Tror du att du är medelklass? Chansen är stor att du har fel fel fel

Medelklassen är samhällets heliga graal. Den centrala kundbasen för många företag, huvudobjektet för de flesta politiska partier, måltavlan för samhällskritiska konstnärer.

Den förknippas med allmän skötsamhet, betalda räkningar, vett och sans. Men också med överdriven konsumtion och världsfrånvändhet.

Och "alla" tillhör den.

Eller? I en politiskt förvirrad samtid kunde en nyktrare klassanalys vara hälsosam. Och en sådan handlar, tror jag, om att göra upp med illusionen om den breda medelklassen. Glöm den diskreta charmen och fokusera på pengarna. Glöm det kulturella kapitalet: du kan kunna alla "koder" och ha en fin akademisk examen utan att det ger dig en god, eller ens stabil, inkomst.

Klassanalysen behöver gå "back to basics". Överklassen – det är de som har tillräckligt med kapital för att kunna leva ett materiellt gott liv utan arbete, på kapitalets avkastning. Arbetarklassen – det är de som är beroende av att byta arbetstid mot pengar för att klara sin utkomst. Medelklassen är, följaktligen, de som i viss mån men inte helt och fullt kan lita på kapitalinkomster.

Och här talar vi nog om mer kapital än ett par månadslöner i buffertsparande. Exakt hur mycket medel man behöver för att bli medelklass kan förstås diskuteras – själv skulle jag föreslå att gränsen dras där ens kapitalinkomster överskrider den relativa fattigdomsgränsen (vilket förutsätter ett kapital på ungefär en halv miljon euro).

Poängen är att många av oss som ser oss själva som medelklass egentligen är arbetarklass. Vi är det i den helt elementära bemärkelsen att vi är beroende av våra händers eller hjärnors arbete för vårt levebröd. Om vi förlorar arbetet eller arbetsförmågan blir vi utlämnade till andra, närstående eller samhället.

Varför är detta viktigt? Jo, för att politikens viktigaste frågor – nu som alltid – handlar om hur förhållandet mellan arbete och kapital ska regleras. Medelklassillusionen påskiner emellertid att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.

Som Pär Stenbäck skrev så bra i HBL 9.2 kan den växande populismen stävjas om politiken förmår erkänna att det kan finnas alternativ till den nyliberala globaliseringen. Men det är kanske inte populistpartiernas väljare som behöver väckas – just de verkar ju vara beredda att tro Trump då han säger att det går att förhindra att industrijobben utlokaliseras till Mexiko. Kanske är det snarare västvärldens värdeliberala de facto-arbetarklass som borde vakna. Gärna till ljudet av en krossad medelklassillusion.

P.S. Luddiga och vilseledande kategorier som övre och undre medelklass hjälper inte klassanalysen det minsta. Hellre borde vi tala om den breda arbetarklassen och vid behov dela in den i olika undergrupper: industriarbetarklass, akademisk arbetarklass, prekariat, service-arbetarklass, egenföretagande arbetarklass och så vidare.

Fredrik Sonck Kulturchef

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08