Tuffa konserter för elcello, barytonsax och knifonium

Hörs syntesen av tidig musik, barockcello och Ultra Bra i Olli Virtaperkos musik? Ja och nej, på vissa plan, ibland, spekulerar Mats Liljeroos.

Samtida konstmusik

Olli Virtaperko

Konserter för förstärkt cello, barytonsaxofon samt knifonium. Solister: Perttu Kivilaakso, Joonatan Rautiola, Jonte Knif. Jyväskylä Sinfonia under Ville Matvejeff. (Ondine)

Olli Virtaperko (f. 1973) är en så osannolik typ att han, om han inte råkade existera, absolut borde uppfinnas. Från början äldre musik-figur, barockcellist och grundare av det på Frank Zappas musik specialiserade periodinstrumentgänget Ensemble Ambrosius. Efter en sångarkarriär i ikoniska bandet Ultra Bra etablerade han i ett rätt sent skede en konstmusikalisk tonsättarkarriär som nu pekar spikrakt uppåt.

En lika härlig som osannolik syntes. Hörs den även i hans musik? Ja och nej. Eller, kanske rättare sagt, på vissa plan, ibland. Åtminstone kan man lugnt påstå att Virtaperko sin brokiga bakgrund förutan knappast skulle skriva sådan musik han i dag gör och med samma trygga pondus röra sig över de väsensskilda estetiska domänerna.

Ett faktum, som tydligt framgår av den pinfärska visitkortskivan på Ondine – en fördomsfri satsning av ett bolag som på senare tid minimerat risktagningarna i sin konstnärliga profilering – som samlat tre konserter, tillkomna 2013–16, för så oortodoxa soloinstrument som elcello, barytonsaxofon och knifonium. Steget från tonsättarverkstaden via uruppförande till skivinspelning har med andra ord varit ovanligt kort, vilket på många sätt förstås är en fördel.

Progressivt fusionsstuk

Virtaperko har i samtliga fall samarbetat intimt med beställarna och konserterna är specialdesignade för soloinstrumenten och deras utövare. I ett fall är Virtaperkos konsert rentav den första någonsin för instrumentet och alltså stilbildande. Det av Virtaperkos äldre musik-kollega, instrumentbyggaren Jonte Knif konstruerade knifoniet, ett slags analog rörsynt, har ett snudd på psykedeliskt retrosound, som fungerar lika bra inom konstmusikaliska kontexter som mer rockbetonade diton.

Knifoniumkonserten Ambrosian Delights skrevs ursprungligen för Finländska barockorkestern, men existerar även i versioner för sinfonietta samt kammarorkester. Virtaperko tar här ut de stilistiska svängarna med besked och mot slutet övergår det hela i ett progressivt fusionsstuk som hade fått Zappa att mysa förnöjt. Virtaperkos stilistiska korsbefruktning känns överlag välkalibrerad och soloinstrumentet kommer, av allt att döma, optimalt till sin rätt.

Skivans främsta styrka är, förutom att musiken är tuff, att den är tillräckligt varierad och verken kan, vissa likheter till trots, sägas representera tre sidor av tonsättaren Virtaperko. Multikolor för barytonsaxofon och tio personers kammarensemble är det mest typiskt modernistiska och kanske också mest konventionella stycket, även om Virtaperkos multifoniska fantasi firar triumfer och Joonatan Rautiola med eftertryck visar vilket oerhört mångsidigt instrument barytonsaxen är.

Sensitiv klangmagi

Plattans nyaste verk, Romer's Gap för förstärkt cello och symfoniorkester (alternativt sinfonietta), är ett slags syntes av de båda tidigare konserterna. De spektrala övertonsfunktionerna intresserar även här den sensitiva klangmagikern Virtaperko och stundtals, såväl i de statiskt skimrande långsamma ljudmattorna som rytmiskt obändiga snabba partierna, låter Virtaperko inte riktigt som någon annan tonsättare jag hittills stött på.

En central faktor i sammanhanget är förstås Perttu Kivilaakso, som inte bara förverkligar den hypervirtuosa cellostämman och improviserar de läckert expressiva solokadenserna på ett fullkomligt övertygande sätt utan även får cellon att låta som en hårdrockgitarr samt, vid behov, just precis som en nog så smakfullt förstärkt cello.

En central spindel i det musikaliska nätet är i sin tur Ville Matvejeff, som uruppfört cello- och knifoniumkonserterna i sina olika versioner och här utvinner ett sagolikt flexibelt och välartikulerat musicerande ur sina alerta Jyväskylä Sinfonia-musiker. En bedrift i sig, även om jag nog hellre hade hört Ambrosian Delights i originalversionen för barockorkester.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00