flyttat in i skärmarna. Den flytten innebär många förändringar.

Hon kom nerför trappan och satte sig vid matbordet. Hennes telefons minne hade blivit fullt, sade hon, och hon hade behövt radera lite. I handen hade hon en burk med lite lyxigare lakritskulor. Det är femtio kulor i burken. Varje kula representerar tusen av våra Whatsapp-meddelanden, sade hon, och gav burken åt sonen. Tusen meddelanden per lakritsboll. Om musik, relationer, cancer. Om det helt vanliga, och om det helt omvälvande. Små och stora berättelser om och från en barndom som blivit ungdom. 50 000 meddelanden.

Hur mycket är det? Ganska mycket, tyckte vi runt bordet. Efter en stund plockade vi alla fram våra egna telefoner, öppnade vår chatthistorik och började räkna meddelanden. De flesta av oss kom inte i närheten. Utom dottern. I en av sina chattar hade hon 70 000 meddelanden. Under tiden som gått sedan middagen med lakritsburken har de hunnit bli några tusen fler, i en takt av ungefär 200 om dagen.

Jag surfar runt lite för att försöka lära mig lite mera om användning av olika kommunikationsappar. Det finns hur mycket siffror som helst, som i stort sett bekräftar det jag ser omkring mig och i våra senaste forskningsmaterial: folk använder sina telefoner mycket. Miljarder meddelanden av olika slag åker fram och tillbaka mellan skärmar världen över. Ett globalt digitalt sorl, som en brusande konsertpublik i pausen, men ljudlöst. Högt och lågt, stort och smått, sakfrågor och känslor. När skall vi äta middag? Hur gick provet? Hur mår han?

På film ser man ganska ofta hur huvudpersoner lyssnar om och om igen på det sista telefonsvararmeddelandet de fått av någon bortgången anhörig. Jag vet inte om någon använder telefonsvarare längre, och om de i så fall faktiskt på riktigt spelar upp meddelanden om och om igen. Men det jag vet är att det nu också finns andra sätt att minnas och se tillbaka på det man har och har haft.

För någon vecka sedan bytte min fru telefon. Samtidigt försvann hela hennes chatthistorik. Tiotusentals meddelanden raderades från någon server någonstans. Spelar det någon roll? Vad är det att minnas, och finnas kvar, i en tid när digitaliseringen gör att vi kan spara allt? Jag vet inte. Men jag vet att jag inte ens förstått att tänka på allvar på det förrän jag satt framför en lakritsburk. Den stod där som en urna, med sina askfärgade klot. Tanken på att ta en kula eller två och samtidigt tugga i sig ett par tusen meddelanden kändes hädisk. Kan man så lättsinnigt förhålla sig till minnet av en lång och omfattande relation?

Jag vet inte var burken står just nu, sonen tog den upp på sitt rum. För mig kom den att konkretisera det som är för givet taget, men ändå glöms bort: den delade vardagens ömsesidighet. Det där som bara pågår, och som vi tidigare främst gjort genom att prata med varandra. Med internet har en del av det talet flyttat in i skärmarna. Den flytten innebär många förändringar. En del av dem är problematiska, och handlar om säkerhet, integritet och rätten att få vara tillsammans utan att någon skall tjäna pengar på det. Men en del av förändringarna är mest bara glädjande. Som nya möjligheter att minnas. När röster blir text och emojin, så finns de till skillnad från vardagspratet kvar. Tills vi kommer på vad vi skall göra med dem så kan vi för min del gärna sätta dem på burk, och fylla våra sociala skafferier. Ju fler, dess bättre. Och det måste inte vara lakrits.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33