TTIP redo för soptipp?

Man ska inte skämta om allvarliga frågor. Men rubriken skrev sig när europeiska politiker nu ifrågasätter om det gigantiska handels- och investeringsavtal (TTIP) som EU förhandlar om med USA alls blir av.

Bland andra den tyske näringslivsministern Sigmar Gabriel lät under de sista augustidagarna förstå att förhandlingarna har havererat i praktiken.

Orsak, med Gabriels ord: Vi kan inte som européer underkasta oss de amerikanska kraven.

Tre år av förhandlingar kan kokas ned till just detta: Vem ska ge efter när det gäller att sänka till exempel miljökraven på produkter?

EU har än så länge en lägre tröskel än USA när det gäller att förbjuda kemiska ämnen.

Ett TTIP-avtal skulle i praktiken låsa gemensamma standarder på en överenskommen nivå.

Ponera att vi om något år nås av nya insikter om skadliga kemiska insatsfaktorer. Hur sannolikt är det att USA och EU kan enas om en gemensam tolkning?

Historien visar att vi ser annorlunda på mänsklig trygghet (gäller såväl kemi som vapen).

Det är glädjande – rentav lite upplyftande – att EU har hållit löftet att inte sänka sina kvalitetskrav.

När det gäller TTIP-härvans andra stora principfråga har EU-etablissemanget därtill lyssnat till oron i Europa.

Man har gått in med en ny position vad gäller det investeringsskydd som ger företag möjligheten att stämma stater som förändrar förutsättningarna för gjorda investeringar.

Länge förringade man den medborgaroron i Europa.

Politiker och tjänstemän sjöng unisona lovsånger. TTIP ger ökad välfärd till noll risk.

När man märkte att det inte gick att baxa det förbi opinionen intog man en ny position.

I augusti gav den ansvariga kommissionären Cecilia Malmström, i SVT Nyheter beskedet att ett företag "aldrig kan ifrågasätta en stats rättigheter att lagstifta för att skydda medborgarna".

Malmström använde formuleringen "Vi slår nu fast att ...". Ingen bakdörr lämnades på glänt.

Men hur mycket väger orden? De uttalas av samma politiker som tidigare varit redo att acceptera lindrigare texter.

När Malmström & Co nu använder sig av lika kategoriska formuleringar som tidigare måste vi medborgare ställa oss frågan om vi kan lita på hur de tolkar följderna av de nya föreslagna bestämmelserna.

Jag ifrågasätter inte Malmströms uppriktighet. Dilemmat är att vi inte kan veta hur regelverket fungerar innan det testas i praktisk juridik.

Det igen sker inte förrän avtalet är godkänt.

Men gäller inte detta alla avtal? Världen kan väl inte stå stilla? Vill vi verkligen säga nej till den ökade välfärd som en vidgad frihandel genererar? Är det dessutom inte nog av protektionistiska vindar i de politiska prognoserna för de närmaste åren?

Frågor som ställs så kan få bara ett svar: ja till TTIP.

Men ställ frågan så här: Om det finns ett politiskt pris på varje tilläggseuro som frihandeln genererar, är vi fortfarande beredda att dansa glatt kring guldkalven?

Om det politiska priset betalas i form av en minskande nationell möjlighet att värna om medborgarnas hälsa och trygghet sådana vi definierar dem i Europa?

Om amerikanska storföretag en dag kan skratta hela vägen till rättspalatset?

Om TTIP är ett delbeslut i en pendelrörelse som för oss från ett läge med för mycket politik till ett med försumbara möjligheter för den nationella politiken?

Jag finner det lindrigt sagt rimligt att europeiska politiker tar de här grundläggande frågorna på allvar.

Men det är besvärande ordfattigt i republiken. Säg gärna ja till ekonomisk utveckling, men det får gärna också råda säkerhet om det politiska priset.

Banaliseringens färska finländska mästare är tyvärr riksdraken Helsingin Sanomats ledaravdelning som nyligen (16.9.2016) undrade vem som inte vill ha en diskmaskin?

Jag kan dessvärre inte påminna mig en banalare text i en så stor fråga.

HS resonerar så här: TTIP-avtalet skulle ge den genomsnittlige EU-medborgaren ett konsumtionstillskott på 460–1 160 euro. Finlands bnp skulle öka med 330–790 miljoner euro.

Alltså, skriver HS: Med TTIP-avtalet skulle vi alla få en diskmaskin och en teve och därtill slapp vi några eventuella nedskärningar i statsbudgeten. "Det borde inte vara svårt att sälja ett dylikt paket".

Siffrorna har HS tagit ur en färsk ekonometrisk uppskattning av två forskare.

Låt oss acceptera dem trots det vanskliga i att kvantifiera den ekonomiska framtiden.

Vi har en statsminister som i sin ultrapragmatism vägrar problematisera politiken och samhällsutvecklingen.

Vi har en demokratiutveckling i världen och Europa som bejakar det banala förenklandet. Är man svartvit nog kan man "trumpa" i klaveret utan att förlora politiska poäng.

Men brister min logik nu? Är inte den samhällsutvecklingen snarare en intäkt för att vi ska acceptera mera frihandel?

Ja. Men då ska vi erkänna att frihandel inte bara är handelsteknik. Den har sina politiska följder.

Ju mer vi fattar långtgående politiska beslut under stumhet, desto svårare blir det att övertyga medborgarna då politiken verkligen måste kunna övertyga.

Vägen till TTIP har inte imponerat i det avseendet.

Medborgarna har orsak att tvivla så länge politikerna väljer att negligera tvivlet.

Om TTIP är så entydigt saliggörande bör det vara enkelt att försvara det.

Det sanna och långsiktigt belönande försvaret är inte ett stumt ja utan ett utförligt varför.

TTIP är politik på global nivå och ska tacklas på en argumentationsnivå av stor tydlighet.

Välfärd är inte bara ekonomi. Den inkluderar också medborgarnas rätt till information – och den igen kan definieras enbart så att makthavarna redovisar för sitt tvivel.

TTIP är inte en så enkel sak som den framställs som. Ju mer tvivlet tillåts och bemöts, desto långsiktigare blir politiken – och medborgarnas syn på densamma.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning