Trump är det osäkra kortet

På Natos toppmöte den 11–12 juli är alliansens största utmaning alliansen själv. Eller rättare sagt, att visa enhet i stället för splittring.

Den inre sammanhållningen står igen i fokus när Natos 29 medlemsländer möts i Bryssel den 11 juli för sitt toppmöte. USA:s roll – eller kanske särskilt president Donald Trumps roll – skapar ständiga frågetecken kring hur stort amerikanernas intresse för Europa egentligen är.

EU är inte lika med Nato. Men det finns risk för en spill-over effekt på Nato på grund av Trumps negativa uttalanden om EU inom ramen för den amerikanska handelspolitiken.

En annan orosfaktor är att Trump under mötet med Rysslands president Vladimir Putin bara fyra dagar efter Natomötet kan komma med uttalanden som antingen tolkas som eller som rätt och slätt är eftergifter för Ryssland. Oron gäller i synnerhet läget i Östersjön.

Inom Nato är alla medlemmar likvärdiga och USA – inte Trump – har en röst precis som de andra. Men han är USA:s president och eftersom USA ses som en garant för försvaret av Europa går det inte att avfärda Trumps uttalanden med en axelryckning.

En tredje orosfaktor är utvecklingen i Natolandet Turkiet där president Recep Tayyip Erdoğan nyligen lyckades befästa sin makt. Erdoğan och Putin har funnit varandra och det har väckt farhågor. Natos relationer med Ryssland lades på is i samband med Rysslands olagliga annektering av Krim 2014. Men Nato har också konsekvent betonat betydelsen av att hålla kanalerna öppna för en dialog med Ryssland. Möten har hållits på diplomatisk nivå kring säkerhetsfrågor och man har varit mån om att informera varandra om militärövningar.

Försvar och dialog är Natos uttalade ambition när det gäller Ryssland.

Oenighet inom alliansen är ändå ingen ny företeelse. Men varje gång har den ändå lyckats skapa rättning i leden.

Den fråga som ständigt dyker upp är om alliansen fortsättningsvis kan räkna med USA:s stöd vid en eventuell militär konflikt i Europa. Det vill säga, hur USA uppfattar artikel fem i Natostadgan där det sägs att en attack mot en av medlemmarna uppfattas som en attack mot alla.

Solidaritetsklausulen är själva kärnan i Natos existens. Men i motsats till vad många tror – och vad man på vissa håll vill hävda – aktiveras inte artikel fem automatiskt. Varje medlemsland förutsätts givetvis bidra med sitt stöd. Men i vilken form får varje medlem bestämma själv.

Nato är alltså först och främst en politisk allians där solidariteten bygger på gemensamma värderingar. Artikel fem har aktiverats bara en gång under Natos historia, efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001. Det var i själva verket paradoxalt, eftersom det inte var Europa som påkallade USA:s hjälp, utan tvärtom. Genom att andra Natoländer övertog vissa funktioner inom det amerikanska försvaret kunde USA lösgöra kapacitet för andra ändamål.

Vissa politiker och försvarspolitiska experter hävdar att Nato inte är att räkna med om det hettar till i Östersjöområdet. I stället bör man satsa på breda nätverk och framför allt bilateralt militärt samarbete med USA, menar de. Resonemanget är logiskt om man inte tror på solidariteten i artikel fem – då utgör ju goda politiska relationer med USA en minst lika stark garanti för militär hjälp som ett Natomedlemskap skulle göra.

Finland och Sverige har undertecknat en trilateral avsiktsförklaring om militärt samarbete med USA. Av någon oförklarlig anledning verkar det som om man också i Finland skulle tro mer på Trumps administration i det sammanhanget än när det gäller samma administrations ansvar för artikel fem inom Nato.

Donald Trumps behov av att framhäva sin egen person kan temporärt skaka om Nato. Men knappast mer än så. För som vi såg 2001 så är behovet av stöd ömsesidigt mellan Europa och USA.

Yrsa Grüne