Trots raffinerad teknik rår man inte på det moderna samhällets isande skugga – ensamheten och otryggheten

Bild: Wilfred Hildonen

Vilka är de kulturella mekanismer som skapat ikonen ”hemma bäst”?

Under rubriken "Mantran i äldrevården" analyserar redaktör John-Erik Jansén den – lindrigt sagt makabra – situation som hemvården av de hjälpbehövande gamla befinner sig i (HBL 27.1). Om man med mantra menar en helig formel eller besvärjelse är ordet i sanning väl valt. Artikeln fångar upp hundratals inlägg genom åren, vittnande om vanvård, ensamhet, anhörigas förtvivlan. Mot detta står den institutionella vårdens maktspråk, som upphöjt hemmet till ett tidlöst, enarådande samhällsideal. Det har förvrängt synen på socialdirektörer, åldringarna själva och främst politikerna. Detta trots att två professorer i gerontologi riktat kritik: Marja Jylhä i Tammerfors, som ifrågasätter tron på "egen vilja" och hemidealet och Taina Rantanen i Jyväskylä, som hävdar att en begränsad livsmiljö inte korrelerar med god livskvalitet.

Vilka är de kulturella mekanismer som skapat ikonen "hemma bäst"? Den historiska grunden finns i en förvirrande kombination av det nödvändiga behovet av tak över huvudet, alltså bostad, och ett för det unga Finland på 1920-talet lanserat socialpolitiskt och estetiskt hemideal. Ännu 1984 när härbärgen för bostadslösa planerades i Helsingfors motsatte sig invånarna. Rädslan för den bostadslöse, den ensamme, oftast män utan familj och "hem" födde social rasism. Av 6 500 bostadslösa på 1970-talet bodde 3 500 i härbärgen. Det var främst arbetskraft från norra Finland. Uppvuxna med rörligt liv i skogs-, svedjebruk och säsongsarbete var männen vana vid tak över huvudet, inte med "hem".

"Bildning i hemmen" inledde Martharörelsen 1899. I kommuner i till exempel S:t Michels och Kuopio län bodde då över hälften av folket som inhysingar i böndernas bastur eller pörten. Det sågs som efterblivet, ohygieniskt, omoraliskt, offer för socialistisk propaganda. Det måste skapas hembygd, hemadress, hemkänsla, hemkultur, heminredning i arbetet för ett rent fosterland. "Hemmet är samhällets hjärta" var mottot för det första numret av Kotiliesi julen 1922. Knappt tio år senare hade landet cirka 400 hemhushållningskonsulenter, följda av professurer i hemmets teknologi. Så blev stugans sotiga härd egnahemshusets öppna spis.

Hemidealet, som uppstått och utformats bland det holländska borgerskapet på 1600-talet, renodlat i Tyskland och England genom 1800-talet, hade nått också Europas utmarker.

Bort med tiggeri, kyrkokollekt, auktion och utackordering av "rotehjon", allmänt ännu på 1890-talet. Fattighusen med interner, sinnessjuka och gamla, blev fattiggårdar, så ålderdomshem, kommunalhem, åldringshem och servicehus. Från 1936 skulle fattighjonet heta "person". Trots förskönande namn som Lugnet, Aftonbo, Iltarusko satt stämpeln kvar. Nu skall vårdmiljön bli "hemlik" och vårdservicen "upplevelsebusiness". Trots alltmera raffinerad teknik: alarm, robotar, maten i postlådan och så vidare har man inte rått på det moderna västerländska samhällets isande skugga – ensamheten, otryggheten. Och vad är måltiden om inte social samvaro! Ingalunda ett enskilt knaprande ur en automat som erbjuds av konsultfirman. Menymat – klientlögnens triumf!

"De flesta av oss vill ändå bo hemma så länge som möjligt", sade den unge minister Jyrki Katainen när socialreformen lanserades. Ministeriets prestigetänkande får inte ifrågasättas. Så blev det ljuva hemmet en sparbössa för samhällets småmynt. Och vi gamla, skröpliga, framme i kön till evigheten? Inte kunder, patienter – nej "klienter" underordnade makten, den så kallade grundtryggheten. Folk utom synhåll är lätta att administrera – och billiga i drift.

Bo Lönnqvist professor emeritus, etnolog, Helsingfors

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33