Trösterika apokalyptiska visioner

Visionen. Nationaloperans avgående chefdirigent Michael Güttler svarade för tolkningen av Mahlers andra symfoni på Musikhuset i tisdags. Bild: Tor Wennström

Nationaloperans orkester gästade Musikhuset med en av Mahlers maffigaste skapelser på programmet.

Nationaloperans orkester och kör på Musikhuset 9.2.

Dirigent: Michael Güttler. Solister: Miah Persson, sopran, Tuija Knihtilä, alt.

Mahlers andra symfoni.

Andra symfonin var Mahlers första avancerade experiment med en mammutbesättning, där en orkester av gigantiska mått möter kör och solister. En estetik som skulle spränga alla gränser i den veritabla åttonde symfonin, där han för säkerhets skull ytterligare kräver en gosskör.

Frapperande är dock hur ofta kammarmusikaliska valörer dominerar och hur sällan Mahler sist och slutligen brassar på för fullt. När han väl gör det – som i finalens domedagsmåleri och när himlens portar öppnar sig i det sista stora crescendot – är det i gengäld med desto större effekt.

Tvåan, som brukar förses med titeln Uppståndelsesymfonin, etablerar även den från Schubert emanerande "himmelska längd" som därefter vidareutvecklades av Bruckner för att nå sin kulmen hos Mahler, och durationen varierar beroende på tolkning mellan 75 och 90 minuter.

Nationaloperans chefdirigent Michael Güttler landade vid tisdagens konsert klart närmare den förstnämnda siffran, vilket inte nödvändigtvis är en dålig lösning. De rörliga tempona kändes aldrig jäktade och man hade även i de mer löst sammanfogade partierna en klar känsla av symfoniskt framåtsträvande rörelse.

Öronspetsande och hårresande

Mahler var sin tids främsta operadirigent och många betydande mahlerianer har även varit framstående operadirigenter. Güttler är från arbetet i orkesterdiket van vid att hålla koll på komplicerade maskinerier och det mahlerska partituret tycktes inte bereda honom några som helst problem.

Det här är förvisso musik han känner utan och innan och även om han kanske har mera av pålitlig hantverkare än sann visionär över sig kändes läsningen både välanalyserad och dramaturgiskt fungerande.

Landets största orkester hade med viss hjälp utifrån mobiliserat inte mindre än 114 musiker, som Güttler på ett imponerande sätt fick att dra åt samma håll. Tolkningen var måhända inte den mest finslipade tänkbara, men det fanns mycket att beundra på såväl det enskilda som kollektiva planet och även om den dynamiska skalan kan vara ännu mer extrem var många pianissimon respektive fortissimon genuint öronspetsande och hårresande.

Det bästa med framförandet, vilket som en vacker gest var tillägnat Ulf Söderbloms minne, var ändå de härliga vokalstämmorna. Operakören var verkligen på bettet och manade i finalen nog så suggestivt fram Mahlers, och Klopstocks, trösterika apokalyptiska visioner och Miah Perssons ljuva sopran och Tuija Knihtiläs mustiga alt satte guldkanten på det hela.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning