Tung jazz från rymden

Cameron Graves.Bild: TommiTapola

Cameron Graves klassiska pianobakgrund hördes i form av lite fyrkantig rytmik och sparsamma ackord under konserten på G Livelab.

Cameron Graves Trio

G Livelab, 20.4

Pianisten Cameron Graves är ett hett jazznamn från New York, känd genom Kamasi Washingtons skiva The Epic, som hajpades stort för två år sedan. Graves egen debutskiva heter Planetary Prince. På livelaboratoriet på torsdagen hördes material från skivan, men ingen av skivans sex musiker, utan en pianotrio med Max Gerl på sexsträngad basgitarr och Mike Mitchell vid trummorna.

Graves är inspirerad av samma bok som bland annat Karlheinz Stockhausen och Jimi Hendrix, den pseudoreligiösa Urantia som utkom år 1955 och uppges ha presenterats av himmelska varelser som en uppenbarelse till vår planet.

Pianistens grepp var tungt och förenklat i trioform. Det fina spel man hör på till exempel skivans titelspår var svårt att finna bland dundrande elbas och trumsetet med dubbla bastrummor. Graves klassiska pianobakgrund hördes i form av lite fyrkantig rytmik och sparsamma ackord.

I gruppens rytmik fanns inte en tillstymmelse till triolbaserad sväng, men i de individuella musikernas frasering nog glimtar. Musiken var ofta poppigt simpel till melodier och harmonier, men rytmiskt komplicerad. Skulle Graves spela elgitarr skulle det ofta låta som heavyrock – fast metallmusikerna brukar inte använda lika många av den kromatiska skalans toner, åtminstone inte samtidigt.

Trumslagaren lät både som en metallmusiker och som en progekille från slutet av 70-talet. Hans nedåt smattrande serier genom tom-tomarna förde tankarna till Bill Bruford.

Basisten spelade med ett mörkt och lite otydligt sound, men använde i sina solon en oktavbox eller liknande som gav en extra ton en eller två oktaver ovan grundtonen. Kanske därför var hans solistiska inslag kvällens mest givande. Man hörde vad han gjorde och det han gjorde, gjorde han ofta mycket snabbt, med virtuost grepp. Det var både snabba lopp och ackordsolon.

Trions musiker var annars jämlika i uttryck. Man hörde i stort sett lika många bas- och trumsolon som pianoutfärder. Det är väl en naturlig utveckling, men en utveckling som började senast runt år 1960, då Scott LaFaro kunde ta det första solot efter Bill Evans tema. Ändå var strukturerna mycket traditionella. Typiskt inleddes stycket av en klassiskt influerad pianointroduktion som följdes av ett kraftfullt tema. Sedan solon och till slut temat.

The Lucifer Rebellion lät till en början som en tyngre version av Vijay Iyer, men innehöll även en We Will Rock You – liknande ministadiondel som småningom finhackades till proge med dunkande bordunbas samt en riffdel.

The End of Corporatism hade ett typiskt lugnt pianointro som följdes av fartfyllda toner. Under pianosolot lät det rytmiskt som en turboladdad version av Blue Rondo à la Turk.

Trion var övertygande – välspelande och energisk, men också repetitiv och onyanserad.

I detta sammanhang kan man erinra sig det heta jazznamnet i början av 2000-talet, Jacob Fred Jazz Odyssey, som under ledning av pianisten Brian Haas har utforskat trioformatet ur många vinklar under mera än 20 år och album.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00