Trumpetistfilosofen var sig själv på Georgsgatan

En fåtonig filosof som nästan lika gärna betraktar och lyssnar som spelar själv. Så beskrivs Tomasz Stanko efter måndagens spelning i Helsingfors.

Jazz

Tomasz Stanko New York Quartet

Konsert på G-livelab 10.4.

Skivan December Avenue (ECM)

Trumpetaren Tomasz Stankos kvartett har ändrat sammansättning några gånger under det senaste årtiondet. I början var det polska unga musiker i bandet, men år 2009 tog Olavi Louhivuori och Alexi Tuomarila plats i bandet. Samarbete med finska musiker var dock inget nytt för Stanko, som redan på 70-talet spelade med Edward Vesala, Juhani Aaltonen och en mängd andra inhemska musiker.

Stanko har på senare år delat sin tid och närvaro mellan USA och Europa och två olika band. Bandet på skivan December Avenue heter Tomasz Stanko New York Quartet och det var musik från denna nyhet som framfördes i måndags på G Livelab. Stankos två kvartetter har förvisso vuxit ihop en bit, eftersom Tuomarila är pianist på New York-kvartettens turné, i stället för David Virelles som spelar på skivan.

Det här förändrade musiken en del, men inte mot ett dåligt håll. Den fjorton kvällar långa turnén – måndagens konsert var den elfte – har givetvis slipat materialet. Utan att räkna minuter verkar pianot, men även det fina bandet med Reuben Rogers (bas) och Gerald Cleaver (trummor), ha en starkare roll under konserten än på skivan.

Stanko var sig själv på Georgsgatan. En ofta fåtonig filosof som nästan lika gärna betraktade och lyssnade som spelade.

Trumpettonen var som så ofta kontrastrik, från smärre uttryck och väsanden till blixtrande och gnisslande utbrott. Men det låga registret fanns även med i rikligt mått. Ibland satte trumpetaren rekord i fåtonighet, både vad gäller tonhöjder och pauseringar. Resultatet var mycket effektivt.

Gällande Stankos kompositioner förstår man, med tanke på den nya skivan, kanske bättre än någonsin hans uttalande att han egentligen spelat samma sång hela sin karriär. Det var lite svårt att i efterhand koppla ihop rätt stycke från skivan med konsertens musik, trots att skivan redan på förhand snurrat ett antal gånger i spelaren. Många av styckena är ballader spelade mer eller mindre i rubato.

Titelspåret har dock en annan karaktär och stannar mellan öronen efter en genomlyssning. Detsamma gäller bland annat Yankiels Lid.

Det betyder inte att det övriga materialet skulle vara mindre värt, det har bara en annan karaktär i hur de konkreta tonvalen kanske är mindre viktiga än stundens känsla. Men en stor melodiker är Stanko, oberoende av metod och antal toner i motiven.

Tuomarila blev ett slags motpol till Stanko på scenen. Hans solon var intensiva, ofta med ostinaton i höger hand och högt register medan den vänstra handen radade fram harmonigångar i form av blockackord. Man kom att tänka på McCoy Tyner, men även på kontrastparet Miles Davis och John Coltrane.

Det bör dock tilläggas att Tuomarilas stil också innehåller mycket annat och att den nu kanske lät personligare än i tidigare och andra sammanhang. Det är också intressant att konstatera att New York-kvartetten lät mera New York med en finsk pianist än kubanen Virelles.

Beträffande skivor lönar det sig absolut att förutom den nya kolla in Dark Eyes från 2009.

Jan-Erik Holmberg

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42